Hoppa till huvudinnehåll

Stiligt koreograferad grälsjuka

En koreograferad scen i slow motion ur Tora ja sopu på KokoTeatteri.
En koreograferad scen i slow motion ur Tora ja sopu på KokoTeatteri. En koreograferad scen i slow motion ur Tora ja sopu på KokoTeatteri. Bild: Cvijeta Miljak kokoteatteri

Varför har vi så svårt att dra jämnt? I Minna Puolantos nya pjäs Tora ja sopu på KokoTeatteri får invånarna i ett höghus gestalta hela mänskligheten. Uppsättningen fångar träffsäkert grälets strategier men det fysiska uttrycket bär ofta bättre än ordet.

I varje höghus finns minst en invånare som får kickar av konstant irritation. Du vet, den där som grumsar och hänger upp ilskna lappar varje gång någon granne påmint om sin existens genom att smälla i dörrarna, parkera snett eller sprida oönskade odörer i trappuppgången.

En sådan grumsare ingår naturligtvis i persongalleriet också i Minna Puolantos Tora ja sopu, en pjäs om träta och sämja bland invånarna i ett fiktivt höghus någonstans i Myrbacka.

Katriina ( Anna Veijalainen) har koll på allt och alla men hon är inte ensam. I källaren huserar också en urbaniserad bastutomte (Hanna Raiskinmäki) som inregistrerar allt, men med mera oro än irritation.

Hanna Raiskinmäki som den allseende bastutomten i Tora ja sopu på KokoTeatteri.
Kan bastutomten (Hanna Raiskinmäki) råda bot på vår grälsjuka? Hanna Raiskinmäki som den allseende bastutomten i Tora ja sopu på KokoTeatteri. Bild: Cvijeta Miljak kokoteatteri

Oro både över Katriina och alla andra som har uppenbara problem med sämjan.

Käbbel och maktkamp från vaggan till graven

I sandlådan råder stenhård konkurrens om en spade, bland de äldre barnen sprider kamratkretsens översittare skräck och mellan de vuxna pågår ett evigt käbbel om småsaker som i förlängningen får rent farsartade proportioner.

Skådespelarna är bara sju men rollerna betydligt fler. Smidigt och snabbt ringar de in en rad typiska sammandrabbningar i alla ålderskategorier.

Och som om vardagen inte rymde nog med kiv delar alla husets invånare också samma tv-favorit, en dokusåpa där Jalmari Finnes stökiga barnboksfamilj Kiljunen återuppstår i ny och grälsjuk sättning.

Som publik känner vi med lätthet igen oss, också i de smått försåtliga iakttagelser Puolanto byggt in i sin skildring av parförhållandets dynamik. Under de mest befängda grälen bubblar ju oftast helt andra frustrationer som måste få utlopp på något sätt.

Ett familjegräl vid ratten. Foto från Tora ja sopu på KokoTeatteri.
Ett äktenskapligt gräl i bilen med tomten som åhörare. Helmi-Leena Nummela och Aaro Wichmann med Hanna Raiskinmäki i baksätet. Ett familjegräl vid ratten. Foto från Tora ja sopu på KokoTeatteri. Bild: Cvijeta Miljak kokoteatteri

Tora ja sopu ringar in grälets mekanismer träffsäkert och effektivt men på intrigplanet förbrukar uppsättningen sitt kapital alltför fort.

Efter den första hejdlösa exponeringen av osämjans olika skepnader går dialogen snabbt in i en fas av upprepningar som inte leder resonemanget vidare – trots att uppslagen är många och bastutomten till och med släpar in ikonerna för de största världsreligionerna på laven när de egna visdomsorden och fredsskiparknepen tryter.

Från första början står det nämligen klart att det här kollektivet inte bara är en metafor för oss socialt fyrkantiga finländare utan för hela mänskligheten. En mänsklighet som i sina tankebyggen och trosuppfattningar gestaltat vägen mot fredlig samexistens många gånger om men aldrig förmått följa den.

Puolantos pjäs gör heller inga anspråk på att lösa det dilemmat. Men så ligger styrkan i pjäsen alltså inte heller i utvecklingen av konflikttemat utan i gestaltningen av det.

Och där är det visuella uttrycket ofta långt effektivare än ordet.

Smart fysisk teater

Puolanto är vid sidan av skådespelare också dansare och koreograf och det ger henne alla de redskap som behövs för att omsätta iakttagelserna i slagkraftiga bilder.

I de koreograferade sekvenserna förvandlar den väldrillade ensemblen de psykologiska insikterna till fysisk teater och gör det dessutom med en precision som blottlägger hela vårt bagage av oartikulerade instinkter, dolda motiv och obearbetade känslor.

Det är både skickligt, roligt och tragiskt. Och helt i samklang med den tvetydiga underrubriken ’en komedi med våld’.

Men visst frestas man ibland att foga ytterligare en reflektion till bastutomtens outsinliga samling av finska visdomsord.

’Lyhyestä virsi kaunis’.

Tora ja sopu hade gjort sig bäst som en koncentrerad och skärpt enaktare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje