Hoppa till huvudinnehåll

Stör inte med undervisning i fredagsmyset!

Ingemo Lindroos är redaktör på Svenska Yle
Ingemo Lindroos är redaktör på Svenska Yle Bild: Yle ingemo lindroos

Få är lika bra på musikunderhållning som svenskarna, men det gäller att hålla sig till konceptet. Försöker man smyga in historielektioner i fredagsmyset blir det ramaskri, skriver vår Nordenkorrespondent Ingemo Lindroos.

Melodifestivalen är över i landet där schlager är störst, i väntan på Eurovisionens schlagerfinal i Stockholm i maj. Och det har varit "melloyra" i år igen. Matlagningstidningar har visat de nya rätterna till mellomys i flera veckor. Ingen melodifestival utan att det är framdukat berg av godsaker framför teven.

I varje svenskt hem har det varit egna rankinglistor i fyra deltävlingar, en final och ett uppsamlingsheat som går under det namnet "Andra chansen". Man suger på karamellen så länge som möjligt.

Nu är det här långt ifrån det enda tv-programmet, som är ett fenomen då det gäller fredags- och lördagsunderhållning på svensk tv. Traditionerna är många och långa - det vet alla som har följt svensk tv sedan barnsben. Så ska det låta, Så mycket bättre och Allsång på Skansen. Koncepten är kända.

Med undantag för program som Skavlan eller På spåret verkar rättesnöret vara: "stör inte svenskarna med för mycket samhällskunskap i fredagsmyset!" Det görs väldigt många goda fördjupande samhällsprogram på svensk tv, men de sänds inte på fredag- eller lördagkväll.

"För mycket fakta i julkalendern"

Den här inställningen hos publiken syntes inte minst i den häftiga debatt som blossade upp efter fjolårets julkalender. Den var en ambitiös serie i hur man levde förr, som började tusen år tillbaka i tiden och fortsatte fram till våra dagar. Den handlade om allt från vad vikingarna åt, till varför många rökte inomhus på sjuttiotalet. Och det var säkert en och annan förälder som fick svara på nyfikna frågor vid middagsbordet, om varför man gjorde si eller så förr i världen.

Men kritiken var massiv och handlade om att det var för lite julstämning och för mycket fakta. "Det här var jättetråkigt, vikingatiden är inte intressant" hette det i kritiken från främst den vuxna publiken.

"Ledsamt och tragiskt" att inte ens föräldrar orkar uppmuntra ett försök att lära ut lite historia vid sidan om nöjet, skrev historielärare och andra som försvarade serien.

Och frågan ställdes vad svenska skolan ens har för chans till bättre resultat om det här är utgångspunkten i hemmen. Nu generaliserar jag, men visst är det så att många svenska familjer förväntar sig att det ska vara lättsmält att inhämta kunskap. Läxorna kan inte vara för jobbiga, "gör dem bara om det känns bra", säger fröken. Och "vi har läxpaus just nu", hör jag någon säga, som kanske tyckte det blev lite för mycket motstånd.

Ingen vågar kritisera Melodifestivalen

Men det som jag vill säga till Nöjessveriges försvar är att man inte bara klarar av att producera väldigt mycket bra musik - utan också att skapa en tillåtande atmosfär och uppmuntran för barn och tonåringar att uppträda. Det är "mello" på fritids och "Minimello" i barnprogrammen. Det görs parodiversioner på låtarna och i varje hem kan koregrafier återanvändas i ett oändligt antal versioner.

Ingen vågar kritisera Melodifestivalen, eftersom det är det samma som att kritisera de breda samhällsklasserna skriver en debattör. Och kanske är det så.

Jesper Högström skriver en analys i DN, om hur fredagsmyset fick sin början. Snacksen kom till Sverige i slutet av 1960-talet, samtidigt som den skolfria lördagen infördes. Reklamvärlden och tv-underhållningen började alltmer ta med hela familjen och alla familjer i en nationell samling kring chipsskålen. Snacks hade före det förknippats med festkoncept som sexa eller nachspiel, som kom från en borgerlig tradition.

- Vi drömmer om en oidentifierad gemenskap som omfattar fabriksarbetare i skyddshjälmar, struliga men ändå charmiga tonåringar; alla de som sjunger med i glädjehymnen "Nu är det fredagsmys", skriver Högström och hänvisar till en reklam på tv.

Det handlar på något förenklat sätt om att älska "det goda livet". Det är allmänt tillåtet att att bara tala underhållning på helgen: att inte behöva vara representativ, trovärdig och lite skenbart samhällsintresserad och allt det där som man annars är under arbetsveckan.

Läs också