Hoppa till huvudinnehåll

Hemlängtan förde Sydneybon till Hangö

Holger Grönroos i sitt hem i Hangö
Holger Grönroos i sitt hem i Hangö Bild: Yle/ Tiina Grönroos samtal om livet,Hangö

Helsingfors, Stockholm, Sydney. Holger Grönroos har bott i flera storstäder, men hans hjärta klappar för Hangö. Det är i Hangö han föddes i november 1928 och det är till Hangö han återvände när hemlängtan blev för stark. Fast ibland ångrar sig Holger att han lämnade Australien och Sydney. Livet på andra sidan jordklotet var nämligen väldigt bra.

Egentligen är det kärleken till mamman som genomsyrar Holgers livsberättelse. Utan att Holger Grönroos desto mera pratar om sin mor framkommer det tydligt att de två har haft en stark och varm relation. Mamman är den person Holger pratar om när han berättar om evakueringen av Hangö och krigsåren i Helsingfors. De två höll ihop. Holgers mamma var också en orsak till att han drabbades av hemlängtan. Trots att modern en gång reste till Australien för att besöka sin son och Holger i sin tur besökte Finland flera gånger under sina 15 år i Sydney, kändes det viktigt för Holger att återvända till Hangö när modern blev gammal och skröplig. Det starka bandet mellan mor och son får sin förklaring när Holger plötsligt avslöjar en hemlighet:

- Jag har lite forskat och kommit fram till att jag egentligen inte borde heta Grönroos. Med 99 procents säkerhet var pappa Grönroos inte min pappa utan det var en man som jobbade på samma företag som min mamma.

Svartvita bilder av barn. Holger Grönroos är uppe i mitten. Hans mamma till vänster och barnen till höger.
Holgers mamma till vänster, Holger med långt hår i mitten och Holgers dotter och son till höger. Svartvita bilder av barn. Holger Grönroos är uppe i mitten. Hans mamma till vänster och barnen till höger. Bild: Yle/ Tiina Grönroos fotografier,holger grönroos,Hangö

Holger berättar att mannen var i ledande ställning på företaget. Han var dessutom gift. Som barn tyckte Holger det var lite märkligt att den här mannen var så intresserad av och engagerad i Holger och hans mor.

- Jag samlade på frimärken och minns hur han ropade på mig när jag lekte på gården: ”Holger, jag har frimärken till dig.” Jag undrade ibland varför han brydde sig så mycket om mig och varför han alltid bad mig hälsa min mamma.

Holger säger att hans så kallade pappa inte brydde sig nämnvärt om honom; att han troligtvis kände till sanningen.

Evakueringen av Hangö

Holger Grönroos tillbringade sina tidiga barndomsår i Hangö. Men i mars 1940 tvingades hangöborna lämna staden eftersom Hangö överläts som arrendeområde till Sovjetunionen.

- Folk kom och knackade på alla dörrar. De berättade att ryssarna ligger utanför med stora krigsfartyg och hotar anfalla. I vår familj var vi drygt tio personer om man räknar med farmor, mor, moster och kusiner som lämnade Hangö och vandrade till fots till Ekenäs där vi fick bo tillfälligt några dagar.

Hade det smällt 25 sekunder tidigare hade vi alla blivit inne i villan. Det var hemskt. De bombade Hangö hela natten.

Redan tidigare hade huset där Holger och hans familj bodde träffats av en bomb och totalförstörts, vilket ledde till att familjen inte hade något mer än lite kläder att ta med sig när de lämnade Hangö.

- Hade det smällt 25 sekunder tidigare hade vi alla blivit inne i villan. Det var hemskt. De bombade Hangö hela natten. Efter det, fram till evakueringen, bodde vi hos min moster.

I och med evakueringen gällde det att hitta ett nytt hem. Holger och hans mamma fortsatte från Ekenäs till Karis och därefter till Helsingfors där de fick en tillfällig bostad via Folkhälsan.

- Det var väldigt svårt att få en bostad i Helsingfors, men småningom blev vi inneboende i Brunnsparken. Där bodde vi i många år. Min mamma jobbade på Fazer.

Holger minns hur han och mamman köade överallt. Förutom köerna efter en bostad gällde det bland annat att köa efter mat.

- En gång fick vi höra att det fanns blodpalt i en butik. Eftersom mamma måste gå på jobb beslöt jag mig för att försena mig till skolan. Jag ställde mig i stället i butikskön. När det äntligen blev min tur var blodpalten slut.

Holger berättar hur mamman kokade soppa på potatis och köttben. Något kött fanns inte på benen, men Holger tyckte soppan var god.

Eftersom pappan var inkallad i armén, levde Holger och mamman på tumanhand i Helsingfors.

- Pappa var väl aldrig i eldlinjen, det var däremot vi. Ryssarna bombade flitigt Helsingfors och huset vi bodde i fick två träffar under de år vi bodde där. Möblerna for huller om buller, fönstren gick sönder, men huset klarade sig.

En nattlig utfärd till Hangö

När Holger var 13 år gammal, senhösten 1941, beslöt sig han och en kompis att de skulle besöka Hangö. Eftersom det inte gick några tåg eller bussar gick pojkarna längs tågbanan till Hangö. Det var sent på kvällen och mörkt när de väl kom fram till staden.

Vi hade sovit i en likkista!

- Jag sa till min kompis att jag var dödstrött och att vi borde hitta ett ställe i skogen där vi kunde vila några timmar. Av en händelse råkade vi sparka på en låda. Lådan var ganska liten, men vi var inte heller speciellt stora. Vi kröp båda in i lådan och sov faktiskt några timmar. När det ljusnade ute klev vi ut ur lådan och kunde konstatera att det fanns många likadana lådor runt oss. Vi hade sovit i en likkista!

Det var ryska arméns likkistor, alla tomma tack och lov, men ändå en makaber upplevelse för två unga pojkar. Äventyret i Hangö var ändå inte slut med den här händelsen. Staden och husen såg bedrövliga ut, men det som intresserade pojkarna mest var all den ammunition som ryssarna hade lämnat efter sig. Det fanns ammunition av många olika slag och pojkarna plockade på sig så mycket de orkade bära.

-Det här tog vi med oss på tåget till Helsingfors. Det var verkligen dumdristigt. Ammunitionen använde vi på en avstjälpningsplats i närheten av vårt hem i Brunnsparken. Vi kastade bland annat gevärskulor på glödande kol och sprang bakom en snöhög för att ta skydd.

Holger förvarade ammunitionen på sin bokhylla hemma. När pappan sedan kom på permission var det slut på det roliga. Holger minns inte längre vart all ammunition fördes, men allt fördes bort.

Korrespondens med svenska kungahuset

Efter kriget, när Holger Grönroos redan var ung vuxen, flyttade han till Sverige för att jobba. Där träffade han också sin fru Eila, som kom från Karelen. Efter några år i Sverige, där Holger bland annat jobbade inom restaurangbranschen, flyttade familjen till Finland.

Holgers fru hade som ung flicka i Viborg träffat en av prinsarna från det svenska kungahuset. Prinsen hade besökt Viborg och bland annat filmat henne och den blomsteraffär hon jobbade i.
Den här händelsen fick Holger så pass intresserad att han skickade flera brev till svenska kungahuset där han frågade om filmen fanns kvar och om det var möjligt att få en kopia. Hemma hos Holger i Hangö finns breven från det svenska kungahuset, med stämplar och sigill och även ett brev av chefsbibliotekarien på Bernadottebiblioteket som beklagar att man inte kunnat hitta just denna film.

”Den högst rörande och tilltalande händelsen som Ni berättar om inträffade 1939 i Viborg. Jag har gått igenom förteckningen av Prins Gustav Adolfs filmer och finner inget som kunde vara från denna tid. Jag vet att armén förvarar en del av Prinsens filmer, kanske även just denna. Jag har försökt hjälpa Er så mycket som möjligt, men i detta fall tycks Ni bara få minnas den trevliga händelsen och muntligen få berätta den för Era barn och barnbarn.”

Flytten till Australien

Tillsammans med sin fru startade Holger Grönroos ett företag i Esbo. Det var en rengöringsfirma som städade nybyggda hus och lägenheter innan de överläts till sina ägare. Som mest hade de åtta anställda och firman gick riktigt bra. Men efter drygt 15 år började det förarga både Holger och hans fru att de som företagare betalade väldigt höga skatter och att de aldrig hann vara lediga.

En annons i Hufvudstadsbladet kom att ändra deras liv totalt.

-Australien vill ha emigranter, stod det i annonsen. Villkoret var att man tecknade på ett tvåårigt kontrakt. Så vi flyttade!

Året var 1968. Hela familjen flyttade, eller nästan hela. Med om flyttlasset var elvaåriga dottern och åttaåriga sonen. Holger berättar om ytterligare en familjemedlem, en son som föddes med Downs syndrom. Han stannade i Finland eftersom han redan då bodde annanstans.

- Han lärde sig aldrig gå, men levde faktiskt tills han blev 35. När han var liten grundade vi tillsammans med andra föräldrar ett eget barnhem. Där bodde barn med olika funktionsnedsättningar. När vi reste iväg till Australien bodde han på Rinnekoti.

Familjen Grönroos anpassade sig snabbt till ett nytt liv i Australien. Barnen fortsatte skolgången där, Holger blev aktiv i körer och församlingen. Efter några år blev de australiska medborgare. De byggde hus i Sydney och småningom grundade de också ett nytt företag, en importfirma.

Fotografi av australiska papegojor och lite av skyskrapor i Sidney
Bilder från Sydney, bland annat ett fotografi av fåglar/papegojor på Holgers gård. Fotografi av australiska papegojor och lite av skyskrapor i Sidney Bild: Yle/ Tiina Grönroos samtal om livet,Hangö,Anteckningar

Historien skulle nästan kunna vara slut här om inte Holger hade drabbats av en svår hemlängtan. Han ville också hem till sin mamma som vid det här laget var gammal och åter bodde i Hangö.

Under de 15 år Holger bodde i Australien besökte han Finland flera gånger. Hans mamma kom också en gång på besök till Sydney. Men resorna var långa och dyra.

Holgers familj ville däremot inte flytta tillbaka till Finland. Det här ledde till att Holger och Eila skilde sig. Också dottern och sonen valde att stanna kvar i Australien.

- Numera är frugan, alltså min exfru död. Hon dog 1994. Min son har också gått bort, men min dotter finns kvar. Hon bor numera i Brisbane och har fyra barn.

Holger återvände till Finland för 35 år sedan, 1981. Under årens lopp har han besökt dottern flera gånger och dottern brukar besöka Finland nästan varje år. Också barnbarnen brukar komma till morfar.

- När jag kom tillbaka till Finland var det så gott som omöjligt att få ett jobb här. Jag blev förtidspensionerad.

Holger bodde några år i sin mammas hus på Bromsaregatan i Hangö. När han träffade en ny kvinna bodde han bland annat i Pojo och Helsingfors. Nu är han tillbaka i Hangö, där han bor i en radhuslägenhet.

Holger är 87 år och klarar sig på egen hand. Ibland besöker han sin före detta sambo som bor i Helsingfors. Hon är några år yngre och dement, vilket gör det svårt för Holger att bo längre perioder än en vecka åt gången hos sin särbo.

- Jag skulle ännu vilja resa, bland annat i Norden och till Tyskland. Men min särbo vill inte ens komma ut i Helsingfors med mig. Jag skulle gärna gå eller åka runt i spårvagn och besöka gamla, välbekanta platser i Helsingfors, men hon orkar eller vill inte.

I dag känner sig Holger ganska ensam. Han ångrar ibland att han lämnade Australien där livet var ganska skönt.
Men den där hemlängtan och Hangö…

Hör mera om Holgers intressanta liv i ett Samtal om livet fredagen den 15 april kl 11.03 och lördagen den 16 april kl 20.03. Då kan du också höra om en av Holgers bekanta i Australien, Reino Tolvanen, mera känd som Antero Rokka i filmen ”Okänd soldat”. Programmet finns också på Yle Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje