Hoppa till huvudinnehåll

Lampedusa – när vittnesmålen blir teater

Foto från Lampedusa - Dreams of EUtopia på Teater Viirus.
Foto från Lampedusa - Dreams of EUtopia på Teater Viirus. Bild: Tani Simberg lampedusa - dreams of eutopia

Med sin nya produktion Lampedusa – Dreams of EUtopia manar Teater Viirus till perspektivbyte i flyktingdebatten. Uppsättningen bygger på dokumentärmaterial och lyckas bäst i sin strävan att ge röst åt de utsatta. Men lyckas den också locka oss som publik ut på okänd mark? På den punkten är jag lite osäker.

Salighet. Just nu känner jag bara det. Förklarar en man som slutligen lyckats ta sig till Finland efter en halsbrytande färd kantad av hot, mutor och nyckfull byråkrati. I Viktor Idmans gestaltning förvandlas hans långa flykt via Murmansk nästan till en absurd fars – med tonvikt på absurd.

Och även om vi fattar att det här kanske inte alls är den sista anhalten delar vi hans lättnad. Kanske också av egoistiska skäl – för hoppfullheten kräver ju så lite av oss.

Möten via ombud

Uppsättningens text bygger i första hand på intervjuer som medlemmar ur ensemblen gjort med flyktingar på olika håll i Europa, bland annat Lampedusa och Malta. Ur deras livsberättelser stiger människorna bakom flyktingstämpeln fram, och trots att mycket kanske redan är berättat i andra sammanhang ligger teaterns styrka i det direkta och intima tilltalet.

Så också här - åtminstone i princip. Ibland blir det nämligen lätt problematiskt för att varje möte gestaltas med en skådespelare som den intervjuades tolk. Ibland också i skådespelarens uppenbara tolkning trots att Maria Ahlroth, Eeva Soivio, Robert Kock och Viktor Idman i de flesta fall hanterar vittnesmålen förhållandevis neutralt.

Foto från Lampedusa - Dreams of EUtopia på Teater Viirus
Foto från Lampedusa - Dreams of EUtopia på Teater Viirus Bild: Tani Simberg maria ahlroth,Eeva Soivio

Men varje gång vi medvetet noterar mellanhanden tar berättelserna obönhörligt ett litet steg mot den fiktionalisering uppsättningen uttryckligen försökt undvika i flyktingarnas egna utsagor.

Medveten och avsiktlig är däremot den uppenbara vinklingen i uppsättningens enda politikerintervju.

En anonym riksdagsledamot får ordet och använder det till att visionera fram sina drömmars Finland: ett land som förbehåller sig rätten att välja sina egna invånare, stolt värnar om sina genuint finska värden och erbjuder sitt folk en trygghet politikern förknippar med ett av minnet förgyllt och idealiserat åttiotal.

En utstuderat ironisk Eeva Soivio gestaltar den anonyma politikern men vilket parti hen representerar behöver vi knappast grubbla länge över.

I övrigt är de inhemska rösterna få: några finländare med invandrarbakgrund och en flyktingkoordinator.

Och det är på den här punkten jag tycker att uppsättningen gör det lite väl lätt för sin publik. Och kanske också för sig själv.

Nationalistiska floskler och frustrerad punk

Empati kostar nämligen ingenting och slocknar dessutom fort. Men om en uppsättning verkligen på allvar vill uppmana sin publik att ta ansvar och ställning i flyktingfrågan måste den också uppmuntra åskådarna till att ärligt tänka efter och se över sin egen argumentering - med allt vad det kan tänkas innebära också av farhågor, rädslor eller attityder vi kanske inte ens vill kännas vid.

Och då räcker det inte riktigt med karikatyren av en enkelspårig politikerhjärna ställd mot frustrationen i ett par arga punklåtar med titlar som ’Fuck the racist!’

Som helhet är Tanya Weinsteins regi en smidig avvägning mellan textbaserade vittnesmål och fysisk gestaltning medan musiknumren fungerar som ensemblens eget kommentarfält.

Det är alltså bara ett element som saknas: ett öppet resonerande grepp vid sidan av dokumentärmaterialet eller några röster till.

Röster som inte kan kvitteras med enkla svar eller entydiga bemötanden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje