Hoppa till huvudinnehåll

TV:ns vackra verklighet – om hur realityn förändrade oss!

Tv med vit rura
Vilka bilder och värderingar förmedlar reality-TV:n? Tv med vit rura Bild: Copyright (2007) Craig Jewell pravda

När klev reality-TV:n in i våra vardagsrum? Och vad har den gjort med oss?

På 70 och 80-talet, innan realityn blev standardunderhållning på TV-kanalerna, hade sakprogrammen en orubblig ställning. De förmedlade information. De försåg oss med kunskap och insikter och lärde oss att arbetarna i Sovjet var lyckliga och att VSB-pakten garanterade freden i vårt land. Sakprogrammen stod för trygghet och orubblighet, och även om många programmakare idealiserade vår östra granne, kunde de flesta ändå läsa mellan raderna eller balansera den politiska skevheten genom att ta del av angloamerikanska program och filmer.

Världens första reality-program

År 1983 visades ändå på Yles kanaler ett program vars konsekvenser ingen kunde förutse. Föga anande programmakarna på Rundradion att TV-världen 30 år senare skulle kretsa kring samma enkla form som man här bestämt sig för att pröva. Visserligen var förverkligandet gammalt, men tänkesättet var nytt och konceptet rentav revolutionerande i all sin enkelhet.

I programmet Aikapommi stuvade man in ett antal personer, företrädesvis kändisar från 80-talet i en bunkerliknande studio. Sedan låstes dörrarna, kamerorna knäpptes på för att registrera det som skedde bland de inlåsta människorna.

Aikapommi var ingen stor framgång. Utförandet präglades alltför mycket av gamla konventioner och även om instängdheten skapade en pressad stämning och fick deltagarna att känna sig utsatta för varandras blickar och kommentarer, så framstår Aikapommi idag som en ganska harmlös och snäll version av det som komma skulle.
Aikapommi var inget Big Brother, även om grundförutsättningarna var de samma. Under de tre dygnen som deltagarna befann sig inlåsta, umgicks man ändå belevat, inga pakter bildades, ingen röstades ut i atomkylan – nej, idag framstår programmet som ett intressant formprojekt och en kuriositet från det tidiga 80-talet.

Robinson gör entré

Men bara 15 år senare hade TV-världen förändrats totalt. De statliga bolagens dominans minskade. Reklamfinansierade kanaler etablerade sig på marknaden och sökte koncept som var snabba och billiga att producera, som inbjöd till identifikation och som gärna fick innehålla ett tävlingsmoment och en lagom dos exotism. Engelsmannen Charlie Parsons hade skapat ett TV-format som han starkt trodde på.

Man placerade ut ett antal människor på en öde ö och lät dem tävla mot varandra tills en segrare kunde utses. I Parsons hemland England trodde ingen på öråd, utröstning och lag som tävlade mot varandra, men i Sverige nappade produktionsbolaget Strix på idén och producerade den första Expedition Robinson-säsongen år 1997 för Sveriges TV.

Robert Andersson blev Robinson-Robban med hela svenska folket.
Robinson Robban blev du med hela svenska folket. Robert Andersson blev Robinson-Robban med hela svenska folket. Bild: X3M/Catariina Salo robinson 2012

Skratt trots debatt

Även om den första säsongen kantades av livliga diskussioner i fikarum och på dagstidningarnas kultursidor om huruvida det var människovärdigt att rösta ut den svagaste länken i laget, så var Robinson en formidabel succé. Inte ens Siniša Savijas tragiska självmord – världens första Robinson-deltagare som röstades ut – förmådde frånta Robinson dess popularitet och därmed bana väg för den invasion av reality som våra TV-kanaler idag fylls av.

Fördumning och faror

Datingprogrammen och tävlingarna, talangjakterna och förvandlingsnumren. Variationen verkar ändlös och får en satiriker som Arto Salminen i romanen Kalavale (2005) att grunna på en realityshow med arbetsnamnet Auschwitz. Att utbringa dödliga elchocker tillhör inte realityvardagen, men ett uppmärksammat fall i Frankrike år 2010 visade att vi är manipulerbarare än vi tror. Stanley Milgrams berömda lydnadstest maskerad till realityshow och omdöpt till La Zone Xtrême, fick de tävlande att utdela dödliga elchocker.

De bestraffade medtävlarna utgjordes av skådespelare och låtsades reagera på de verkningslösa bestraffningarna. Testet fick stor publicitet och sin beskärda del av kritiken fick också TV-utbudet som enligt många gjorde oss okänsliga och blinda för andras lidande.

Huruvida reality-TV:n är roten till det onda kan man givetvis diskutera, men La Zone Xtrême fungerade verkligen som en tankeställare och ögonöppnare i likhet med Siniša Savijas självmord.

Vad har realityn gjort med oss?

Ett är i varje fall säkert: realityn revolutionerade TV-tittandet och gav oss rätten att döma, kritisera, skratta och håna. Vi behöver inte längre lära oss något. Vi kan hämningslöst frossa i dumhet, flärd och flirt. Vi som andäktigt följde med naturdokumentärer och politiska diskussioner får idag något flackande i blicken. Våra fingrar söker sig obemärkt till fjärrkontrollens kanalbytare för att se om inte grannkanalen bjuder på kärlekskranka lycksökare, obegåvade sångare eller tävlingssugna resenärer som korsade kontinent efter kontinent utan att hinna uppleva något av värde.

Hur hamnade vi här? När skedde det gåtfulla paradigmskiftet som förvandlade kvalitet och innehåll till något stagnerat och ålderdomligt? När blev ytlighet, flams och pinsamheter självklara sätt att slå sig fram i realityvärlden och därmed godtagbara modeller för oss TV-tittare att applicera på vår egen omgivning? Realityn har kommit för att stanna, även om många förutspått dess död.

Kärlek, känslor, spännande tävlingar och människor som överträffar sig själva är ingredienser som alltid kommer att locka tittare. Och kanske vi får vad vi förtjänar när vi utmattade efter en lång arbetsdag slår oss ner i soffan, för att döva våra sinnen med lättuggad underhållning.

Fjärrkontroller
Soffpotatisens verktyg! Fjärrkontroller Bild: YLE/Fred Wilén stereo

Soffpotatisen åter kung

Å andra sidan finns det en motsatt tendens som talar för ett helt annat sätt att konsumera TV-program.
Och kanske senare tiders pigga uppstickare som t.ex. Soffpotatisarna visar att den blinda tillbedjan, förundran eller förakt som vi riktat mot aspirerande sångare, dansare, Big Brother-kändisar eller helt vanliga människor som drömmer om sina femton minuter av berömmelse, också håller på att ge vika för en sund självironi och medvetenhet om att man med hjälp av fjärrkontrollen kan utöva en oinskränkt makt.

Dåliga program förpassas till det virtuella helvetet, medan de goda stannar kvar i våra vardagsrum och håller oss sällskap.
I bästa fall skänker de oss också tröst och löften om en bättre och rättvisare värld.

Lasso om reaIityfiction:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje