Hoppa till huvudinnehåll

Att spela sig själv

Teatermask
Teatermask Bild: AP Graphics Bank teatermask

Jag iscensätter mig själv varje dag. Det gör du också. Genom att välja kläder, deodorant, hårstil, och ansiktsuttryck skapar du och jag en roll. Vi har en bild av oss själva, och så jobbar vi på att uppnå den bilden.

Jag tror inte masken är falsk bara för att det är en mask. Den bygger ändå på något som den förstärker. Jag hör inte till dem som tänker att vi bakom masken är tomma ihåliga nickedockor.

Ibland förundras jag över hur många roller en människa kan spela på en och samma gång. I ena ögonblicket ska jag vara förälder, i nästa hundägare, i nästa cyklist. Det kan bli rätt komiskt när dessa roller krockar med varandra. Det händer ibland att jag stöter på någon i helt fel sammanhang. En person jag känner som hundägare är kanske plötsligt fotbollsdomare. En granne jag bara hälsar ytligt på då vi passerar varann i trappen visar sig vara vän till ett av mina barns vänners föräldrar. Och så vidare.

Jag tror vi ”är” våra roller, vi kan aldrig helt lägga dem ifrån oss. Men just i såna här överraskande möten ser jag ibland någon med masken nere. Oförberedd. Naken. Det är intimt och båda blir lätt generade. Annars är vi rätt bra på att hålla masken.

Scenerna vi framträder på är idag fler än någonsin. Jag vet människor som mycket omsorgsfullt bygger upp sin roll på sociala medier. Det kan handla om ord och uttryck, det kan vara språket, det kan handla om att stajla bilderna. Sociala medier har blivit en spegel där vi ser oss själva och hoppas att andra också ser oss. Låt oss vara narcissistiska tillsammans, tycks vara tidens budskap. Se mig, och älska mig. På gott och ont har vi stor kontroll över våra sociala avatarer, om vi så vill.

Det känner jag inte på dansgolvet. Där är jag pinsamt medveten om min klumpighet. Jag blir löjligt självmedveten och kan sällan njuta av ögonblicket. Jag vet att jag inte är ensam om det. När Dan Idman, Kerstin Romberg, Pia Abrahamsson och jag träffades på ett lunchkafé i Karis gjorde Dan high-five med mig då jag berättade om min dansgolvsångest. Du också, utbrast han glatt. Vi hade stämt träff i den dunkla lokalen för ett samtal om roller. Vad de är, varför vi spelar dem, och hur de påverkar våra liv.

Det blev ett intressant samtal, utan dolda agendor eller någons behov att framhäva sin egen förträfflighet. Är man någonsin fri från sina roller? Är det under samtalet, då du helt går upp i ögonblicket och glömmer bort dig själv. Vad vi kom fram till? Det kan du höra i vår podcast.

Läs också

Nyligen publicerat - Vega