Hoppa till huvudinnehåll

Förnuftet står sig slätt mot döden

Kristiina Halkola försöker bemästra sorg med kunskap i rollen som författaren Joan Didion.
Kristiina Halkola försöker bemästra sorg med kunskap i rollen som författaren Joan Didion. Bild: Teatteri Jurkka/ Marko Mäkinen teater,teaterrecensioner,Joan Didion

Hon försöker ha full koll. Också när hennes man, sedan 40 år tillbaka, drabbas av en massiv hjärtinfarkt och dör. Hon är ju den lugna typen. Men efterhand ger förnuftet vika.

Joan Didion skriver elegant och behärskat om sorgen efter sin man i den prisbelönta självbiografiska boken Ett år av magiskt tänkande. En bok som ligger till grund för Didions scenmonolog med samma namn. En monolog som nu nått Finland och den lilla teatern på Estnäsgatan i Helsingfors, Teatteri Jurkka.

Här kämpar Kristiina Halkola, som Didion, med att få förnuft och känslor att gå i takt. Maken dör samtidigt som deras enda dotter ligger på intensiven i en infektion som drabbat hela kroppen. Didion försöker först och främst närma sig sorgen genom intellektet. Hon läser och lär: Medicinska detaljer, journalrapporter och böcker om döden. Hon klamrar sig fast vid datum och kronologi. Hur gick det till när maken dog och vilka mediciner hänför sig till dotterns vård?

Han återvänder nog

Men trots att hon försöker greppa situationen är den omöjlig att behärska. Det är omöjligt för henne att acceptera att maken är borta för alltid. Hon hemfaller åt magiskt tänkande. ”Om jag inte ger bort hans skor, kommer han tillbaka.” Hon väntar på honom. Väntar att han ska återvända och komma hem även om hon utåt sett gör allt som man ska göra, såsom att ordna med begravningen.

Det här är en utmanande roll, som i alla fall råder viss bot på bristen på intressanta kvinnoroller för äldre skådespelare. Det gäller att vara både behärskad men ändå gestalta en djuplodande sorg.

I Johanna Freundlichs regi uppvisar Halkola ett lite bredare spektrum av känslor än vad jag förväntade mig och tillför därmed scenen energi som understryks genom den rekvisita som används. Bokstäver klistras upp på väggarna eller strös ut över golvet och bildar nyckelord som till exempel ordet ”ström”. Just det som Didion försöker undvika.

Kristiina Halkola i rollen som författaren Joan Didion vid Teatteri Jurkka.
När Kristiina Halkola gestaltar lågmält och hudlöst blir Maagisen ajattelun aika som mest gripande. Kristiina Halkola i rollen som författaren Joan Didion vid Teatteri Jurkka. Bild: Teater Jurkka/ Marko Mäkinen teater,teaterrecensioner,Joan Didion

Minnesströmmarna som sätts igång när hon besöker platser som på något sätt är förknippade med familjen. Restauranger där de ätit tillsammans, kvarter där de bott.

Ständigt dessa groggar

Halkolas berättande må ställvis vara energiskt, men gesterna är däremot behärskade. Ibland krackelerar självbehärskningen och vi ser händer som skakar, en sjal som faller till golvet – och vi ser också grogglaset som så ofta förekommer på teaterscener för att gestalta sorg och smärta.

Som allra mest gripande blir det när Didion/Halkola inte längre försöker hålla ihop det, när hon inte längre försöker ringa in sorgen på intellektuella vägar, när hon ger upp. Då är Halkolas tolkning hudlös och sant berörande.

Några instrument ledsagar ibland

Teatteri Jurkkas scen är liten och den är klädd i vitt, liksom också skådespelaren. Det vita känns helt rätt. Det blir en markör för rollfigurens välstånd, det för tankarna till sjukhus och det blir en motpol till all sorgesvärta som texten förmedlar. Därtill reflekterar vitt alla färger, lite liksom monologen omfattar livets olika känsloskeden allt från ljusa minnen till ett mörkare nu.

Rene Ertomaa har gjort ett par musikaliska inslag till uppsättningen. Ibland är det ett vindspel som klingar i bakgrunden, ibland en xylofon tillsammans med ett blåsinstrument. Det är aldrig påträngande och musiken tar aldrig över berättelsen. Den finns mer som en vag kommentar, en liten understrykning av det som sägs.

Vem ska trösta?

Dödsfallen i pjäsen är naturligtvis oerhört sorgliga, men sorglig är också frånvaron av tröst i pjäsen. Det är som om ingen kunde trösta Didion/Halkola. Medmänniskor omtalas vagt, kyrkor figurerar som kulisser för familjens alla ceremonier och Didion tackar ja till en präst på sjukhuset, en präst som bara ”säger vad han ska”.

Ingen tröst finns, förutom tanken på att jorden förändras genom erosioner och förflyttningar av geologiska strukturer, men att den ändå fortfar.

Så stannar den smärtsamma känslan kvar. Didion/Halkola blir alldeles ensam när hon först förlorat sin man och senare också sin dotter. När vändpunkten kommer och hon inser att maken inte kommer tillbaka finns det inget att klamra sig fast vid längre. Och när scenljusen går ner är hon så ensam man kan bli.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje