Hoppa till huvudinnehåll

Grymma lekar på Europas bakgårdar

Foto från Wonderland med Teater Venus.
Fyra kaxiga kungar i sitt eget bakgårdsrike. Foto från Wonderland med Teater Venus. Bild: Stefan Bremer wonderland,Teatteri venus

Vem ryms med och vem ska bort? I Teater Venus nya produktion Wonderland fungerar barnens lekar som inkörsporten till en betraktelse över tillhörighet och gränser i dagens Europa. I den associativa leken med bilder avtecknar sig konturerna av samhället som en exklusiv klubb för dem som har talan.

’Vilket är det pinsammaste du någonsin har varit med om? Ska du berätta eller jag ...?'

Publiken på första raden i Betaniasalen får det plötsligt hett om öronen när fyra ungar ( Åsa Nybo, Sam Huber, Paul Holländer och Markus Luukkonen) tumlar in och drar igång sin egen variant av leken Sanning eller konsekvens.

Med spefulla skratt bakom sina groteska halvmasker fabulerar de ihop pinsamheter åt lekens offer i publiken, kaxiga och trygga i vetskapen om att de är kungar på sin egen bakgård.

Men det finns förstås stenhårda regler också inom gänget, en uttalad hierarki där släktskap, ålder och vänskapsband dikterar rangordningen.

Det är vuxensamhällets nepotism och bästa bror-mentalitet avklädd inpå skelettet och lika obarmhärtigt speglar också deras lekar samhället i stort.

När Sanning eller konsekvens- leken återkommer en stund senare i den flerspråkiga föreställningen har bröd- och vårdköerna till exempel omsatts till den makabra leken Leipä vai leikkaus.

Krockande stilarter

Med Wonderland fortsätter Teater Venus under ledning av Max Bremer (som också medverkar på scenen) att utforska maskteaterns möjligheter, med tekniker som styr både skådespelarnas och åskådarnas upplevelser mot känslor och ryggmärgsinstinkter i sin renaste form.

Men helt och hållet lyckas ensemblen nog inte skala bort de lite tröttsamma klichéerna i sina barnkaraktärer.

Och därför blir kontrasten mellan de olika elementen i Wonderland också så skarp att det ibland nästan känns som om vi såg två inbördes mycket olika uppsättningar parallellt.

Foto från Wonderland med Teater Venus.
Hinder och gränser är återkommande element i Paula Koivunens rörliga scenografi. Foto från Wonderland med Teater Venus. Bild: Stefan Bremer wonderland,Teatteri venus

Mellan barnens lekar tränger nämligen bilder från helt andra bakgårdar in. Scener där stumma gestalter söker en fristad i ett symbolmättat, halvdunkelt landskap med ständigt föränderliga hinder och avgränsningar.

Och det är uttryckligen i de här scenerna Wonderland bär allra bäst, när de pipiga barnrösterna tystnar och slussarna öppnas mot det hotande, gåtfulla, poetiska ...

En gripande elegi över brustet hopp

Teemu Nurmelins och Sam Hubers ljus- och ljudvärld blåser liv i våra egna associationer samtidigt som de förbiflimrande, anonyma gestalterna leder oss in i reflektioner kring utanförskap av olika slag.

I den stumma kavalkaden skymtar människor på såväl ofrivillig som frivillig flykt fram, skugglika gestalter som förlorat fotfästet och enslingar som valt att vandra motströms.

Foto från Wonderland med Teater Venus.
Tre vandrare söker en fristad. Foto från Wonderland med Teater Venus. Bild: Stefan Bremer wonderland,Teatteri venus

Men uppsättningen aktar sig samtidigt för att fixera scenerna, förvandla dem till endimensionella eller banala. Ansvaret för vad vi läser in i den här delen av Wonderland - vid sidan av en gripande elegi över svunna ideal och brustet hopp – överlåter uppsättningen helt åt oss.

Det ansvaret hade vi säkert klarat av också utan det lite övertydliga avstampet i barnens lekar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje