Hoppa till huvudinnehåll

Peter Sandström: Långt från Jugoslavien

Peter Sandström har tågluffat till Jugoslavien
Ung man på tågluffen. Peter Sandström har tågluffat till Jugoslavien Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Peter Sandström (författare)

Esplanaden i Nykarleby ser härjad ut i april månad. Träden är nakna, gräset sover. Längs asfalten ligger vinterns grus.

Jag har sopat dessa gator. I början på åttiotalet tillbringade jag sommarloven med att jobba i stadens parker. Det handlade ofta om att klippa gräset och rensa blomrabatterna. Min far var stadens trädgårdsmästare.

På fredagarna skulle torget sopas, och esplanaden. Klockan sju på morgonen samlades vi på torget. Det var far och Freddi och jag. Ibland slogs jag med Freddi, som ett slags preludium inför dagens värv. Vi fäktades med sopborstar och spadar. Vi var nära vänner.

Där Peter Sandström en gång sopat.
Där Peter Sandström en gång sopat. Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Peter Sandström (författare)

Sommaren 1981 sopade jag gatorna som vanligt. Jag hade just fyllt 18 år, och på en kaffepaus stack jag mig in till Björks och köpte tre ljusblå t-tröjor; jag skulle ut och resa med syster. På resebyrån Tourella hade jag skaffat ett Interrail-kort. Jag fick gratis ett gammalt exemplar av Thomas Cook European Rail Timetable, en tjock, röd bok med tidtabeller för nästan alla tåg i Europa.

Ingenting kunde ha hindrat mig från att åka. Jag var inte ens bekymrad över vad vi skulle äta. Jag åt just ingenting på den tiden.

Syster hade rest ensam med tåg i Europa flera gånger tidigare. Hon behövde mig förmodligen inte. Men hon gav mig ändå erbjudandet att komma med. Vi skulle till Jugoslavien. När jag sopade esplanaden den sista gången innan resan tänkte jag att det var långt till Jugoslavien, och att syster och jag brukade ha lätt för att gräla med varandra.

Kanske hon lämnar mig, tänkte jag. Då blir jag där, i Ljubljana eller Belgrad, ställen som jag hade sett på en karta, men inte visste något om.

Vad minns jag av den resan? Det var ofta fullt på tågen. Vi åkte till Bretagne. Sedan fortsatte vi diagonalt över Europa på en natt, hamnade i något som hette Rijeka. Där blev jag av med en plånbok som innehöll min reservkassa; etthundra finska mark. Plånboken var brun. Resecheckerna hade jag i en lönnficka som mor hade sytt i byxbenet på jeansen.

Jugoslavien 1981 i bilder
Jugoslavien 1981 i bilder Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Peter Sandström (författare)

Jag pratade sällan med främlingar. Syster sade att jag var blyg. Det var jag kanske. Ändå kom vi till Belgrad. På en restaurang tittade vi på menyn och frågade vad som rekommenderades. Ni kan beställa vad ni vill, sa de, men det finns bara Cevapcici.

Det var små köttfärsrullar. Vi åt varenda rulle på tallriken.

Kanske man kunde ha kallat resan fältstudier. Det är i så fall oklart vilket syftet var. Fältet var stort, språken som talades främmande. Det hände sig att jag längtade hem. Hem till Nykarleby och mor och Freddi och kamraterna.

Det kändes lätt att komma hem när man hade sovit på golvet i tågkupéer där höns sprang lösa och starka papyrosser röktes i mörkret. Det kändes lätt att berätta detta åt Freddi; ”to sko bara veta.”

Jugoslavien finns inte längre. Men esplanaden i Nykarleby består. I april ligger den öde, men ändå. Sommaren är på väg.

Stadshuset ligger vid esplanaden. År 1981 var det nybyggt och fint. Jag har sällan varit där inne. Biblioteket har jag förstås besökt, det ligger i stadshuset, men kanslierna är främmande mark.

I april 2016 går jag in dit, till kanslierna. Syster och jag ska prata med Gösta Willman, som är stadsdirektör. Han är hemma från Purmo. Jag tänker att vi är långt från Jugoslavien nu.

Besöket på kansliet är en del av det andra avsnittet i podden Sandström, på Arenan, iTunes och Soundcloud måndagen den 25.4.

Hör det första avsnittet här.

Text: Peter Sandström

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje