Hoppa till huvudinnehåll

De har gjort finsk film mera europeisk

Planschen till 2 nätter till morgon
Planschen till 2 nätter till morgon Bild: Mjölk Movies 2 nätter till morgon

Mikko Kuparinen har skapat en ovanlig finsk film i vilken Mikko Nousiainen spelar en ovanlig finsk man. Hur blev det så?

Det går bra för finsk film i Finland just nu. Endast i Frankrike är man ivrigare när det gäller att se inhemsk film på bio.

Speciellt bra går det för komedierna. Mer än 500 000 har sett Luokkakokous och Napapiirin sankarit 2 ligger inte långt efter.

Visst är det fint att publiken trivs, men samtidigt tenderar dessa filmer att väcka frågan om vi inte hotar fastna i klichéer som kretsar kring fylla, svordomar, bastubad och en humor som hasat ner till anklarna?

Mot den bakgrunden är det lätt att bli lite extra glad när man ställs inför 2 nätter till morgon och påminns om att det faktiskt görs även en helt annan sorts finsk film. Lågmäld relationsdramatik som inte bygger på vare sig situationskomik, tragik eller ångest.

Glädjen till trots är det kanske inte så smart att möta regissören Mikko Kuparinen och skådespelaren Mikko Nousiainen med en hurtig "vad kiva att ni gjort en så ofinsk finsk film"-attityd. Infallsvinkeln kan antagligen uppfattas som både arrogant och lätt obegriplig.

Men det inser jag inte förrän jag sitter där i hotellbaren för att tala om filmen som utspelar sig på ett hotell.

En ovanligt ofinsk rollgestalt

I 2 nätter till morgon spelar Mikko Nousiainen den internationellt framgångsrike DJ:n Jaakko som råkar befinna sig i Vilnius när han möter en fransyska som han omedelbart känner sig attraherad av.

Hon håller låg profil och utstrålar en kylig elegans, medan han framstår som den verbale, den utåtriktade, den ömsinte. Inte direkt de drag man främst förknippar med hur finska män brukar avporträtteras på film.

När jag träffar Nousiainen håller han åtminstone delvis med om att filmen känns ofinsk. Han säger sig anta att det kan ha något med det lugna tempot att göra och ler vänligt medan jag lägger ut texten om vilka klichéer jag brukar haka upp mig på. Och när jag med lätt förtvivlan undrar vad det beror på att de är så populära kommer han snällt med en snabb analys.

— Finländare vill se människor som är dummare än de själva. Och som det går sämre för än för dem själva. Det här är klara fakta, skrattar han skämtsamt.

— Och så finns det väl ett stänk av den slaviska melankolin i det. På något sätt är det lättare att se det negativa än det positiva. Till och med i komedierna går det ganska dåligt för de inblandade, säger Nousiainen som medger att Jaakko inte motsvarar den vanliga bilden av finska män på film.

Men i samma andetag tillägger han att det som också är ovanligt med 2 nätter till morgon är att den är uppbyggd kring en medelålders kvinna. Hur ofta händer det?

Med känsla för rytm

Regissören Mikko Kuparinen blir uppenbart ställd när jag börjar tala om hans film som ofinsk. Det har åtminstone inte varit hans drivkraft att göra något icke-finskt.

— Jag förstår inte riktigt vad du menar, säger han och eftersom jag inser att det jag avsett som en komplimang kanske inte alls framstår som det växlar jag in på spåret som handlar om rytm och tempo. För där råder det ingen tvekan om att Kuparinen valt en egen väg.

Den hetsiga attraktionen mellan huvudpersonerna finns där från första stund, men berättarmässigt vägrar regissören att hasta fram. Den första halvtimmen förlöper utan någon egentlig dialog – och man kan inte låta bli att undra hur utmanande det är att skapa dynamik när det mesta sägs mellan raderna.

— Visst är det utmanande, men samtidigt känner jag mig ganska hemma i just det här stilgreppet och den här estetiken. Det ter sig som en logisk fortsättning på de arbeten jag gjort tidigare, konstaterar Kuparinen.

Regissören Mikko Kuparinen poserar
Regissören Mikko Kuparinen Regissören Mikko Kuparinen poserar Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad mikko kuparinen

Men hur vet man hur länge en scen håller? Är det något man känner på sig i inspelningssituationen?

— Jo, det gör man. Och man måste våga tro att det som väcker en känsla eller reaktion hos en själv antagligen gör det hos åskådaren också. Det är den enda egentliga mätare man har att ty sig till och som regissör måste man lita på sin intuition - det är den som utgör den röda tråden under arbetet säger regissören vars känsla för rytm även kommenteras av hans "leading man".

— Som regissör vill Mikko skapa en rörelse i varje bild - ibland knappt märkbar, men ändå så att det hela tiden händer något. Och via denna ständiga rörelse rytmiserades även mitt arbete som skådespelare. Det uppstod en laddning som sedan kunde intensifieras.

Öva, öva, öva

Mikko Kuparinen hör till de regissörer som gärna repeterar mycket i förväg. Även på själva inspelningsplatsen. För att få allting att stämma.

— Jag vill inte låsa något under repetitionerna - bara lösa problem. Försöka se till att alla inblandade befinner sig på samma sida när det gäller till exempel psykologin i scenen. Tid är pengar och det skulle vara dumt att använda hela filmteamets tid till att i inspelningssituationen stå och fundera på varför rollkaraktären agerar som den gör.

Med sin teaterbakgrund i bagaget trivs Mikko Nousiainen med att jobba just såhär.

— Jag njuter av att få öva. Då blir man säkrar - vågar tro på det egna arbetet. Nyanserna kan visserligen variera men så länge basen är stark har man utrymme att leka.

— Jag avskyr när det är bråttom och man kastas in i scener som man inte har hunnit diskutera igenom. Då börjar arbetet ganska fort handla om att överleva - och det syns i resultatet.

Bra manus - bra film

Det man oftast diskuterar när det gäller finsk film är bristen på bra manus. Att det satsas för litet pengar på den sidan. För lite tid.

Kuparinen håller med om att det är viktigt att satsa på manusutvecklandet, men verkar inte vara beredd att gå så långt som att säga att det är bristen på bra texter som fick honom att själv skriva manuset till filmen.

Det bara blev så. Först skrev han på finska och sedan på engelska. Detta efter att texten kommit tillbaka från de professionella översättarna.

— Översättarna gjorde ett bra jobb – problemet var bara att det blev för bra. Här är det två människor som inte har engelska som modersmål som talar och då måste det finnas språkliga skavanker för att det skall vara trovärdigt. För mig var det a och o att filmen skulle kännas autentisk på alla plan - även det språkliga.

Språket må ha varit vilket som helst – Mikko Nousiainen trodde genast på helheten. Och tilltalades av att berättelsen så långt handlade om ärlighet. Om nödvändigheten i att vara ärlig mot sig själv innan man kan vara öppen inför någon annan.

Men även själva upplägget föll honom i smaken.

— Jag var eld och lågor över projektet redan då jag läste den första manusversionen och insåg att detta gav mig chansen att jobba med en film som är helt uppbyggd kring två personer. Sådant är inte så vanligt, säger Nousiainen som nu för andra gången samarbetat med Kuparinen - förra gången möttes de i samband med Kuparinens långfilmsdebut Rakkauden rasvaprosentti (2012).

På samma våglängd

Det är uppenbart att Kuparinen och Nousiainen är nöjda med sitt samarbete och Nousiainen kan inte nog betona vikten av att hitta en gemensam ton.

— Jag har under min karriär fått tampas mycket med min egen osäkerhet. Med skamkänslor och annat. Då är det viktigt att få jobba med en regissör och en grupp där man inte behöver kämpa för att vinna någons förtroende. Endast då kan man åstadkomma den avslappnade, positiva stämning som öppnar för ett gott arbete, säger skådisen som nu för tredje gången medverkar i en film som bryter mot det traditionella finska filmmönstret.

Skådespelaren Mikko Nousiainen poserar
Skådespelaren Mikko Nousiainen Skådespelaren Mikko Nousiainen poserar Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Mikko Nousiainen

Sin första roll - som charmig utbyteselev - gjorde Nousiainen 1998 i Pekka Mandarts ungdomsfilm Going to Kansas City som spelades in i USA - helt på engelska.

Sitt stora genombrott fick han med Aku Louhimies´ Levottomat - ett erotiskt laddat drama som vid millennieskiftet kom att omdefiniera bilden av finsk film. I det skedet var det inte så vanligt med sexiga filmer som kretsade kring unga, snygga skådisar i hippa, urbana miljöer.

Och nu är Nousiainen än en gång aktuell i en film som nyanserar bilden av finsk film. Sexigt är det även denna gång, men på ett nytt sätt. Återhållsamt på ett förföriskt sätt.

En förutsättning för att kunna skruva upp hettan är att det finns en kemi mellan huvudrollsinnehavarna. Något man inte kan veta på förhand.

— Visst handlar en del om kemi, men det mesta kan man faktiskt åstadkomma med pur professionalitet, med teknik. Men i det här fallet fanns det genast en naturlig personkemi, konstaterar Kuparinen.

Det är inte svårt att föreställa sig när man ser filmen.

Inte det minsta.

Varthän finsk film?

I samband med att jag med Kuparinen diskuterar manusproblematiken konstaterar han att de flesta länder har givna inhemska favoriter – filmatiseringar av kända böcker och vissa specifika genrefilmer – men att det inte nödvändigtvis är sådant som går hem utanför det egna landets gränser.

Och det är det som är problemet - trots att det går bra på hemmaplan når vi inte ut. Enligt Kuparinen borde den inhemska filmens nästa steg vara att rikta in sig på att hitta berättelser som kan passera landets gränser.

Några patentlösningar för vad som fungerar finns naturligtvis inte.

— Det gäller för den enskilda filmskaparen att åtminstone inför sig själv formulera vem man riktar sig till. Och visst börjar allt med att man satsar på manusbiten, hittar egna historier och har en hög ambitionsnivå i hur man utarbetar dem.

— Pengar kunde det naturligtvis alltid finnas mera av, men allt handlar inte om det, säger Kuparinen och nämner både Rumänien och Island som exempel på små länder som gång på gång presterar bra filmer som når en internationell publik.

— I samband med att jag rest runt på festivaler med Två nätter till morgon har jag märkt att isländsk film rymts med överallt. Det har varit sinsemellan helt olika filmer, men genomgående har det handlat om egenartade berättelser där innehåll och form sömlöst stött varandra.

— Filmer där man inte krampaktigt försökt tvinga in helheten i någon specifik form utan haft mod att vara personlig, säger regissören som inte sticker under stol med att 2 nätter till morgon är gjord med en internationell publik i åtanke.

Och visst ser det lovande ut. Redan i det här skedet har filmen belönats med ett flertal internationella priser och sålts till ett antal länder – däribland Sverige. Något som sällan händer finsk film.

Vilket ingjuter hopp om att det faktiskt finns hopp för finsk film. Även utanför Finland.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje