Hoppa till huvudinnehåll

23-åriga Emil trivs bra på ålderdomshem

Emil Boström gästade Myteriet
Emil hinner umgås med de äldre invånarna i huset tre till fem timmar per vecka. Emil Boström gästade Myteriet Bild: Claudia Rybin/Yle emil boström

I januari flyttade Emil Boström in i servicehemmet Rudolf tillsammans med två andra unga. Han har nu tre månader i servicehuset bakom sig och tycker att allt har fungerat bra.

– Det känns bra. Det är faktiskt inte så stor skillnad till att bo någon annanstans. Det enda som avslöjar att det är ett ålderdomshem är att där finns personal som hjälper till och att det finns flaskor med desinficeringsmedel, säger han.

De unga som bor på Rudolf har en lägre hyra för sin lägenhet, i utbyte mot att de umgås med de äldre invånarna i huset tre till fem timmar i veckan.

Mitt på dagen finns det olika aktiviteter för invånarna, men den tiden jobbar Emil själv och kan inte delta i de gemensamma aktiviteterna.

– Jag brukar oftast umgås med åldringarna på mornar, veckoslut och kvällar. Då går jag runt i de gemensamma utrymmena och ser vem som finns där. Eller så har jag kommit överens med någon i förväg om att jag ska umgås med just den. Ibland gå jag bara och knackar på dörrar och kollar om de som jag har umgåtts med tidigare vill ha sällskap, säger han.

Bättre kemi med vissa

– Jag umgås mest med vissa människor i huset, men klart att man hela tiden lär känna flera som bor här. Men så finns det också många av dem som kanske inte vill ha lika mycket sällskap och sådana som man helt enkelt inte har lika bra kemi med, säger Emil.

På Rudolf har invånarna ofta diskuterat vad de äldre egentligen vill ha ut av systemet och vad de förväntar sig av de unga.

– Först hade vi alla möjliga grandiosa idéer, olika aktiviteter och sånt. Men till slut kom det fram att det de äldre egentligen vill ha är sällskap och diskussioner. Men nästa vecka ska jag till exempel på teater med en av de äldre invånarna, så det blir roligt, säger han.

Tiden räcker till

Innan Emil hade flyttat in på ålderdomshemmet var han nervös över att hans tid inte skulle räcka till. Tre till fem timmar per vecka är mycket då man jobbar, har hobbyer och ett socialt liv.

– Vissa veckor har man mindre tid att umgås men då kan man kompensera för det nästa vecka. Alla veckor hinner man inte med allt, men jag känner ingen press att alltid tillbringa lika många timmar med de äldre i huset, säger han.

Redan innan Emil och de två andra unga flyttade in i servicehemmet gjordes det klart att tre till fem timmar per vecka främst är riktlinjer. Det går alltid att vara flexibel.

– Vi ska inte titta på klockan och skriva ner varenda gång vi har umgåtts. Om det skulle uppstå några problem skulle det kanske övervakas mera, men hittills har allt fungerat, säger han.

– Om man till exempel går på teater eller gör nåt annat än bara pratar med varandra så blir det ju lätt flera än fem timmar. Men vissa veckor blir det färre.

Har egna favoriter

Under tiden i servicehemmet har Emil lärt känna många nya människor. Och vissa av dem har blivit favoriter för honom.

– Det finns nog vissa som är speciella för en, som är intressanta personer, säger han.

Vardagen på ett servicehem skiljer sig inte så mycket från en vardag i ett vanligt bostadshus.

– Men ibland när man kommer hem är det allsång på gång och då inser man nog att man bor på ett ålderdomshem. Fast det är inget fel med det, det är ganska roligt, säger Emil.

Ettårigt kontrakt

Emil och de två andra unga invånarna i huset har skrivit på ett ettårigt hyreskontrakt, vad som händer sedan får man se. Efter tre månader i huset ser han få negativa sidor med att bo i servicehemmet Rudolf.

– Det är ett jättebra initiativ! Ibland är det lite jobbigt med allt medieintresse, det blir lite tungt i längden att ge intervjuer och ha journalister på besök. Bland annat så har vi haft ett tv-team från Taiwan på besök. Men det här är ju första gången man testar nåt sånthär. Om vi fortsätter att bo här så skulle medieintresset säkert mattas av med tiden, säger han.