Hoppa till huvudinnehåll

Eva Frantz: Att resa utan smarttelefon - retrokul eller katastrof?

Eva Frantz.
Eva Frantz. Bild: YLE/Jyrki Valkama eva frantz

Det där med att packa för en veckoslutsresa kunde jag göra i sömnen. Det är något av min bravur, faktiskt.

Några välvalda basplagg, toalettartiklar i små flaskor så man slipper checka in bagaget på flyget, en lagom lättsam pocketbok och så pass och plånbok förstås. Och telefonladdaren! Den är lätt att glömma.

Precis så här gjorde jag också i förra veckan då jag skulle åka iväg på en liten tripp till Belgien. Jag packade min kabinväska och en handväska, allt var fixat tidigt på morgonen.

Vi var framme på flygplatsen i god tid, köerna till säkerhetskontrollen var rimliga, allt gick som en dans. Tills jag skulle ta en sådan där käck ”nu bär det iväg”-selfie och rotade efter smarttelefonen i handväskan.

Och kände hur jag blev alldeles iskall. Telefonen. Den låg ju kvar där hemma!

Laddaren var med, hörlurarna likaså, men själva telefonen…

Armbandsur och guidebok

Min första reaktion: det går inte. Jag kan inte resa utan telefon. Jag får ta mitt genomtänkta handbagage och åka hem igen.

Sedan lugnade jag ner mig en aning. Inte hade man ju med sig någon smarttelefon på resor för bara, säg, fem-sex år sedan? En mobiltelefon kanske man hade, men också sådana kunde man resa utan förr i världen. Man ringde från hotellet eller en telefonkiosk. Eller skickade vykort. Eller var nu helt enkelt inte anträffbar på några dygn. Det gick för det mesta alldeles utmärkt.

Så vi klev på flyget trots allt, fast jag kände mig lika halv som om jag lämnat ena skinkan i avgångshallen. Mitt resesällskap hade kommit ihåg sin telefon, så ifall nu någonting akut skulle inträffa på hemmaplan var jag nåbar via den.

Och lustigt nog hade jag med mig två tingestar på denna resa som jag sällan packar med numera: ett armbandsur och en guidebok. Det kändes ju nästan lite genuint och retro. Under flygresan kunde jag inte göra det jag brukar, det vill säga lyssna på poddar och spela mobilspel. Jag läste istället guideboken och blängde på klockan. Så som man gjorde när man var ute och flög på 90-talet.

Det jag ju däremot inte hade med mig var väckarklocka, kamera eller karta, allt detta hade jag ju tänkt använda smarttelefonen till. Det här blev en ganska odokumenterad resa, men hör och häpna, än så länge har ingen hört av sig och ropat ”men vad åt du då, jag skulle så ha velat se dina matstilleben på instagram!!!”

Jag kom in i rätt mode så småningom. Tågtidtabeller fick jag memorera. Karta fanns på turistbyrån. Klocka hade jag på armen. Jag insåg att hela Gent var fyllt med omkringvandrade informationscentraler som man kunde rådfråga ifall man undrade om någonting. Medmänniskor kallas de visst.

Den tafatta turisten

På en resa blir det ändå väldigt tydligt hur mycket vi förlitar oss på telefonerna i dagens värld. Det är sällan jag bemödar mig att kolla upp praktiska detaljer (som öppethållningstider) på förhand, det är ju bara att rådfråga telefonen. Boarding pass för flyget och bokningsnummer för hotellet har jag sällan utskrivet på papper. Det finns ju i inboxen - på telefonen. Om man reser i par eller grupp och kanske vill dela på sig för några timmar, då borde man ju noga komma överens på förhand om när och var man ska träffas igen. För utan telefon går det ju inte att ringa efter ett tag och säga ”nå hej var är du?”.

Och det är ju inte bara vi privatpersoner som har styrt utvecklingen hitåt. Till och med på stora museer är det numera tänkt att man ska titta på sin telefonskärm lika mycket som på museiförmålen. Det är bara att ladda ner museets behändiga lilla gratis-app, så dyker all information upp på telefonen. Om man inte är stollig nog att ha glömt den hemma, vill säga.

Glädjen var stor när jag tre dygn senare återvända hem och återförenades med min älskling. Jo, måste nog medge att jag slängde mig över telefonen först och över maken sedan.

176 aviseringar på facebook. 68 olästa mail. 5 ensidiga diskussioner på messenger. Mest var det fråga om massutskick, reklam och information som inte på något sätt var akut.

Tänk. Alla hade klarat sig fast jag befann mig i radioskugga i tre dagar. Till och med jag själv.