Hoppa till huvudinnehåll

Venus i päls - femtio nyanser av makt

Sampo Sarkola drar på Armi Toivanen en sexig långskaftad stövel.
Sampo Sarkola drar på Armi Toivanen en sexig långskaftad stövel. Bild: Henrik Schütt venus turkiksissa, armi toivanen, sampo sarkola

Vad händer när drömmen blir verklighet - och visar sig vara en mardröm? Stark pjäs baserad på en skandalomsusad kortroman från 1870 väcker både känslor och tankar.

Stadsteaterns lilla scen på Terrassgatan är nästan tom. Ett skrivbord, en stol och en divan. En grammofon, en kaffekokare och ett mixerbord.

Det är allt.

Vi förstår snart att scenen föreställer en scen på en teater. En teater där den frustrerade regissören Thomas (Sampo Sarkola) under en hel dag tagit emot skådespelare som provspelat för en roll i hans pjäs. En pjäs baserad på en känd kortroman om underkastelse, åtrå, makt.

Ingen har varit lämplig. De har varit för unga, för gamla, för dumma. Helt fel - helt enkelt.

Nu är Thomas beredd att ge upp och åka hem till fästmön. Men just när han skall lämna lokalen stiger Wanda (Armi Toivanen) in från den regniga gatan utanför. Hon är flera timmar försenad och en snabbkoll visar att hennes namn överhuvudtaget inte finns med på listan över anmälda.

Thomas är inte intresserad av henne. Det är uppenbart att hon är fel för rollen. På alla sätt.

Men Wanda ger sig inte. Iklädd svart korsett, nithalsband och minikjol i läder står hon trotsigt där i sina röda skor och spottar fram ett krav på att få visa vad hon går för.

Till slut måste han böja sig för denna irriterande kvinna som uttrycker sig banalt och klär sig billigt.

Det visar sig vara ett bra beslut. För i samma ögonblick som hon yttrar den första repliken inser han att något fantastiskt håller på att ske. Rollgestalten har fått liv. Blivit till kött och blod.

Och snart, mycket snart, kommer blodet att pulsera betydligt hårdare genom hans ådror.

Armi Toivanen och Sampo Sarkola i lidelsefull omfamning
Armi Toivanen och Sampo Sarkola i lidelsefull omfamning Bild: Henrik Schütt venus turkiksissa, armi toivanen, sampo sarkola

Bakgrunden

David Ives pjäs Venus In Fur är baserad på Leopold von Sacher-Masochs kända kortroman från 1870. En erotisk text av en författare som var ansedd av sin samtid, men vars namn kommit att leva vidare främst som källan till begreppet sadomasochism.

Sacher-Masochs text handlar om underkastelse, sex och makt. Om destruktiva kontrakt som undertecknas av par som lever i en tid långt innan Fifty Shades of Grey förvandlat piskor, rep och levande ljus till delar av en ljummen mjukporrestetik.

Den handlar också om kampen mellan könen. Och om det som skapar grogrunden för denna kamp. Kortromanen avslutas med ett resonemang om berättelsens sensmoral. En sensmoral som tar sats i kvinnans position - sedd mot 1870-talets premisser:

Att kvinnan, såsom hon skapats av naturen och såsom hon för närvarande framträder för mannen, är hans fiende, och endast kan vara hans slavinna eller hans härskarinna, men aldrig hans kamrat. Det kan hon bli först när hon är jämställd med honom i sina rättigheter och är hans like i fråga om bildning och arbete.

I pjäsen är ramberättelsen förlagd till vår tid och Sacher-Masochs text det stoff som författaren/regissören Thomas tar till i ett försök att bearbeta sina egna känslor. Sin egen kamp.

När Roman Polanski 2013 filmatiserade Ives text med hustrun Emmanuelle Seigner i huvudrollen drogs det automatiskt paralleller till regissörens eget liv. Vad var det han ville säga?

Ordets makt

I Hilkka-Liisa Iivanainens regi återfinns den frenesi som Polanskis tolkning gav prov på. Men i hennes uppsättning ligger fokus mera på texten och dess intellektuella krumsprång - mindre på sensualiteten.

Detta är en verbal duell mellan en man som trott sig skapa en viss sorts kvinna och en kvinna som vägrar foga sig efter mannens vilja.

Här utkämpas en kamp mellan könen och en mellan konstnären och hans verk. Och därtill en mellan människan och de känslor hon kämpar för att förtränga.

Replikerna snärtar till som piskor - orden hetsar, lockar och avslöjar.

Är det den som valt orden som är starkare eller den som insett vad som egentligen döljer sig bakom dem?

I vilket skede skiftar maktbalansen?

Armi Toivanen pekar hotfullt  på Sampo Sarkola.
Armi Toivanen pekar hotfullt på Sampo Sarkola. Bild: Henrik Schütt venus turkiksissa, armi toivanen, sampo sarkola

Starka skådespelare

Armi Toivanen och Sampo Sarkola sliter som djur i sina roller. Hon som en ilsken katt, han som en allt tröttare hund. Det är en utmaning att skapa balans mellan textmängden och det som sägs mellan raderna. Att pendla mellan rollerna.

Men de gör det bra.

Inledningsvis är det visserligen lätt att oroa sig för att helheten skall kantra över i renodlad komedi eftersom Toivanens entré öppnar för en läsning mot bakgrunden av de komiska filmroller hon gjort - i kombination med onödigt mycket vispande med en vardaglig "voi vittu"-jargong.

Men när hon växlar om och börjar agera sofistikerad & knivskarp förförerska från ett annat tidevarv gör hon det övertygande.

Sampo Sarkola går i sin tur skickligt från att vara en missförstådd konstnär med noll självdistans till att bli en kuvad man som hotar uppslukas av sin egen lust. Även om de kvinnliga manér han i ett skede utrustas med känns överflödiga.

Uppenbart är att rollgestalterna starkt förankrats i skådespelarnas fysiska uppenbarelser - vilket fungerar bra i denna tappning. Toivanens Wanda och Sarkolas Thomas är väldigt mycket kropp - utmanande och vackra. Sirliga och klumpiga. Dominerande och fogliga.

Turvis.

Hets - eller hetsigt tempo?

Det man stundvis saknar är en större variation i rytmen - tempomässiga svängningar där det getts utrymme för den passion som lurar under ytan. Nu hotar hetsen ibland att drunkna i gester som blir aningen för stora. Och det händer att laddade ögonblick skriks sönder där det hade räckt med en viskning.

Men bara ibland. I det stora hela är Venus turkiksissa en fungerande föreställning där både ljus och ljud-bilden effektivt accentuerar de olika stämningslägena.

Allt är ändå inte enbart känsla - uppsättningen väcker även tankar om makt, uppenbara strukturer och undertryckta impulser. Helheten får en dels att vilja se filmen på nytt, dels att vilja veta mer om Leopold von Sacher-Masoch. Mannen som medan han skrev Venus im Pelz levde i ett sadomasochistiskt förhållande - med en kvinna som klädde sig i päls.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje