Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Är landsbygden en belastning?

Mari Lindman filosoferar om arbete
Filosofen Mari Lindman växte upp på landsbygden och bor nu i stan. Mari Lindman filosoferar om arbete Bild: Sebastian Bergholm/Yle mari lindman

Världens städer breder ut sig och ekonomin förutsätter effektivitet. Det finns ekonomer som vill släppa taget om landsbygden, men vem skall producera livsmedel? Urbaniseringen ställer många svåra frågor.

Jag växte upp i skärgården, och har under årens lopp bevittnat hur snabbt bygden förändras. Från släktingar hör jag historier om tidigare generationers bönder och fiskare. Numera är jordbruket i kommunen i det närmaste försvunnet. Någon odlar potatis för eget bruk. För ett antal år sedan var växthusnäringen dominerande på orten, men också det tog slut i och med att grönsakshandeln globaliserades, vilket gjorde det svårare att klara sig. Förändringarna i hur ortsborna lever är, mitt i det vardagliga, hisnande. Ingen ö är en ö, så att säga: genom turism och nya omständigheter för sjöfarten ritas kartan ständigt om, och skärgården placeras in i nya geografiska beroenderelationer och ekonomiska sammanhang.

Den här sortens hisnande förändringar har jag grunnat på en del under den senaste tiden. Jag ser en dokumentär, Urbanized, om hur städerna på denna planet utvecklas. Dokumentären lyfter fram statistiken som visar att allt fler människor bor i städer. År 1900 bodde 10 % av världens befolkning i städer. År 2013 är det 50 %, och om 40 beräknas siffran ha uppgått till 75 %!

Dokumentären är ganska konventionell – talande huvuden mot sterila bakgrunder. Men ett av de talande huvudena gör ett intryck utöver det vanliga. Han är en forskare som studerar global urbanisering. Ett neutralt ämne, kan man tycka. Men den här forskaren ser förtvivlad ut på ett sätt jag sällan ser på TV. Han säger att det ämne han studerar är nattsvart. Vi står inför en massiv utveckling. Visst hittar framgångsrika stadsplanerare, arkitekter och ingenjörer nya kreativa lösningar, tillägger han, men detta tar inte bort att vi faktiskt befinner oss mitt i en gigantisk våg av förändring som omformar och hotar att förstöra hela planetens liv.

Slumområden växer

En stor del av den urbanisering som präglar hela jorden är i praktiken en expansion av slumområden. Dokumentären besöker Mumbai, där slumområden har brett ut sig på ett område lika stort som London. När dokumentären gjordes bodde det 12 miljoner människor i staden – 60 % av dem i slummen. Det råder brist på toaletter i de här områdena, men staden är ovillig att agera i rädsla att locka till sig ännu flera migranter. Staden växer i en otrolig takt, och väntas bli den största staden i världen om några tiotals år.

I en annan dokumentär diskuteras relationen mellan stad och landsbygd i dagens Finland. En ekonom som numera är politiker intervjuades. Han konstaterade att vi helt enkelt får ge upp landsbygden, släppa taget. Utvecklingen ser sådan ut att det är mest effektivt att bo i städer. Lönsamma produktionsenheter kan av nödtvång finnas kvar på landet, men det är inte där människor ska bo. Men hur ska folk ha råd att bo i stan? Ekonomen svarar att det är viktigt att ha en fungerande kollektivtrafik så att serveringspersonal, städare och andra som inte har så höga löner kan bo ute i förorten.

Släpp landsbygden?

En av Finlands mest kända ekonomers vision om hur Finland bör se ut för att vara ”hållbart” är alltså: släpp taget om landsbygden, vänj er vid tanken att en stad klyvs i människor som utgör dess kärna och människor som servar och lever i periferin. Landsbygden är tärande, är hans syn. Ekonomens uppfattning antyder en konflikt som pyr under ytan. Är det så att det är städer som erbjuder inte bara ekonomisk tillväxt utan också ekologiskt hållbara lösningar, eller är det snarare så att den expansiva urbaniseringen är problemet?

När jag besöker mina föräldrar i skärgården möts jag av en väldigt blandad verklighet. Å ena sidan finns oron över hur kommunen ska överleva på lång sikt. Nya skattebetalare behövs för att det hela ska gå runt, för att det som måste funka ska funka, att det ska finnas en framtid. Det är krasst, men så är det. Å andra sidan hör jag om människor som flyttat tillbaka, om nya sammanhang som uppstår, nya ivriga initiativ och vilja att prova på och lära sig nytt oavsett om det gäller företagande eller frivilligarbete.

En dimension jag stöter på under mina besök i skärgården är inte lika omedelbart tydlig i min urbana tillvaro: en ständig kamp som rör närmiljön och närmiljöns vitalitet. Att det behövs fungerande dagis, skärgårdstrafik och äldreomsorg är ofrånkomligt. Kampen om närmiljön uttrycker sig också i sammanhangen: oenigheter (som ibland är såriga), samarbete, olika visioner om vad som är nödvändigt i framtiden.

Hur skall landsbygden överleva?

En överhängande fråga är vad som är lönsamt på sikt: fiskodling, turism, distansarbete för firmor i storstäder? Utglesningen är ett ekonomiskt problem, ett lönsamhetsproblem. Men samtidigt: ”hur ska landsbygden överleva” framställs ibland som en fråga som handlar om att utveckla smarta tekniker för att hålla den problematiska och ineffektiva landsbygden vid liv. Men kanske är det inte så märkligt att det blivit så när så mycket handlar om försörjning i bemärkelsen arbetsplatser. En levande landsbygd, där finns det jobb – det är den beskrivning som är dominerande nu.

Men det här är inte något som bara präglar landsbygden. Jag ser en annan dokumentär som handlar om staden Pajala, som fått nytt hopp om framtiden i och med en nyöppnad malmgruva. Efter år av befolkningsminskning på orten tycktes allting vara på väg att vända. Men gruva har plötsligt lagts ner på grund av sjunkande pris på järnmalm, försvunna investerare och slutligen: konkurs. Kameran sveper över en öde grop där helt nya maskiner fortfarande står kvar i snön. Stadsborna vittnar om att nedläggningen är en tragedi för dem. De oroar sig för om det överhuvudtaget går att bo kvar på orten.

Gruvnäringen – en långtifrån oproblematisk bransch – blir här något som precis just erbjuder framtidstro: nya bostäder börjar byggas, folk börjar planera sina liv. Dokumentären säger otroligt mycket om vår tid. Nya jobb måste komma till, annars är platsen dömd att avfolkas.

En samhällsspegel

Jag börjar tycka att relationen mellan stad och land, hur och var vi bor, är ett av de mest slående sätten att greppa vårt ekonomiska system, som präglas av den ständiga jakten på vinster. Kapital flyttas dit där avkastning finns. Nya investeringsmöjligheter förutsätter rumsliga förändringar och omstruktureringar (att massvis med människor ibland måste förflyttas är ett symptom). Att det är bostäder som utgör en så central del av dagens gränslösa finansekonomi, inklusive dess ständiga kriser, är avslöjande.

Urbaniseringen har skett som en process som pågått i flera hundra år, men den ser olika ut beroende på var på planeten vi befinner oss. Det är få bilder som fångar det här mer än de enorma tomma kinesiska spökstäderna. Det är inte så att människor övergivit dem, det är så att ingen ännu flyttat in. Bostadsmarknaden blir ofta ett säte för kringströvande kapital, eller det överflödskapital som finns under tider av tillväxt. Människor kan ha svårt att hitta förmånligt boende samtidigt som en mängd lägenheter står tomma – detta fenomen syns i många städer.

Det finns mörka moln på himlen – stagnation – när det gäller den kinesiska ekonomin. Ovissheten om framtiden är stor efter åren av gigantiska stimulansprogram och megaprojekt. (Ett boktips om ni är intresserade av urbaniseringsprocessen: geografen David Harveys Rebel City.)

Spökstäder i Kina

När jag ser bilderna av de kinesiska spökstäderna tänker jag att vårt ekonomiska systems förmåga inte bara till frenetisk tillväxt, utan också till ödeläggelse, överflödighet, övergivande.
Men det är inte bara de kinesiska spökstäderna som visar den sköra grund som urbaniseringen bygger på. Urbanisering innebär inte bara framväxten av städer, utan en förändring av områden och relationer på en mängd andra sätt. En del geografer har börjat tala om ”utvidgad urbanisering” för att greppa hur framväxten av det urbana inte begränsar sig specifikt till städer. Att tala om utvidgad urbanisering är att uppmärksamma hur geografi hänger ihop med (utvinnandet av) naturresurser, arbetskraft, markanvändning och polarisering mellan periferi och centrum – hur beroendeförhållanden växter fram.

Jag stöter på begreppet på urbanhistorikern Håkan Forsells blogg. Han skriver att en av de konflikter som den utvidgade urbaniseringen leder till är en slitning mellan användarvärde och produktionsvärde, vardagsrutiner och marknadslogik. Mina tankar går till min gamla hemort, Pajala, de kinesiska spökstäderna: framtiden (hopp, oro, hopplöshet) präglas av just sådana här djupgående och i själva geografin – hur och var vi bor – inristade konflikter.

Den utträngda jorden

Den österbottniska ekojordbrukaren och skådespelaren Mats Holmqvist skrev en belysande kolumn på HBLs bloggplats Andetag som visar vad den utvidgade urbaniseringen betyder i praktiken. Han diskuterar hur ett av de mest centrala elementen för vårt liv, den bördiga jorden, börjar trängas ut:

Så länge produktionen och effektiviteten i lantbruket ökat har det inte utgjort något hot att vägar och städer också brett ut sig och ”ätit upp” odlingsjord. Den korta period av billigt fossilt bränsle, huvudsakligen bestående av olja, som vi upplevt, har gjort att några få procent av befolkningen nu mera är engagerad i primärproduktionen medan de allra flesta kan sysselsätta sig med annat. Det här har varit möjligt så länge ingen livsmedelsbrist rått. I västvärlden.

Holmqvist beskriver en destruktiv utveckling av effektiviserad urbanisering där den långsamma, odlingsbara jorden hotas. Den här urbaniseringen tolererar inte den bördiga jordens långsamma takt. Under en kort period av högproduktivt jordbruk verkade det som om jordbruket var vårt minsta problem. Men vad händer om matkriser uppstår? Vad händer i ett land som i stort sett lagt ner självhushållning och småskaligt jordbruk? Vad sker om import av mat och energi plötsligt omöjliggörs?

Holmqvists frågor är viktiga, och blixtbelyser den sköra relationen mellan stad och landsbygd där hela vår livsform finns indragen.

Text: Mari Lindman, filosof