Hoppa till huvudinnehåll

Imre Kertész slutade aldrig skriva om Auschwitz – sitt ofrivilliga öde

Författaren Imre Kertécz
Författaren Imre Kertécz Bild: Weylers förlag Imre Kertèsz

Det spöregnade och marken var lerig då jag för några år sedan gick in genom porten till koncentrationslägret Auschwitz. Jag hade åkt tåg genom den björkskog jag så väl känner igen och stirrade ner i leran och tänkte på många förintelselägerskildringar som jag läst om i böcker av författare som Elie Wiesel, Primo Levi och Imre Kertész.

Jag tänkte på söndriga skodon, klutvåta kläder och att de tegelröda baracker, ståltråd, Arbeit macht frei-skylten och det mesta jag såg redan var sådant jag kände till – tack vare den litteratur jag läst. Det är ändå de djupupplevelser de här författarna beskriver som gjort det största intrycket på mig – och som kommit att bli något slags moralisk kompass för mig.

Ingen människas öde borde få formas på basis av vilket folkslag hon tillhör.

Auschwitz

Imre Kertész dog den 31.3 2016, över 70 år efter att Auschwitz befriats. Han blev 86 år och tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002 och är en av 1900-talets största europeiska författare. Hela hans författarskap har sin utgångspunkt i att han som 15-åring skickades till Auschwitz. Jag har inte läst närapå allt han skrivit men jag kan utan tvekan säga att han på många sätt skrivit den mest utmanande förintelselitteratur jag läst.

Mannen utan öde är den bok som gjort det största intrycket på mig. Den är förmodligen också den mest kända, den är hans debutroman. Boken handlar om en ung ungersk pojke, György Köves, som liksom Kertész själv grips och sänds till ett förintelseläger. Boken är fiktiv, men bygger på personliga upplevelser.

Då jag läste boken kände jag till en hel del om förintelsen, dess fasor och människor som drunknade i nazisternas ideologiska människoförakt. Köves öde bestämdes då och där i att han var jude. Vad det skulle betyda hade inget att göra med vem han själv var - en 15-årig pojke från Budapest.

Provocerande förintelsebeskrivning

Kertész beskriver genom Köves aningslösa perspektiv hur det går till då denne tas tillfånga, väntar på transport, lever i lägret, gör observationer ofta uppskattande sådana. Jag minns i synnerhet en episod då Köves förflyttas till Buchenwald och konstaterar att byn de går igenom på väg in i lägret var trevlig.

Boken är full av dylika exempel. En ung pojke som nyfiket och med en vaken, inte bitter eller uttömd blick beskriver det han ser. De här beskrivningarna bär inte med sig den kunskap läsaren har om förintelsen och påminner heller inte om några andra lägerbeskrivningar. De är ofta positiva och praktiska och skär sig totalt mot hur man förväntar sig att ett lägervittnesmål skall se ut.

Köves beskrivningar provocerar, helt enkelt. De är något ”annat” än vår kulturella förståelse för förintelsen idag. Men Köves förstår inte vad som håller på att hända honom, varför skulle ha det? Vad har han för anledning att tänka sig att någon vill inte bara hans personliga utan också kulturella och etniska förintelse?

Pärmbild till mannen utan öde
Pärmbild till mannen utan öde Bild: Norstedts förlag Imre Kertèsz

Kan vi förstå en lägerupplevelse?

Det som beskrivs är ett ”annat”, en utmaning för oss alla att försöka förstå på djupet, ofta beskrivet i termer av att vi ”inte får låta det hända igen”. Det betyder att vi inte får låta oss själva förfalla i en likgiltighet eller ett hat som gjorde förintelsen möjlig.

När jag hör om Kertész död så tänker jag på den ungerska filmen Son of Saul som också ger en ny lägerbeskrivning, skildrar det kaos och tidsflödet i det av våld, opportunism och koncentrationslägret som styr med rädsla. I olika slag av röster och inställningar till ”sitt” plötsliga öde visar sig genom de olika personliga förhållningssätten något universellt om vad det är att vara människa. Det universella visar sig till exempel i den personliga ambitionen att begrava sin son (Son of Saul) och oskulden och livsglädjen i Köves. Det är de här olika aspekterna av livet som fascism, rasism och totalitarism ständigt hotar (och fruktar).

Mannen utan öde är en kronologisk beskrivning av hur en människa steg för steg bryts ner, och boken hette faktiskt Steg för steg i en tidig utgåva. Den slutar i ett Budapest dit Köves återvänder, bara för att möta bortförklarande människor som bara ville vända tanken bort från det som nyligen utspelat sig i världskriget.

Litteratur efter Auschwitz

Den är en del i en trilogi som också utgörs av böckerna Fiasko, där en författare får finna sig i att hans manuskript som bygger på egna lägererfarenheter inte publiceras. Här skildrar han sina erfarenheter av en annan totalitarism, den ungerska Kommunismen. I Kaddish för ett ofött barn undersöker han relationen mellan fäder och söner och hur uppfostran hänger samman med ja, hur skall jag beskriva det, olika former av förintelser. Det är ett tag sedan jag läste boken.

I Auschwitz: Jag stod med mitt barn på perrongen i Auschwitz-Birkenau, dit tågen anlände, där familjer splittrades för sista gången, ofta så snabbt att de inte förstod vad som hände. Jag hörde en guide leda en turistgrupp: ”There the families were separated and brought into the gas chambers”. För att sedan skynda vidare.

Vi gick inte med grupp, dels för att kunna välja bort platser som var för ohyggliga för barnet, men dels för att kunna stanna upp och känna och fundera.

Utan författare som Imre Kertész skulle jag inte vara i närheten av en förståelse för den ohygglighet som förintelsen innebar. Han har sagt något i stil med att all bra litteratur efter Auschwitz handlar om Auschwitz – också då den handlar om något annat. Det här kan ställas mot filosofen Theodor Adornos kända uttalande om att det inte kan finnas poesi efter Auschwitz.

Det är oss själva vi måste jobba med och rannsaka och en författare som Kertész storhet ligger i att hans texter är angelägna i samhälle som samhälle. Kanske mer nu än på länge i det Europa som hans texter nu kommer att leva kvar i också efter att han själv gått bort.

Fotnot: Boken Den sista tillflykten utkom på svenska 2015. Den har jag inte läst men den är en uppgörelse med växande nationalismen i Europa. Kertész inställning till kritik mot Israel som ett ställningstagande för utrotning av judar har också lett till att han anklagats för islamofobi.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje