Hoppa till huvudinnehåll

Hamletmaskinen gör rent hus - också med samtiden

Foto från Hamletmaskinen på Kom-teatern.
En desillusionerad man. Niko Saarela i Hamletmaskinen. Foto från Hamletmaskinen på Kom-teatern. Bild: Noora Geagea hamletinkone,Kom-teatteri,Niko Saarela

När den östtyske författaren Heiner Müller slängde in Hamlet i den postmoderna mixern var året 1977 och ut rann en förvirrad antihjälte, äcklad av en tid han inte ville spela någon roll i. Det vill han inte idag heller. På Kom-teatern förvandlas Hamletmaskinen till en karnevalistisk betraktelse över gräll exploatering och intellektuell förlamning.

’Jag är Hamlet. Jag står på stranden och talar med vågorna ...’

’Bla bla blaaa ...’

Det är så lite som behövs för att genast anslå tonen. I Müllers originalmanus talar skådespelaren som axlar Hamletrollen i förfluten tid och avfärdar sin Hamlet redan från första början med den moderna varianten av Hamlets ’ord, ord, ord’.

I Kom-teaterns finska version är Niko Saarelas skådespelargestalt mitt inne i rollen när Marzi Nyman trippar in på klapprande klackar med ansiktet dolt av ett sorgflor och stjäl kommentaren med sitt trötta och hånfulla ’bla bla bla’.

Kvinnan, en Ofelia med lika delar drag av Elektra, har talat.

I nästa stund går hon till frontalangrepp mot sin kringskurna kvinnoroll med ett rasande musiknummer bland foajébarens attiraljer.

Mikrovågsugnen surrar på som en enveten orgelpunkt under klangfyrverkeriet av koppar, glas och bardisk som alla får en rasande omgång - och när ugnen snurrat färdigt förrättar Saarelas Hamlet sin egen nattvard genom att mumlande dela ut nykläckta popcorn till publiken.

Popcorn som den moderna tidens sakrament, alltså. Det rimmar bra med textens ’Heil Coca-Cola!’ och Hamletfigurens leda över sin förvirrade mission, en leda som slutligen får honom att kliva ut ur sin roll och djupt ner i soffan som passiv och äcklad samtidsbetraktare.

Men före det har han hunnit gå vilse många gånger bland offer och förövare. Vilken roll är hans, egentligen? Och hur många kan man ha?

’Something is rotten in this age of hope’

Hamletmaskinen skrevs i en tid när den politiska kartan såg annorlunda ut i Europa och den har ofta tolkats som en diskussion om individens ansvar i ett totalitärt system. Men Müllers tentakler sträcker sig längre än så. I fem rubricerade avsnitt – lika många som akterna i Shakespeares Hamlet – framför de flytande karaktärerna på scenen fragmentariska monologer där hela 1900-talets våldsamma historia passerar revy.

Den kompakta texten är snårig, sprängfylld av flyktiga hänvisningar både till historiska händelser och andra texter, men Kom-teaterns uppsättning fokuserar inte i första hand på den.

Lauri Maijalas regi målar i stället fram slagkraftiga bilder och situationer. Och resultatet är en uppsättning som i förlängningen gestaltar den nya totalitarismen. En gräll och exploaterande samtid, byggd på de döda idealens grav.

Från den långa trappan i teaterns entréhall iakttar det förflutna oss i form av svartvita porträtt. I den brokiga samlingen flimrar såväl 1900-talets politiska historia som teaterns egen förbi. I samlingen ryms hänvisningar både till glömda ideal och till ideologier med gruvliga konsekvenser.

Men frågan som samtidigt väcks är vart den tid bär som ger cynism och uppgivenhet fritt spelrum.

Vilket är den tänkande individens ansvar i dag?

Horror och tvivel i skamlöst vacker sättning

Frågan ställs alltså, men inte med den allra djupaste av brösttoner.

Foto från Hamletmaskinen på Kom-teatern.
Niko Saarela och Marzi Nyman som Hamlet och Ofelia. Foto från Hamletmaskinen på Kom-teatern. Bild: Noora Geagea hamletinkone,Kom-teatteri,Niko Saarela,Marzi nyman

I Niko Saarelas tolkning av Hamlet, eller rättare sagt skådespelaren som föreställer den splittrade Hamlet, ryms många bottnar. Han är tvivlande i sitt uppror, patetisk i sin samvetsömhet och blaserad i sin äcklade cynism – och under alla lager lurar ytterligare den faktiska skådespelaren som ironiskt kommenterar den gestalt som tampas med sina Hamlet-roller på scenen.

Men alla scener bär inte lika bra och Müllers invecklade språkspel försvinner dessutom ofta i kulisserna, ibland avsiktligt men lika ofta för att akustiken i den provisoriska foajésalongen är besvärlig för det talade ordet.

Styrkan ligger i stället i den rent förföriska visualiseringen och uppsättningens rika ljudvärld.

Med enkla medel har den trista foajén förvandlats till en skimrande teatergrotta med överraskande djupeffekter och lika innovativ är musikern Marzi Nymans hantering av rum och lösöre som rytminstrument.

Samtidigt som han med utstuderad ironi och ilska alltså också gestaltar Ofelia och reminiscenserna av alla andra kvinnor den manliga historien kört över.

Att en närmare fyrtio år gammal text får representera teaterns avantgarde när Kom-teatern nu öppnar dörrarna för en mera experimentell repertoar kan ju däremot diskuteras. Men med tanke på hur mycket det inhemska teaterlivet har att ta igen på den punkten är valet helt motiverat.

Jag ser med förväntan fram emot foajéteaterns nästa drag.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje