Hoppa till huvudinnehåll

Cecilia Floris: Duktiga flickor sänk era ambitioner!

Cecilia Floris
Cecilia Floris Bild: Stina Brännström cecilia floris

Jag tänker mig att jag är något av en skön slacker. En latmask som också råkar jobba lite grand. Sen har det visst blivit en sisådär 60 timmar per vecka det senaste. Men ändå. Jag är ju en sån som nästan aldrig gör något? Sen kommer insikten om prestationspressen.

Förväntningar vi själva och andra sätter på oss. Vi flickor vars duktighet blir en begränsning.

Förra veckan föreläste jag för en samling universitetsstudenter på temat hur man skriver krönikor. De läste en kurs i kulturjournalistik och jag hade blivit tillfrågad att komma i egenskap av tidigare student som nu vet hur det går till ”ute i riktiga världen”. Min spontana reaktion när jag fick frågan var att svara nej. Inte kan väl jag tillräckligt mycket om krönikor för att kunna lära nya studenter någonting?

Jag får mer jobb än jag hinner avsluta. Men inte vet jag väl någonting om livet som kulturjournalist? Vad skulle jag kunna lära ut? Till slut gick jag ändå med på att hålla föreläsningen. Men bara en timma istället för två. Två lektionstimmar skulle väl jag aldrig kunna fylla?

Innan var jag nervös. Hade jag förberett mig tillräckligt? Eleverna var snälla. De var uppmärksamma. Jag fick ögonkontakt med flera av dem. De nickade och visade att de var engagerade. Ibland när jag försökte vara lite rolig skrattades det till här och där i lokalen. Många antecknade. Jag såg några som hade fyllt hela sidor.

Utarbetad slacker

Jag har haft en stressig vinter. Jag studerar heltid, frilansar en del och vikarierar som reporter och programledare i radio. Jag har ett ”vanligt” extrajobb också, eftersom jag inte litar på journalistbranschens lojalitet gentemot dess aspiranter. Och tydligen är jag nu också universitetsföreläsare.

Jag vill egentligen jobba mindre. Men jag har också ständigt känslan att jag inte gör nog. Jag funderar över vilka andra uppdrag jag skulle kunna söka och projekt jag skulle kunna dra igång, samtidigt som jag försöker komma på vilket jobb jag ska försöka dra ner på. Men jag stannar kvar på alla. Tänk om det annars skulle sluta med att jag står arbetslös till sommaren? Kanske är det dags att komma till insikt.

Jag är en duktig flicka. En skämmig insikt när min självbild säger ”slacker”.

”Duktiga flickor” är unga kvinnor som på samhällets direkta eller indirekta uppmaningar vänder sig själva ut och in för att just vara så duktiga som möjligt. Som av föräldrar, lärare, syskon, släktingar, busschaufförer, barnprogramledare, restaurangpersonal, läkare, tanter i mataffärskön, klasskamrater och sig själva uppfostrats till duktiga.

Ett barn i min närhet fick en leksaksdammsugare i julklapp. Hon drar runt den längs familjens vardagsrumsgolv och får av de vuxna höra att hon är duktig. När jag var liten placerades de duktiga flickorna bredvid klassens stökiga killar. Lärarna hoppades att duktigheten skulle smitta av sig och eliminerade därmed flickornas möjligheter till att pröva på någon annan roll. Hela vår funktion gick ju ut på att vara duktiga.

”Sänk era ambitioner”

Det är inte bara att sluta vara en duktig flicka. Detta är inte krav som bara kommer från oss själva och som ingen annan skulle märka om vi la av med. Det kommer utifrån. Vi som samhälle vill inte se kvinnor som kompetenta varelser. Vi litar inte på kvinnors förmåga och kunskaper, utan dessa är något som ständigt måste bevisas.

Jag har inte skrivit på ett tag. Det har suttit så långt in. Ingen av mina idéer har känts bra nog. Jag har inte vetat vad jag ska skriva om. Men vad lärde jag då ut till mina studenter? De som så duktigt antecknade vad jag hade att säga?

Jo: ”Sänk era ambitioner”.

Gruppen bestod av en majoritet tjejer, och jag uppmanade dem att inte försöka vara så jävla duktiga. ”Ska något ta åtta timmar? Ställ ett alarm på fyra timmar och se till att vara klar innan klockan ringer”. Då kanske man faktiskt till slut bara lägger åtta timmar på vad man ska skriva, och inte tolv. Det har hänt mig så många gånger. Det finns alltid något i en text som kan rättas till och fixas.

Elever som lever som jag lär

Att som tjej vara överdrivet duktig är att spela med enligt spelreglerna. Alla har inte möjlighet att bryta mot dessa. Är det en överprestation skolan eller arbetslivet kräver är det vanskligt att låta bli. Men min erfarenhet är att mycket ofta också blir minst lika bra med hälften så mycket ansträngning, tid, förberedelse och nervositet.

Jag lever inte som jag lär, men jag gör mitt bästa. Jag jobbar på det. Denna krönika är den snabbaste jag skrivit. Knappt hade jag druckit upp mitt kaffe så hade känslan av skuld över att uppmana till ett förhållningssätt jag själv inte kan hålla mig till läckt ur mig.

Min skuld över att ha hänfallit till att bli den som samhället hela mitt liv uppmanat mig att vara. Och min ilska över duktigheten som ligger som en propp mellan mig och en rimlig inställning till mitt eget arbete. Jag ser eleverna anteckna när jag uppmanar dem att sänka ambitionsnivåerna, så att de inte ska glömma, och hoppas att de lär sig.

Kanske kan de en dag lära mig hur man gör.

Text: Cecilia Floris

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje