Hoppa till huvudinnehåll

Ångesten driver världsmästaren Fredrik Smulter

Ångest och rädsla ligger bakom mina bästa prestationer, säger den filmaktuelle Fredrik ”Freddi/Superhurri” Smulter. Inför VM i bänkpress den 19-24 april finns bara en tanke i den regerande 32-åriga världsmästarens huvud: att vinna ett femte VM-guld.

– Är jag inte naturligt bäst så är jag inte intresserad.

Fredrik Smulter sitter tillsammans med storebror André Smulter, tidigare ishockeyspelare i juniorlandslaget och utlandsproffs, och mamma Terese Smulter hemma hos föräldrarna i Malax och tittar på gamla fotografier.

Repliken ur dokumentären Superhurri (17.4 kl. 12.15, TV2, av Malakta Films, 2016) sammanfattar väl Freddis inställning till nya utmaningar. En attityd som indirekt lett till fyra VM-guld i bänkpress, men också till att Freddi lärde sig simma så sent som för två år sedan.

– Jag har vattenskräck. Men barnen skulle småningom börja simma och då gick det inte an att farsan är mer rädd för vatten än vad de är, förklarar han när vi träffas i Malax någon vecka innan VM i Danmark.

Att styrkelyftning skulle bli Freddis specialitet var däremot givet. Freddi var 14 år när han första gången testade. Medan jämnåriga lyfte 30-50 kilogram lyfte Freddi 105 kilogram på första försöket.

För tillfället är han tjänstledig från sitt jobb som polisväktare i rannsaknings- och fyllecellen hos polisen i Vasa. I Pighouse Gym, som han byggt i ett före detta svinhus tillsammans med pappa Roy, timrar han på musklerna och den mentala kapacitetet som gör honom aktuell för att slå sitt eget världsrekord: 401 kilogram i bänkpress.

– Att veta hur stark jag är ger självförtroende. Vid ett eventuellt inbrott skulle det krävas en rejäl ninja för att skada mig eller min familj. Som polisväktare behöver jag inte vara lika strikt eller använda så mycket maktmedel. Självförtroendet gör att jag kan låta en del provokationer gå mig förbi. Å andra sidan undrar jag om jag sedan, som skruttig 55-åring, har den mentala styrkan för det här jobbet. Jag har ju aldrig jobbat som väktare och varit fysiskt svag.

Fredrik Smulter förbereder sig för ett lyft under VM i Sundsvall 2015

Ville provocera finskspråkiga

Freddis finskspråkiga officiella profil har sin historia. När han 2006 skulle skapa ett Youtubekonto var det vanligt att använda smeknamn. Freddi valde ”superhurri”.

– Med ”superhurri” ville jag provocera finskspråkiga och protestera mot skällsordet för finlandssvenskar. Jag ville visa hur bra jag är - trots att jag är en ”hurri”.

Efter det har han gjort en helomvändning och språkfrågan är i dag den enda där Freddi driver en medveten agenda.

– Nu kallar jag mig ”hurri” för att avdramatisera ordet och för att finskspråkiga tycker att det är lite kul. Jag är väldigt positiv till finskhet och vill själv vara en annorlunda finlandssvensk. Jag tycker att personer som Eva Wahlström, Robert Helenius och jag ger en bredare och bättre bild av finlandssvenskarna än överklassfinlandssvenskar som signalerar att de genom utbildning, pengar eller åsikter är förnämare eller har bättre värderingar än finskspråkiga.

Själv lärde sig Freddi tala finska, vilket han ofta och gärna gör, i 11-13-års åldern när han dagligen vistades hos en kompis vars mamma var finskspråkig.

– Hon frågade om hon fick tala finska också med mig. Det fick hon, och det är jag evigt tacksam för. Eftersom jag inte är högt utbildad hade jag annars knappast lärt mig finska och kommit så här långt i livet.

En förebild är för mig en god människa, och jag har för många brister för att kunna se mig själv på det sättet.

Obekväm med att vara förebild

Där hemma har mina barn pratat om honom i flera dagar. Fredrik Smulter, världens starkaste man, ska uppträda på Activexpo-mässan och försöka sig på ett inofficiellt världsrekord i Jakobstad några veckor innan VM.

Han sitter vid lokaltidningens monter i samspråk med en sportjournalist när vi närmar oss. Att Freddi är en publikmagnet och dessutom gillar att träffa folk är uppenbart.

– Ska vi skaka hand, frågar Freddi.

3-åringen ruskar ivrigt på huvudet och tar ett fast grepp om mina ben medan 4-åringen, med skräckblandad förtjusning, ser sin hand försvinna i Freddis näve.

– Nu var du nog modig! Det är inte alla småpojkar som vågar skaka hand med mig. De flesta som ser mig, storväxt och med mörka ögon, blir rädda, berömmer Freddi.

Efter mötet skuttar barnet bredvid mig, drar mig till sig och viskar: Jag tänkte på det som Bamse brukar säga. Att den som gör någonting som den är rädd för, den är modig!

Ännu i bilen på vägen hem kvittrar han.

– Vet du mamma. Jag blir nästan lite stolt över mig själv.

När jag återger historien i samband med intervjun blir Freddi glad.

– Det var roligt att höra. Det är fint om jag, med en så liten handling, kan påverka en liten människas liv och vardag. Jag har alltid bemött barn på samma sätt.

Samtidigt blir det uppenbart hur obekväm han känner sig med att vara en förebild.

Finns det ingen känsla av gemenskap mellan världens starkaste man och björn?

– Nej, jag kan på inget sätt relatera till Bamse. Jag är inte en tillräckligt bra människa. En förebild är för mig en god människa, och jag har för många brister för att kunna se mig själv på det sättet. Helt ärligt har jag aldrig tänkt att jag skulle vara en förebild, men jag är självfallet glad om jag kan vara det för någon.

Kontrasterna kan också te sig brutala.

Efter mötet på mässan (där Freddi lyfter 403, 406 och 418 kilogram i icke-tävlingsgodkända lyft) ser jag filmtrailern och sekvensen där en furie efter en sällsam stöt till synes exploderar och, parallellt med att han vrålar svordomar, sparkar upp svinhusets dörr så den flämtar i vinden.

Den enorma urladdningen efter vissa lyft kan utan tvekan uppfattas som skrämmande. Hur tänker du att barn eller andra som ser upp till dig ska förstå de olika sidorna hos dig?

– Jag vet att det kan se skrämmande ut. Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Det bara är så här.

Att gå ner i vikt blir nästa projekt den dagen jag lägger av med bänkpress, säger Fredrik Smulter.

Orolig för hälsan – är det redan för sent?

Han för en daglig kamp. Och nu talar vi inte om kampen mot vikter på 400 kilogram utan om kosten. Under de senaste dryga tjugo åren har Freddi byggt upp en kroppshydda som väger 153 kilogram, av vilka uppskattningsvis 25-30 procent utgör fett.

– Vill du bli stark utan dopning så måste du äta så mycket att du växer. Äter du mycket samtidigt som du tränar mycket så får du större muskelmassa. Det är enkel matematik. Det är inte alltid roligt eller hälsosamt, men att bli bäst är sällan hälsosamt, säger Freddi och jämför med att en normal karl ska ha en fettprocent om cirka 15 procent för att kroppen ska må bra.

– Varje dag tänker jag på vad jag gör med min kropp. Den dagen jag lägger av, prioriterar hälsan och går ner i vikt – kommer det att vara för sent? Jag vet ju inte vad som försiggår i mina blodådror eller celler. Jag har själv gjort mina val, men skulle jag göra om den här resan skulle jag göra den på ett hälsosammare sätt.

2004 upptäckte Freddi hur snabbt styrkan ökade med tilltagande kroppsomfång. Det här blev startskottet till en period på tre fyra år när han, med egna ord, hetsåt.

– Jag försökte med våld äta upp mig för att få större muskler. 2010 bantade jag ner mig med 25 kilogram för att komma in en lägre viktklass, så jag vet att jag också klarar av det. Sedan 2012 har jag haft ett mer balanserat förhållningssätt till kosten men jag oroar mig fortfarande dagligen över min hälsa.

En som följt den hisnande förvandlingen och dagliga kampen är hustrun Monika, 32 år och, enligt Freddi, en stor orsak till hans framgång.

– Hon är min soulmate och bästa vän. Vi gifte oss 2009 men har varit ihop sedan vi var 15 år. Tack vare att jag hade flickvän och den biten fixad kunde jag koncentrera mig på idrotten, i stället för på överdrivet supande och jakten på en livspartner när jag var yngre.

Rädslan för att misslyckas, bli allvarligt skadad eller dö känns ända in i märgen. Jag gillar att ha rädslan närvarande.

Ångest ger det bästa resultatet

– Jag har alltid tyckt att det är läskigt när Freddi lyfter med bänktröja. Jag är rädd för att det ska hända honom någonting.

Monika står vid köksbordet och pratar med kameran. Tröjan som hon talar om, som kan förbättra en proffslyftares prestation med upp till femtio procent, användes under VM i fjol när maken satte nytt världsrekord på 401 kilogram.

Freddis finländska rekord i klassisk bänkpress, det vill säga utan hjälputrustning, ligger på 282 kilogram. Med tröjan på har han lyft 418 kilogram i inofficiella sammanhang. Att upprepa prestationen i tävlingssammanhang är svårt, eftersom reglerna är striktare och han måste följa domarens kommandon.

Frun är inte den enda som är rädd. Men hur konstigt det än låter säger Freddi att det är just ångesten och rädslan som ligger bakom hans bästa prestationer.

Det här låter märkligt i en tid när man talar mycket om positivt tänkande inom idrottspsykologin. Kan du förklara?

– Det är svårt att förklara för någon som inte hållit 400 kilogram på armen. Rädslan för att misslyckas, bli allvarligt skadad eller dö känns ända in i märgen. Jag gillar att ha rädslan närvarande. Men jag vet att jag är ganska unik. Samtidigt, är det egentligen så konstigt? Så länge som du kan hantera dödsångesten och inte blir handlingsförlamad, finns det någon starkare upplevelse? Jag tror inte att våra mor- eller farföräldrar hade förmått prestera så som de gjorde under kriget om det inte varit för en stark rädsla för att dö och vilja att leva.

Hur hanterar du rädslan?

– Jag bygger medvetet upp den till en viss nivå, tills ett slags likgiltighet infinner sig och jag går in och lyfter. Jag gör det som måste göras.

Freddi med frun Monika.

Stort intresse för historia och politik

Freddis största rädsla i dag handlar ändå inte om att förlora VM, utan om den egna hälsan och utvecklingen i fosterlandet. Han är intresserad av historia och diskuterar gärna samhällspolitik. Han oroar sig för de negativa attityderna gentemot det svenska språket, och satt i Malax kommunfullmäktige på Svenska folkpartiets mandat åren 2004-2008.

– Jag kan känna en sorg över att mina barn och barnbarn inte kommer att få växa upp i samma Saltkråkanidyll som jag fått göra. Jag var kring 20 innan det blev vanligt att vi låste ytterdörren och bilen. Jag säger inte att allt var bättre förr, utan talar om trygghetskänslan. Våldsstatistiken säger inte allt. Om människan känner sig trygg eller inte avgör, och just nu känner jag att otryggheten växer.

Enligt Freddi är lösningen inte mer övervakning utan att återskapa tilliten i samhället. Han nämner den ekonomiska krisen, flyktingkrisen och det säkerhetspolitiska läget som orosmoment, men framför allt harmas han över splittringen finländare emellan.

– Om det finns något som jag är stolt över så är det att jag har många olika slags vänner. Både de som är för eller emot exempelvis invandring blir ibland fartblinda och glömmer att lyssna på den andra parten. Jag ser ett värde i att vi kan diskutera med varandra, exempelvis på sociala medier.

Freddis favoritscen i dokumentären är när busslasten med Malaxsupportrar, på väg ner till Sundsvall, stämmer upp i psalmen ”Härlig är jorden”.

– Den scenen säger allt om mig som person. Är psalmen ett skämt eller sjunger vi på riktigt? Säg det. Ibland hämtar man kraft ur traditionerna. Jag är konservativ på så sätt att jag värdesätter traditioner, samtidigt har jag en mjuk och liberal sida. Jag har räknat hur många mördare jag mött i mitt arbete: 85 stycken. Oavsett vad de har gjort måste jag ändå möta dem som individer. För att få respekt måste du bemöta andra med respekt.

Jag har haft ett tungt år. Kanske håller jag på att bli gammal.

Nära inpå VM 2016: Amerikan stjäl rekordet

Bara en månad innan årets världsmästerskap tappar Freddi rekordet från Sundsvall. Amerikanen Blaine Sumner lyfter femhundra gram mer, sammanlagt 401,5 kilogram.

– Det är en bra sak. Det sporrar mig att se att också andra utvecklas, kontrar Freddi lugnt.

Samtidigt har han, under det senaste året, noterat en tydlig förändring inombords: glöden för bänkpress som huvudsaklig idrottsgren håller sakta på att falna.

– Glöden finns utan tvekan kvar och jag åker till VM med en enda tanke: att vinna. Men någonting känns annorlunda. Dels beror det på att jag vunnit så mycket, dels går utvecklingen inte lika snabbt framåt längre. Jag har haft ett tungt år. Kanske håller jag på att bli gammal. Å andra sidan har jag tränat i snart tjugo år utan paus förutom militärtjänstgöringen i några månader. Det är klart att kroppen slits och motivationen går ner.

VM i Sundsvall 2015 beskriver Freddi som en cirkus: massor av folk var inblandade, inspelningen pågick och skadan i höger underarm oroade honom konstant liksom den privata ekonomin. Själv var han oerhört taggad på att vinna och tog tjänstledigt i tre månader inför VM.

I år har han tagit ut tre veckor, främst för att få sova regelbundet en tid innan tävlingen.

– Så mycket träning är det inte frågan om, två-tre timmar per dag. Jag har gjort vad jag kan. Det är nu som allt det hårda arbetet jag tidigare lagt ner ska ge resultat.

På ett personligt plan ser Freddi fram emot ett stillsammare VM. Back to basics. Endast familjen och enstaka släktingar följer med till Danmark. Freddi hoppas att en lugnare inställning och kontext ska ge bättre resultat och en starkare inre upplevelse.

– Om jag vinner, vilket jag satsar allt på, hoppas jag få uppleva samma euforiska känsla som under VM 2009 och 2014.

Starkt kamratskap - i och utanför gymmet

Lyhörda. Stödjande. En tyst, orolig blick och lätt huvudskakning bakom Freddis rygg inför ett farligt lyft i svinhuset. Omsorgen och vänskapen mellan Freddi och hans pappenheimare, med Kristoffer ”Koffen” Nykopp i spetsen, blir påtaglig i filmen.

För den oinitierade tittaren kan graden av samtal och fysisk beröring vid av- och påklädning, massage och uppvärmning, framstå som överraskande hög med tanke på att sporten omges av en air av fåordig råstyrka och en maskulinitet av apokalyptiska mått.

– Nja, för mig är bänkpress en rätt mjuk idrott. Det brukar råda en kamratlig må-bäste-man-vinna-mentalitet också mellan oss som kämpar om världsmästartiteln. Men den håller på att förändras. Jag känner det: atmosfären blir hårdare och försöken att ”psyka” motståndaren vanligare.

Freddi skriker inte en massa inför sina lyft, inte heller gillar han att någon annan skriker ”Nosta! Nosta nyt, saatana!” i hans öra. Skriker han släpper han ut ångesten som han behöver för att lyfta bra.

– Det är svårt att säga vad jag behöver höra strax innan ett viktigt lyft. Jag gillar Koffens lugna och positiva approach i kombination med (landslagstränaren Tommi red. anm) Paavilainens finska angst. Paavilainens ord från VM 2014 ekar fortfarande i mina öron: ”Tee historiaa”. De orden, uttalade exakt då, träffade någonting inom mig: Att vara den som gör historia. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket även om orden som uppmaning inte fungerar flera år i rad.

Hur känns det för dig att ditt intresse för bänkpress blivit ett delcentrum i så många andras liv?

– Det känns bra att veta att många vill mig väl. Jag ser det inte som att de hjälper en världsmästare utan mig, Freddi. På samma sätt som jag ställer upp om andra behöver hjälp. Det här är en av sakerna som gör mig stolt över Malax, att det fortfarande finns en gemenskap och genuin vilja att hjälpa varandra samtidigt som var och en får vara lite som den vill.

Vet du om dina barn fått utstå pikar för att du sticker ut ur mängden?

– I så fall hoppas jag att kommentarerna varit enbart positiva.

"Publiken kanske inte märker det men att använda bänktröja kräver rejält med dödsförakt. Jag blir alldeles blå i ansiktet om jag har på mig tröjan länge"

Jag har inte lyssnat på någon. Varför skulle de lyssna på mig?

Planerar en ny karriär

Ja, stoltheten över Malax lyser igenom både på och mellan raderna. De senaste åren har Freddi gått allt mer in för det lokala ishockeylaget Malax IF och den småskaliga armbrytarverksamheten som uppstått på orten. Målsättning: att för första gången i livet ha idrott som en hobby.

– Ännu för ett år sedan trodde jag starkt på att göra bänkpressen till mitt levebröd, i varje fall delvis. Den tanken har svalnat. Kanske håller jag på att bli vuxen. För tillfället är det nästan roligare att föreläsa och ha uppvisningar än att tävla.

Vad är det som gör det så roligt?

– Nyhetens behag, och så pengarna förstås. Hittills har idrotten bara kostat mig och mina föräldrar pengar. Det är roligt att kunna förtjäna lite pengar på det som jag ändå kan.
Att syssla med bänkpress, med dess utgifter och risker, utgör fortfarande en ekonomisk belastning för Freddi och hans familj.

I filmen svär han över dyra läkarundersökningar. Under intervjun får han plötsligt ett samtal om en oväntad utgift för en bilreparation. Freddi avslutar samtalet, svär och suckar, ursäktar sig och ringer Monika för konsultation innan han ber den lokala bilmekanikern göra de förbättringar som behövs.

– Nästan 600 euro för nya däck ... Just som jag sade till dig att jag börjar ha det på det torra, konstaterar han när allt är avklarat.

Någon gång senare i livet, när ungarna lämnat boet, kan Fredrik ”Superhurri” Smulter gott tänka sig att byta bransch vad arbetet beträffar.

– Kanske blir jag vårdbiträde eller återgår till att jobba med handikappade. Jag har jobbat med handikappade på yrkesträningsskolan, min morbror hade en cp-skada, liksom grannen där jag växte upp. Visst, det skulle säkert betyda lägre lön men ändå: det skulle vara skönt att få ta det lite lugnare.

Barnen Felix, 7, och Viktor, 5, har hittills visat bara ett måttligt idrottsintresse, vilket både grämer och tröstar fadern.

– Jag har sagt att de får börja träna vad som helst, är det sedan balett eller pingis. Men det är klart, går de in för bänkpress har jag en massa tips om hur de kan göra det på ett smartare sätt än jag. Å andra sidan: jag har inte lyssnat på någon. Varför skulle de lyssna på mig?

Text: Jeanette Östman

Dokumentären ”Superhurri” (Malakta Films, 2016) visas i TV2 den 17 april klockan 12:15.
Programmet kan ses i 30 dagar på Arenan.