Hoppa till huvudinnehåll

Finska skolsystemet hyllas i Moores nya film - men hur sann är bilden?

Jan-Erik Mansikka
Jan-Erik Mansikka. Jan-Erik Mansikka Bild: Viktor Granö 2016 jan-erik mansikka

Korta skoldagar och skolår. Inga läxor. Inga standardiserade prov. Inga privatskolor. En läroplan där barnet, leken och skapandet står i centrum. Där har vi receptet på det finländska skolundret, åtminstone som det presenteras i Michael Moores dokumentär Where to Invade Next.

Men Michael Moore är inte i första hand känd för att samvetsgrant hålla sig till fakta. Hur väl stämmer den bild han ger av det finländska skolsystemet överens med verkligheten?

- Där fanns många saker som stämmer, svarar Jan-Erik Mansikka, lektor i pedagogik vid Helsingfors universitet.

- Det är ett faktum att de finska skolorna har en av de kortaste skoldagarna i världen, och väldigt lite läxor. Dessutom har vi väldigt små skillnader i kunskapsnivå mellan de olika skolorna.

Någonting som enligt Mansikka däremot blev helt fel var Moores jämförelse mellan det amerikanska och det finska skolsystemet. Med en graf visar Moore hur de finska resultaten plötsligt sköt spikrakt uppåt kring millennieskiftet. Detta skulle enligt Moore bero på de pedagogiska idéer som infördes just vid den tiden.

- Det är faktiskt inte så. Det är väldigt många saker som samverkar till att det ser ut som det ser ut idag, och det finns inte någon klar tidspunkt att peka ut. Eller om det finns en sådan så var det när grundskolan infördes, men då måste vi gå fyrtio år tillbaka i tiden.

Var det någon viktig orsak till de finska PISA-framgångarna som Moore missade?

- En viktig aspekt han missade var att det finska läraryrket har en väldigt hög status i Finland. Och där är det inte heller något beslut som ligger bakom. Det är en kulturell tradition som vi har.

Och det var kanske just därför Moore förbigick den poängen.

- Han var hela tiden ute efter idéer att importera till USA. Men bakom de här idéerna finns kulturella faktorer som inte automatiskt går att importera.

Men kan vi fortfarande tala om det finska skolundret?

- I Finland har det av många olika orsaker skapats en stark utbildningskultur. Det finns en styrka i att skolan inte är så starkt kognitivt inriktad. Med det här är ingenting som bara gäller just Finland. Det här är typiskt för den nordiska skolan i stort och för många andra länder, säger Mansikka

Mansikka säger att vi har ett rätt så homogent samhälle och en undervisningskultur som kanske är mer auktoritär än på andra håll i Norden.

- Det här sammantaget gör att det finska skolsystemet är förhållandevis starkt. Men det är inget mirakel.

Michael Moore tar fasta på att den finska pedagogiken ställer barnets vilja, leken och lyckan i centrum. Finns det inom pedagogiken idag en diskussion som utmanar den mjuka värdegrunden?

- Jo det finns det. Någonting som nu är väldigt typiskt för utbildningskulturen, både när man talar om skolan och om dagvården, är att man frågar efter nyttan med det som man gör. Vi är på väg allt längre in i en kultur där allting ska få sin legitimering genom påvisad nytta. Men det finns mycket verksamheter som vi automatiskt upplever som meningsfulla för våra barn, så som estetiska ämnen, eller leken i sig. Det är ganska absurt om vi frågar hur nyttigt det är att barnen leker.

Utbildningskulturen hänger intimt ihop med den politiska utvecklingen.

- Vi kan jämföra med Sverige, där utbildningen väldigt starkt har tagit nya riktlinjer beroende på vilka partier som leder landet. Och man kan se en polarisering mellan höger och vänstertänkande kring utbildning där högern mera ser till nyttovärden och vänstern mera till bildningsvärden.

- Den här typens konflikter har vi hittills i Finland inte varit tvungna att pendla mellan, utan vi har haft en ganska stabil utbildningskultur.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje