Hoppa till huvudinnehåll

Sanna Tahvanainen: Älskade egentid

Sanna Tahvanainen
Sanna Tahvanainen. Sanna Tahvanainen Bild: Yle/Pixel sanna tahvanainen

Jag är mitt uppe i arbetet med en romantrilogi som utspelar sig på tre olika platser. London, Paris, New York. När jag skriver detta sitter jag i sängen i min lilla kabin på The Jane Hotel i West Village, NYC. Jag stannar här ett par veckor, delar toa och bad nere i korridoren med män och kvinnor för att ha råd att stanna så länge som möjligt.

Jag som annars är morgontrött vaknar varje dag vid sex, går på toa och så kommunicerar jag med Europa. I Helsingfors finns mitt barn och min man. Min dotter går i högstadiet och skickar meddelanden på WhatsApp. Hon är glad för att jag tagit mig tid och handlat kläder åt henne.

Min man och jag skickar vanliga sms. En av hans vänner är döende, det senaste meddelandet handlade om det. Jag satt i sängen och grät stunden innan jag började skriva den här kolumnen. Det är inte skuld jag känner, det är djup saknad. Om jag var hemma skulle jag krama min man, hårt och länge. Han behöver mig.

Men nu är jag här. I ett hotellrum i New York. Min roman kräver det. Den kräver tid och ensamhet. Egentid.

För jag är ofta någon annanstans än de jag älskar. Till standardutrustningen hör ett pyttelitet portabelt fotoalbum av svart italiensk läder. Man öppnar en silverknapp och inuti finns tre bilder av min dotter i olika åldrar. Jag viker upp albumet och ställer det på fönsterbrädan av marmor framför sängen. Sedan fiskar jag en stund i handväskan tills jag hittar hjärtat. Det är ett stort silverhjärta med en bjällra inuti som jag fick av min man i Florens för länge sen när vi bestämde oss för att flytta ihop. Jag bär det alltid med mig.

Till standardutrustningen hör också längtan, men hemskt sällan skuld. Den skapande drivkraften, detta fananamma som får mig att skriva, fastän jag i svaga stunder ser 350 oskrivna ark hånle mot mig i taket, den tystar både skuldkänslor och den värsta saknaden. Och det är jag innerligt tacksam för. Ibland tänker jag att författaryrket är en slags förklädnad. En magisk slängkappa som ger mig rätt att vara ifred och borta från familjen.

När jag blev mamma var det tystnaden och ensamheten jag saknade mest. Jag var van vid att komma och gå som jag ville och som författare var tystnad en stapelvara. Kanske behöver jag här nämna att jag inte var mammaledig. När min dotter var två veckor började jag skriva på en ny roman. Den tvingade sig på mig, jag kunde inte annat än skriva den. Eller kunde jag? Plötsligt fanns det ett litet barn som krävde min uppmärksamhet och rev sönder stillheten.

Hela min värld gungade till. Jag klarade inte av det. De flesta kvinnor tvingar nog sig själva att klara av moderskapet. Men det gjorde inte jag. Jag klarade inte av det, om man menar att moderskap är att orka och stanna kvar och så vidare. Jag stack, ofta och länge. Jag kände att om jag inte fortsätter resa och skriva och allt det där, går jag i tusen bitar. Kanske är jag för skör för att vara någons mamma? Kanske är alla (kvinnor) för sköra för det, innerst inne.

Kanske är moderskap en omänsklig uppgift som någon jävel hittat på. Mitt hem är vanligtvis mitt arbetsrum. Vissa dagar skriver jag i soffan, andra vid köksbordet.

Det är så jag vill ha det. Jag älskar att vara ensam hemma. Resorna bort är mina arbetsresor. För mig är egentid inte lika med semester eller vila. Egentid är arbete, timmar framför datorn, ändlösa promenader i jakt efter någonting, stunder av glädje då jag hittar boken jag behöver för min research.

Jag har alltid rest bort för att skriva. Det är så jag gör. Men det var lättare att åka iväg när min dotter var liten. Små barn vet inte vad tid är. En tonåring vet exakt hur lång en månad är. Jag blir inte längre upprörd när min låtsasmormor önskar mig trevlig semester när jag är på väg för att skriva klart en roman. För henne är en resa lika med semester. För mig är New York arbetsmaterial.

Allt jag ser, hör och upplever bär jag med mig och filtrerar. Det är spännande och mycket utmattande, för jag vet oftast inte exakt vad det är jag söker. Mina romaner föds intuitivt, det betyder att jag inte har kontrollen. Det i sin tur betyder att jag måste vara öppen.

Lite som ett sår, även om det låter som en kliche. Ett sår utan plåster dit allting trängs in. Vinden, små sandkorn som yr omkring, alla röster, ljuset.

En dag på väg längs 5th Avenue blev jag kissnödig och gick in på lyxvaruhuset Bergdorf Goodman. Det är ett av mina bästa tips när man är på resa. Att kissa på lyxvaruhus, ju finare desto bättre, de har alltid fräscha och rymliga toaletter.

Nå väl, jag tog hissen upp till åttonde våningen och passade på att WhatsApp:a med min dotter, när nu en gång varuhuset bjöd på fri WIFI. På väg ner tog jag rulltrappan, tänkte att jag passar på att ser vad detta lyxvaruhus har att erbjuda, våning för våning. Och där, bland det italienska lädret på gatuplan får jag syn på den.

Jag kan inte säga vad det var, för oskrivna romaner är sköra som kronblad. Men det var någonting som träffade mig rakt i hjärtat, någonting som jag kommer att bära med mig, som får boken jag arbetar med att leva. Någonting som gör mina veckor här värda allting.

Den här veckan diskuterar vi egentid som förälder. Vad är egentid för dig? Hur viktigt är det att du får tid för dig själv och vad gör du då? Skriv gärna i kommentarsfältet och berätta! Du kan också använda webbformuläret nedan helt anonymt.

Berätta om egentid!

 
1 Start 2 Complete

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP