Hoppa till huvudinnehåll

Mats Löfberg minns åren på Oravais flyktingförläggning

Mats Löfberg, servicedirektör på arbets- och näringsbyrån i Österbotten
Mats Löfberg jobbar numera på TE-byrån. Mats Löfberg, servicedirektör på arbets- och näringsbyrån i Österbotten Bild: YLE/Sofi Nordmyr arbets- och näringsbyrån i vasa

Mats Löfberg var chef på Oravais flyktingförläggning under dess första år. Under den tiden fick han mordhot och agerade fredsmedlare. Han väntar fortfarande på att bli inbjuden på statsbesök till Georgien.

Flyktingförläggningen i Oravais fick sina första asylsökande år 1991. Det var fråga om ester som flydde kaoset i det sönderfallande Sovjetunionen. Då som nu fanns det ett starkt motstånd mot främlingarna.

- Esterna ville inte bli inkallade i den sovjetiska armén utan flydde till Helsingfors och därifrån till Oravais, berättar Mats Löfberg, förläggningens första chef.

"De tar våra arbetsplatser"

Men esterna var inte de första. Redan i mitten av 80-talet hade 250 kvotflyktingar från Vietnam placerats i och kring Jakobstad.

Men då var det alltså fråga om kvotflyktingar, inte asylsökande.

- Största delen av beslutsfattarna var för att ta emot flyktingarna. Men det fanns också motstånd. Man pratade om den gula faran, om brottslighet, om att de tar våra arbetsplatser och om sjukdomar, säger Löfberg.

En mapp med mordhot

När sen flyktingförläggningen i Oravais öppnade 1991 var motståndet än mer kompakt. Kvotflyktingarna hade en internationell flyktingstatus, till skillnad från de asylsökande som kom till Oravais.

Mats Löfberg åkte runt i byarna för att lobba för förläggningen. Han fick mordhot per brev, så många att han kunde fylla en mapp med dem.

I mitten av 90-talet kom så en hel del somalier till Oravais i och med att landet befann sig i inbördeskrig.

Till Oravais kom såväl familjer som unga män och kvinnor. Så småningom blev också de ensamkommande flyktingbarnen allt fler. De fick en egen mottagningsenhet år 1996.

Stridande parter på samma förläggning

Löfberg beskriver förläggningen som en egen miniatyrvärld. Rent absurda situationer kunde uppstå.

I något skede fanns det i Oravais samtidigt personer från den rümänska säkerhetspolisen Securitate och personer från Rümänien som blivit utsatta för tortyr.

Från Balkan fanns det serber och kroater.

- Man var bara tvungen att försöka kontrollera situationen. Man försökte göra förläggningen till ett skyddat område där man försökte leva i samförstånd, minns Löfberg.

Men man klarade sig inte utan konflikter. Löfberg berättar att han många gånger försökt stå lugn när någon dragit kniv.

Det skulle ha tagit för länge för polisen att vara på plats så man fick helt enkelt försöka lugna ner situationen genom att prata.

- Vi hade motparter från olika konflikter, högt uppsatta beslutsfattare, forskare, fåraherdar... Det hände och skedde, säger Löfberg.

Fick ingen inbjudan till Georgien

Löfberg väntar fortfarande på att bli inbjuden på statsbesök till Georgien. I början av 90-talet genomfördes en statskupp i Georgien och medlemmar av parlamentet flydde till väst.

Det hela kulminerade i ett inbördeskrig 1993 och samma år dog Georgiens då redan avsatte president Zviad Gamsakhurdia.

Parlamentets ordförande dök upp i Oravais. Enligt lagen skulle han ha tagit över efter att presidenten dog.

- Han lovade att jag ska få en inbjudan till Georgien när han får makten, det vill säga aldrig, skrattar Löfberg.

Plus och minus

Mats Löfberg slutade som chef för förläggningen år 1998. Nu kan han se tillbaka på den tiden och summera vad man gjorde bra och vad som var mindre lyckat.

Fokusen låg lite för mycket på förvaltningen och för lite på personen och individen.

- Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra för att skapa sinnesfrid för människor som kom från svåra förhållanden, säger Löfberg.

Men man förstod att redan från början erbjuda språkstudier.

- Språkstudier och något arbetsrelaterat. Vi skilde oss från andra förläggningar eftersom de placerade asylsökande i hotellrum. Vi hade bostäder där de fick koka och syssla med vardagliga aktiviteter, säger Löfberg.

För männen höll han regelbundet föreläsningar om den finländska kulturen och om förhållandet mellan män och kvinnor.

Utan telefon i ett par år

Löfberg anser sig ha en bra stresstålighet. Men i ett par år efter att han slutat hade han ingen egen telefon. Det säger en hel del om arbetsbördan på förläggningen.

Dagens situation med enorma flyktingströmmar oroar honom.

- Jag skulle nog svettas rejält om jag fortfarande jobbade på förläggningen. Jag hoppas att de orkar.

Kati Latva-Teikari - YLE

Läs Yles finska artikel här

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten