Hoppa till huvudinnehåll

Eddie Edwards och Matti Nykänen flyger igen!

Taron Egerton uppe i hopptornet - redo för ännu ett avgörande backhopp.
Taron Egerton uppe i hopptornet - redo för ännu ett avgörande backhopp. Bild: © 2016 Twentieth Century Fox Film Corporation. eddie the eagle, taron egerton

Backhoppning. Matti Nykänen. Vinter-OS i Calgary 1988. Behöver jag säga mer för att väcka ert intresse?

Tänkte väl det.

Nu kommer en film som anknyter till dessa finländska guldämnen – men ur ett brittiskt perspektiv. Vilket innebär att fokus inte ligger på hoppen som bar längst det året.

Utan tvärtom.

I Dexter Fletchers dramakomedi är det Eddie ”The Eagle” Edwards som står i centrum. Excentrikern som blev känd för att vara världens sämsta backhoppare på OS-nivå.

Där andra hoppade 120 meter, hoppade han 60.

Men det hindrade inte publiken från att älska honom. Poängen var ju inte hur hoppen lyckades – poängen var att han hoppade. Mot alla odds.

Han hade ingen ordentlig träning bakom sig, ingen finansiering, var betydligt tyngre än sina medtävlare och hade en syn som förutsatte att han bar glasögon även i backen.

Behöver jag säga att detta utgör perfekt stoff för en film?

Tänkte väl det.

Charmigt upplägg

Eddie the Eagle tar sats i en arbetarklasstillvaro som för tankarna i riktning mot en annan 80-talsskildring - balettfilmen Billy Elliot (2000).

I ett slitet hus vid en liten gata bor muraren Terry (Keith Allen), hans hustru Janette (Jo Hartley) och sonen Eddie (Jack & Tom Costello gör barnrollerna - Taron Egerton den vuxne Eddie).

Eddie är inte riktigt som andra barn. Han har problem med knäna och efter att ha tillbringat en längre tid på sjukhus får han ägna uppväxtåren åt att halta fram med det ena benet inträngt i en skena.

Men det hindrar honom inte från att drömma om att delta i OS. I vilken gren som helst. Bara han får vara med.

Hur han når sina drömmars mål skall inte avslöjas här - men nämnas bör att hans skidor småningom korsar spår med en försupen ex-hoppare (Hugh Jackman) som visar sig sitta inne med all möjlig nyttig kunskap.

Om allt möjligt.

Taron Egerton och Hugh Jackman lämnar jublande hoppbacken med en kameraman i hälarna.
Taron Egerton och Hugh Jackman lämnar jublande hoppbacken med en kameraman i hälarna. Bild: © 2016 Twentieth Century Fox Film Corporation. eddie the eagle, taron egerton, hugh jackman

1980-talet rules!

För den som hunnit uppleva ens en fläkt av 1980-talet är det omöjligt att värja sig mot Fletchers film. Här finns allt visuellt och ljudmässigt godis man kan tänka sig.

Snygga musikslingor vid sidan av låtar man känner igen gör att det känns lite som att stiga in i en Hittimittari-tidsmaskin.

En effekt som förstärks av 80-talsgarderoberna med färggranna täckjackor och tröjor.

Och när Hugh Jackman (i sin underbaraste roll på år och dagar) med en utstuderad gest sätter på sig pilotglasögonen är det bara... perfekt.

Men allt är inte rekvisita - Fletcher har hittat en ton som antagligen slår an en ton hos alla som inte är helt stelfrusna av cynism och krav på autenticitet.

Det här är nämligen inte en exakt återgivning av backhopparverkligheten och händelserna 1988 - det här är en saga.

Men en saga som fångar något av essensen i det som en gång var centralt för OS-andan: det viktiga är inte att vinna, utan att delta.

Matti Nykänen - med en twist

Det viktiga är kanske inte att vinna - men visst finns här en vinnare. Den största av dem alla.

Matti "The flying Finn" Nykänen.

Matti får flera scener. Med flera repliker. Som framförs på engelska. Med en perfekt återgiven accent.

På rikssvenska.

Kyllä! - Matti spelas av svensken Edvin Endre. Och genast infinner sig två frågor. Den första är om ironin är medveten eller inte?

Chansen är väl ungefär fifty-sixty.

Den andra frågan lyder: stör det dig som läser detta att han spelas av en svensk?

Tänkte väl det.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje