Hoppa till huvudinnehåll

Helt kort om det som går i arv

Småpojkarna Onni Tommila och Iivari Raittinen får en pistol av fadersgestalten Jorma Tommila
Småpojkarna Onni Tommila och Iivari Raittinen får en pistol av fadersgestalten Jorma Tommila Bild: Tero Saikkonen/FCE 2014tero@terosaikkonen.comhttp://www.terosaikkonen.com perintö, onni tommila, iivari raittinen, jorma tommila

Att bunta ihop flera kortfilmer i en text är sällan lyckat. Men när det gäller veckans två kortfilmspremiärer ligger det nära till hands att göra just detta. Och då inte bara för att de visas som en helhet.

Bägge tar sats i splittrade familjehelheter och handlar om unga människor som konfronteras med arvet från tidigare generationer. Ett arv vars betydelse föräldragenerationen inte förmått uppfatta. Eller vågat ta tag i.

Perintö - det konkreta arvet

Jussi Hiltunens Perintö tar sats i relationen mellan en frånskild far och dennes två söner. Pappa (Jorma Tommila) är av det burdusare slaget – tål inga bögfasoner. Och äldre sonen Ron är inte sen att ta efter – törstande efter kärlek vill han vara pappa till lags. Svär, röker och tar lätt till knytnävarna.

Den som hamnar i kläm är lillebror Elias (Iivari Raittinen). För liten för att kunna göra sig hörd, för stor för att kunna yrka på att bli tagen i famn. Även om han gör krampaktiga försök att komma storebror nära.

Men vem behöver ömhet när arvegodset efter farfar introduceras? Plötsligt vilar en funktionsduglig pistol som dödat mången vuxen man i små barnahänder.

Och sedan händer det allt möjligt.

Barnet Iivari Raittinen med en pistol i handen.
Barnet Iivari Raittinen med en pistol i handen. Bild: Tero Saikkonen/FCE perintö, iivari raittinen

Från far till son

Perintö är en intensiv film. Den laddade stämningen byggs successivt upp och det råder ingen tvekan om att någon eller någonting i något skede kommer att explodera.

Parallellt med historien om Ron och Elias rullar Hiltunen även ut en berättelse om två vuxna bröder som hamnat i delo gällande arvsfrågor. Frågan är om den berättelsen fungerar lika bra?

För även om leken med två plan skapar en viss dynamik och ett bredare register så förtär den något av den styrka som finns i skildringen av barnen och arvet från ett våldsamt förflutet.

Snyggt och välspelat är det (med Onni Tommila från Big Game i rollen som Ron) – men temat är slitet. Finsk film kryllar av inflammerade far & son-relationer.

Relationer som präglas av olika grader av brist på kommunikation. Och en påtaglig oförmåga att handskas med smärtsamma känslor.

På ett konstruktivt sätt.

Levyt & valokuvat - det symboliska arvet

Där Jussi Hiltunen spelar med hotfulla stämningar satsar Pia Andell på en mer sorgmättad atmosfär. Här möter vi tonåriga Martta (Maissi Heikkilä) som tillsammans med sin mamma (Milka Ahlroth) skall reda upp i morfars lägenhet efter dennes död.

Det finns inte mycket att plocka med sig – annat än många hyllmeter med LP-skivor. Och en gammal kamera. Som visar sig innehålla en oframkallad filmrulle. Vars bilder öppnar för nya tolkningar av vem morfar egentligen var.

Plötsligt börjar Martta iaktta sin omgivning på ett nytt sätt. Natur, bilder, människor, föremål – allt utgör potentiella motiv för hennes nyfikna kameralins.

Maissi Heikkilä i tre speglar.
Maissi Heikkilä i tre speglar. Bild: Sakari Kiuru perintö, maissi heikkilä

Lugnt tempo

Andells film utgör en välbalanserad helhet där bilder, text och rytm stöder varandra. Dialogen är sparsam – men betydelsebärande.

Det mesta sägs ändå i bilder. Och det är Marttas blick som styr. Det är hon som bedömer vad som är viktigt – hon som placerar in det sedda i ett sammanhang.

Här handlar det mera om hur man förvaltar arvet efter den tidigare generationen än hur man bearbetar detsamma. Men i centrum står fortfarande tystnaden och oviljan att ta itu med det som känns svårt.

Filmens påtagligaste känsla är den av alltings förgänglighet. Levererad i ett vackert paket.

Det korta formatets fördelar

Det är sällan kortfilmer når biodistribution och inte minst därför lönar det sig att ta tillfället i akt och gå och se Perintö och Levyt ja valokuvat.

Jussi Hiltunen och Pia Andell ger oss två filmupplevelser som ur helt olika perspektiv och med olika tonfall väljer att skildra frågan om hur vi tar oss an det arv som blir oss givet.