Hoppa till huvudinnehåll

Natalia överlevde Tjernobyl men vännerna finns inte kvar

Natalia Storm arbetade som ingenjör vid Tjernobyls kärnkraftverk från 1981 fram till olyckan i april 1986. Hon levde med sin man och deras treåriga dotter bara några kilometer ifrån kärnkraftverket i staden Pripjat. Det var en lycklig tid i Natalias liv.

– Jag hade ett intressant arbete och det var en vacker stad. När jag förde dottern till dagis och väntade på bussen så brukade jag sjunga av lycka och tänka: mamma mia, vilket arbete jag har!

Dottern räddade livet

Natalia har sin dotter att tacka för att hon lever idag. Hon skulle nämligen ha arbetat på turbinavdelningen i kärnkraftverket just den natten då olyckan skedde.

– Min dotter var förkyld och fick feber, så jag stannade hemma, säger hon.

En del av stadsborna i Pripjat vaknade av en smäll, fick Natalia höra senare. Själv hörde hon inget, men vaknade i stället av illamående eftersom hon väntade barn. Hon gick ut på balkongen.

– Jag reagerade på att luften var som efter åskväder. Det var riktigt, riktigt frisk luft, berättar Natalia.

Det tog länge innan Natalia Storm förstod att något allvarligt hade hänt. På morgonen gick ut med dottern som nu var feberfri. Soldater gick omkring med gasmasker och spolade gatorna. Natalia trodde att det var en övning.

Hon knackade på hos sina väninnor men ingen öppnade dörren. Hon gick tillbaka hem och möttes av sin man som var mycket upprörd.

–"Var springer ni? Ni ska hållas hemma! Det är en olycka på kärnkraftverket", ropade han enligt Natalia.

"De var riktiga hjältar"

Natalias arbetskompisar som var på turbinavdelningen vid olyckan fördes till sjukhuset och alla avled senare. De hade kämpat in i det sista för att begränsa branden som uppstod efter explosionen. Natalias ögon fylls med tårar när hon tänker på sina vänner som offrade sina liv för att minimera olyckan.

– De var riktiga hjältar. Där fanns massor med olja som de försökte tömma så att det inte skulle explodera ännu mer, berättar Natalia.

Arbetskamraterna hade ingen skyddsutrustning på sig eftersom gasmaskerna var inlåsta och nycklarna fanns hon en ingenjör som inte jobbade den natten. De utsattes för mycket hög strålning.

– De hade ju grymma skador allihop. Tänk, att man inte tänker på hur man ska må efteråt utan bara gör allt! Och när du dör så får du höra att det var ditt fel! Så var det ju, säger Natalia och torkar sina tårar.

Sanningen skulle inte ut

Varken Natalia eller de andra fick någon officiell information den dagen. Alla satte hemma med radion på och väntade. Natalia försökte ringa till sin mamma men telefonlinjen stängdes av. Det var inte meningen att omvärlden skulle veta något.

– De var rädda för sin arbetsplats och för sitt skinn, därför berättade de inget. De från personalen som kom till kärnkraftverket följande dag och såg vad som hade hänt, försökte nå direktören och berätta. De fick genast sparken, berättar Natalia.

Natalia och dottern evakuerades. De packade med saker för tre dagar men flyttade aldrig mer tillbaka till Pripjat. Läkarna rådde Natalia att göra abort, och i många års tid följdes hennes och dotterns blodvärden upp. Idag har trettio år gått och båda är friska.

Skriver bok

Idag skriver Natalia en bok om Tjernobylolyckan i Korsholm i Österbotten där hon har bott i ett tjugotal år med sin nya man. Hon arbetar numera som "life coach". Ett jobb vid Fennovoimas framtida kärnkraftverk i Pyhäjoki i Österbotten lockar inte.

– Jag trivs så bra med mitt arbete som life coach. Åren vid Tjernobyl var ett kapitel i livet, en livserfarenhet som jag skaffade och som gjorde mig starkare.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes