Hoppa till huvudinnehåll

Med slumpen som arbetsmetod

akse pettersson
Regissören Akse Pettersson säger att slumpen finns med i allt teaterarbete, i och med att det finns så mycket förväntningar. Det samma gäller tematiken i hans föreställning Titanic på Svenska Teatern. akse pettersson Bild: Yle akse pettersson

Regissören Akse Pettersson om arbetet med Titanic på Svenska Teatern, om att förbereda sig på det oväntade och om den totala närvaron.

Vad är slump? Är allting slumpartat? Finns det något annat än slumpen?

En del regissörer bygger sitt skapande på att försöka återge den egna inre tanken så exakt som möjligt, men Akse Pettersson hör inte till den skolan. Tvärtom. Han går snabbt med på att överge det han vill se till förmån för det han verkligen ser. I stunden. I nuet.

Man kan säga att Pettersson arbetar enligt en metod som baserar sig på slumpen. Men det betyder inte att han går runt och väntar på att något oväntat ska hända - det är bara så det är.

- Man planerar, gör förhandsarbete, man tänker att det ska gå si, men så går det så. Jag tar tag på i det som sker, säger han.

Just nu är Pettersson aktuell på Svenska Teaterns stora scen med den kritikerrosade föreställningen Titanic, som är ett samarbete med Teaterhögskolan.

Han avslöjar att den färdiga föreställningen innehåller väldigt lite av den strukturmässiga regin han hade planerat på förhand.

- Det blev nåt helt annat och det är okej.

Stora fartyg vänder långsamt

Som regissör är Pettersson alltså inte intresserad av att hålla fast vid gamla idéer, ifall det sker något mer intressant. Ändå hör det starkt till teaterarbetets väsen att en del saker måste planeras på förhand. Hur fungerade det i praktiken att jobba med ett så stort teaterhus, ett så stort team, men samtidigt lämna utrymme för slumpen?

- Det var jättetungt och jobbigt. Och ganska roligt ibland!

Pettersson har visserligen jobbat med stora ensembler tidigare, men mest på mindre teatrar, och han säger att det var ovant att ha en massa andra människor runt omkring sej förutom skådespelarna.

På den egna teatern, Takomo, vet han var allt finns, om det behövs mer rekvisita går han själv till butiken och köper det. Han kokar kaffe, städar om det behöves. På Svenskis är det någon annan som sköter om allting, det finns en arbetshierarki som inte är skapad av honom.

- Allt man ber om får man, det är också en liten kulturchock.

Foto från Titanic på Svenska Teatern
Titanic på Svenska Teatern är ett medvetet försök att orsaka en katastrof, och överleva den. Foto från Titanic på Svenska Teatern Bild: Yoshi Omori stella laine,Titanic,Svenska Teatern

Dels ger Svenska Teaterns stora scen möjligheter till att göra saker som är omöjliga på mindre scener. Men definitivt är det också en begränsning, menar Pettersson.

- En oljetanker vänder långsamt. Jag brukar inse saker i ett ganska sent skede, men då kan det vara svårt att ändra på något.

Det legendariska oceanfartyget Titanic hann inte väja för isberget i tid. Vi vet alla hur det gick. Pettersson tycker inte det är speciellt roligt att det finns likheter mellan olyckan år 1912 och den egna arbetsprocessen. Repetitionsperioden var påfrestande och töjde på allas nerver. När vi träffas visar han ändå inga tecken på utmattning. Blicken är intensiv.

Vad är hemligheten? Hur håller man kvar spontaniteten och möjligheten för överraskningar?

- Jag försöker andas djupt och le. Sen gråter jag ensam hemma. På ett konkret plan gör jag medvetna beslut för att hålla mej vaken och närvarande och ta emot det som finns.

Teater handlar långt om vad som kunde vara, menar han, mer än om vad som är. Pettersson är inte så förtjust i just den delen av teater. Eller av sig själv.

Han gillar inte att gå omkring och älta och fundera på hur man borde göra en scen. Det som betyder nånting är det som sker under repetitionen, just här och just nu. Att försöka skuffa undan futurumbiten och existera i presens är inte helt lätt. Vårt samtal börjar allt mer påminna om en handbok i mindfulness.

- Jag kan inte påstå att jag nånsin uppnår en total närvaro, men det är min strävan som regissör.

Den stora drömmen och de små mötena

Slumpen finns överallt. Men om man tänker att allt sker av en slump blir begreppet onödigt. Vad är då slump om allt är slump?

Enligt Pettersson har slumpen snarast med förväntningarna att göra. Om nåt går på ett annat sätt än förväntat kallar vi det slump. Det slumpartade finns kraftigt närvarande i allt teaterarbete, i och med att det finns så mycket förväntningar.

Det samma gäller tematiken i Svenska Teaterns Titanic - om det inte finns förväntningar finns det inte heller några misslyckanden.

I början finns alla möjligheter, allt är bara potential. Pettersson talar om den magiska stunden i repetitionsskedet då man går med på att säga ja. Hela arbetsgruppen lever i en drömvärld, tänk om, kunde det vara, vad kunde det vara? Efter det är det bara en dalande bana där man försöker klara sig med äran i behåll. I nåt skede när premiären närmar sig slår realiteterna in.

Han förklarar att det är både fint men också utmanande att befinna sig i den situationen.

- Man har nåt man vill göra, men av tusentals olika orsaker blir det inte det. Okej, vad kan vi göra med det vi har?

En del av ursprungstanken med Akse Petterssons Titanic finns enligt honom ändå med i slutprodukten. Det är ett medvetet försök att orsaka en katastrof, och överleva den. Åtminstone tycker han sej se spår av det han planerade för ett år sen. En inre revisionism kanske, funderar han. Att höra en skådespelare säga en replik han själv haft i tankarna, utan att de talat om saken sinsemellan. Att skådespelaren kommer på idén själv, det känns kul.

Han är noga med att upprepa att det han upplever inte är mera värdefullt än resten av arbetsgruppens tankar. Det handlar inte om åsikterna, utan om handlingen. Att bara göra, visa, testa sig fram.

Den här så kallade processmetoden har fungerat hittills, på Ylioppilasteatteri, på Takomo, med braksuccén Kaspar Hauser på Q-teatteri. Och nu med Titanic. Akse Pettersson är utan tvekan ett av de hetaste regissörsnamnen i Finland för tillfället. Men han har också funderat på att det kunde vara skönt för de inblandade att ha en regissör som vet exakt vad han vill. I framtiden tror han att han kommer att vilja arbeta på andra sätt.

Fördelen med det processartade arbetssättet är ändå just det oförväntade, överraskningarna. Som regissör får Pettersson sådan information som han inte skulle komma på själv. Nackdelen är densamma. Om man hela tiden har känselspröten riktade utåt, blir fokuset på jaget och de egna tankarna mindre.

Handlar det om att ge upp sitt ego?

- Det är min dröm, att klara av att både som privatperson och konstnär kunna ge upp mitt ego. Jag tror att det är möjligt och jag har sett det på Youtube, skrattar han. Människor påstår sig vara utan ego, det har jag stor respekt för. Men det är jävla svårt, ens för en liten stund. Det känns så onödigt att vara fäst vid sitt ego och ändå är man det.

Akse Pettersson röker framör ingången till Svenska teatern i Helsingfors.
Akse Petterssons Titanic spelas på Svenska Teatern fram till den 4 maj 2016. Akse Pettersson röker framör ingången till Svenska teatern i Helsingfors. Bild: Yle / Ted Urho akse pettersson,teaterregissörer,regissörer,Svenska Teatern,Titanic

Vi har pratat om den stora bilden och den stora drömmen. Det blir lätt luddigt. Petterson medger att det känns lite konstigt att tala om sånt i en intervjusituation. Varje föreställning uppstår sist och slutligen i otaliga små möten med olika mänskor, menar han. Frågan är hur vi klarar av de här mötena. Och då är det inte så luddigt längre.

- Regissörskapet handlar mest om det sociala, om hurdan man är som person och hur man umgås med mänskor. Ju färre lager man har mellan sej själv och andra, desto rakare blir kontakten. Det är lagren som leder till arbetssättet. Jag vet inte hur jag skulle jobba om jag inte hade så många sociala lager som jag måste komma igenom för att få fram det jag vill säga.

Att bli kvitt sitt ego betyder kanske också att bli fri från den indoktrinering man har i sitt huvud, fri från tankemönster och handlingsmönster. I teatersammanhang kan man laborera med det till en viss mån. Följande steg är att klara av det också som privatperson, menar Pettersson.

Vad är isberget?

Teatern är en kluven konstform, eftersom den är kollektiv samtidigt som fältet är fullt av individualister. Pettersson vill vara den som bestämmer och har sista ordet, men också att alla ska jobba tillsammans och vara jämställda. Den kluvenheten kan vara tärande. Fast han talar ändå om jobbet med stor värme i rösten. Och ja, den där närvaron.

- Att göra konst, att skapa, kan både ses som negativa företeelser i och med att man binder sig vid något externt, men samtidigt kan det hela ses som en övning i att sätta sitt ego åt sidan. Det finns en megalomanisk sida, ett krav på uppmärksamhet och fokus, att vilja visa upp saker. Å andra sidan upplever man något som är fint och vackert och vill jobba med det. Det är den renare, positivare biten. Båda existerar.

Hur kan man då förbereda sig på det oförväntade? (Dum fråga, det kan man förstås inte.)

- Du förbereder dej för det du tror kommer att ske. Men livet är inte förutsägbart. Det som på riktigt kommer att påverka våra liv är antagligen något som vi inte har en aning om, vi kan inte ha en aning om det. Och det är det intressanta.

Foto från Titanic på Svenska Teatern.
Ur föreställningen Titanic på Svenska Teatern. Foto från Titanic på Svenska Teatern. Bild: Yoshi Omori titanic,Svenska Teatern

Kaptenen på det historiska fartyget Titanic hade aldrig varit med om en olycka under hela sin långa karriär. Han underströk hur tryggt allting var. Om han hade vetat att det fanns ett isberg där ute skulle han ha tagit det i beaktande och då skulle olyckan inte ha skett.

Under processen med föreställningen Titanic funderade Akse Pettersson och arbetsgruppen mycket på vad som är isberget, på ett symboliskt plan. Är isberget mottagandet? Är isberget publiken? Är isberget teatern, de själva, Teaterhögskolans studerande, Svenskis skådespelare, samhället eller James Cameron som regisserade Hollywoodfilmen med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna?

- Frågan var hela tiden fel, för vi kan inte veta vad isberget är.

För att kunna uppnå någon slags frihet i stunden måste man klara av att inte bli handlingsförlamad. Paradoxen i det, att vara förberedd på att handla även då något oväntat sker. På havet, på scenen, i livet. Kanske är det just detta som slumpen kan lära oss.

- Vi måste bara gå med på att vi inte kan veta, säger Pettersson.

Veckans Lasso handlar om slumpen.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje