Hoppa till huvudinnehåll

Hur minns du Tjernobyl?

Bandspelare, pass och passfoton, ett anteckningblock.
Susanna Sjöstedt som 15-åring då olyckan i Tjernobyl inträffade. Bandspelare, pass och passfoton, ett anteckningblock. Bild: Yle/Jessica Stolzmann Tjernobylolyckan,Tjernobyl

Det är den första sommaren som vi inte får plocka bär eller svamp. Jag minns hur kantarellerna svällde gula i Pargasskogarna och hur blåbären runt stugknuten såg saftigare ut än vanligt.

Året är 1986, jag är 15 år och har färgat håret rött. Det glänser i solen.

Plötsligt ropar mamma, som sitter och tittar på nyheterna, på oss. De första uppgifterna om den obegripliga kärnkraftsolyckan i Tjernobyl nära Kiev börjar komma i dagen.

En stor mängd mänskor är utsatta för farlig strålning och de radioaktiva molnen har också nått Finland.

- Det bor miljoner mänskor i Kiev, säger mamma med blanka ögon.

Jag minns att jag först inte riktigt förstår varför hennes ögon är rödkantade.

Fem år senare ska jag åka som utbytesstudent till Kiev.

Jag ringer till Strålsäkerhetscentralen Stuk, för att fråga om det är säkert att åka till Kiev nu, fem år efter Tjernobyl, med tanke på strålningen, liksom.

Mannen på Stuk skrattar lite åt mig. Det är klart man kan åka, säger han. Kiev är helt ofarligt.

Väl framme i Kiev visar det sig att kievborna tänker annorlunda än mannen på Stuk.

Man ska inte sola och simma i floden, fast det finns fina sandstränder längs Dnjepr.
Man ska inte åka till vissa områden.
Man ska inte äta svamp här heller.
Man ska inte köpa frukt av vissa handelsmän i den så kallade basaren, eftersom de ljuger att frukten är från Polen, fast den egentligen är radioaktiv.

Det finns kartor över Kiev med omnejd, med stora streckade områden. Där är radioaktiviteten högre.

Vi finska studenter får snart lära oss hur man lever i skuggan av Tjernobyl.

Oron för den egna hälsan förändras ändå av den värme och generositet vi möter hos de mänskor som har bott här hela tiden. De har lärt sig leva intill monstret.

Visserligen bär alla på en oro - Marina och Sergej, som har en sjuk 5-årig son.

Vackra bleka Lola, med den märkliga hostan som aldrig går om. Hon var ute och gick i förstamajtåget 1986, som ung flicka. Marschen tog flera timmar och Lola och de andra gick rakt mot den starka vinden från Tjernobyl hela tiden.

En känd fysiker dränkte in hela hemmet med mineralvatten.

Att sovjetledarna inte ställde in förstamajfirandet, fast Tjernobylolyckan skedde redan den 26.4, är det många som aldrig glömmer. Nonchalansen för mänskors säkerhet har sällan varit så tydlig.

Eftersom ingen visste vad som hade hänt gjorde de flesta vad de kunde komma på. Någon barrikaderade sig i sin källare. En känd fysiker dränkte in hela hemmet med mineralvatten. “Rödvin hjälper mot strålning”, hette det, så folk gick omkring i rödvinsfylla i många månader.

Sommaren 1986 töms Kiev på barn, men till hösten kommer de tillbaka och livet fortsatte.

Inför femårsdagen efter olyckan får jag en möjlighet att åka till Tjernobyl, men vågar inte. Däremot besöker jag sjukhuset i Harkiv, tillsammans med en grupp europeiska politiker.

På sjukhuset vårdas flera barn som har cancer på grund av strålningen, och vissa av de unga brandmän eller soldater som kommenderades ut för att släcka branden och evakuera folk efter olyckan.

Små barn i sina bästa kläder, flickorna med flätor och rosetter, visas upp medan den kvinnliga barnläkaren räknar upp vilka sorters cancer barnen lider av. Oftast leukemi, men många har också cancer i sköldkörteln eller halsen.

De unga männen, alla i 25-årsåldern, hasar fram likt åldringar. Så vackra unga ansikten på alldeles för tidigt förtvinade kroppar, skylda av någonslags mörkblå träningsoveraller.

Nu, 30 år efter Tjernobyl, är den unga guden säkert död.

Jag minns en med mörkt hår, med ansikte som en ung gud. En perfekt käklinje och mörka ögon med ett sorgset glitter i.

Vi har med oss blommor, det är meningen att jag ska dela ut nejlikor till invaliderna.

- A mne krasnuju? Å, jag fick en röd?, säger han med ett litet leende och vänder sig bort.

Nu, 30 år efter Tjernobyl, är den unga guden säkert död.

Jag har färgat håret igen för att dölja det begynnande grå och packar för att än en gång åka till Kiev, den här gången också för att rapportera från Tjernobyl.

Mängden cesium-137 som spreds har halverats. Skyddssarkofagen runt den fjärde reaktorn har stora sprickor och det byggs en ny intill. Den beräknas hålla i 100 år.

Och Pripjat, staden närmast kärnkraftverket, är obeboelig i åtminstone 24 000 år.


Hur minns du Tjernobyl? Var var du den 26 april 1986?
Vi vill höra dina minnen - kommentera gärna här!