Hoppa till huvudinnehåll

Förvärva, ärva och fördärva. Rollerna går igen

Annika Luther
Annika Luther Annika Luther Bild: Cata Portin annika luther

I Annika Luthers nya roman Fördärvaren återser vi det gårdshus på Eriksgatan som förekom redan i Gårdshuset från år 1998.

I den romanen flätades två tidsplan suggestivt ihop så att det förflutnas skuggor gav sig tillkänna som ett slags hallucinationer eller ”känningar”.

I den nya boken Fördärvaren består det förflutnas berättelser av fotografier, annonser och brev. De är realistiska hälsningar från en förgången tid som kanske hade glömts bort om inte huvudpersonen ägnat dem sin uppmärksamhet .

Döda möter levande

Skillnaden är att de döda i stor utsträckning är riktiga personer, medan de levande är fiktion. Berättelsen är handelshuset Nymans uppgång och fall och hemligheterna kring släktens svarta får.

Läsaren får ta del av fotografier och brev som citeras flitigt, men tolkningarna görs av en fiktiv person som tar mycket stor plats i berättelsen. Så stor att titeln ”Fördärvaren” kan delas av både släktingen Harry Nyman och romanens huvudperson Irene Zafran.

Kanske imorgon…

Irene ja, hon är en prokrastinerare av rang. Hon lever enligt devisen: varför skjuta upp det du borde göra idag till imorgon, när du kan förtränga det helt och hållet? I berättelsens början möter vi henne på den ayurvediska kliniken Poomully Mana i Kerala där hon lever under doktor Aparnas vakande och uppfordrande ögon.

Vi anar att det här är en person som inte riktigt har koll på sitt liv utan som kämpat med utanförskap alltsedan barndomen. Ett utanförskap som gör att hon inte riktigt har grepp om tillvaron.

När hon får veta att hennes enda släkting, mormor Maja, dött och lämnat henne ett arv drabbas hon av skuldkänslor över att hon inte hållit kontakt med henne. Men advokaten i telefonen har också annat på hjärtat. Han ringer för att underrätta Irene om det arv som väntar henne. Just detta tidigare nämnda gårdshus.

Irene återvänder motvilligt till ett vintrigt Helsingfors och möts av ett kallt och slitet hus i skriande behov av reparation. Utan närmare planer besluter hon sig för att behålla huset och reparera det till ett boutiquehotell eller nå`t i den vägen…

Splittrad berättelse

Det blir inte riktigt klart vems berättelse Annika Luther egentligen vill berätta. Vill hon skildra unga människors förvirring i dagens Helsingfors, eller vill hon berätta om det svarta fåret Harry som genom sin homosexualitet, sin alkoholism och sitt instabila psyke inte alls levde upp till de kronprinsdrömmar hans far kommerserådet Arthur hade på honom?

Harry dyker upp som ett mysterium i det arkiv av efterlämnade papper som Irene hittar i ett av rummen. Han är mannen som fått ansiktet bortskrapat på ett fotografi, samma fotografi som pryder pärmen till Fördärvaren. Vem har varit så rasande på honom? Varför ler han aldrig på fotografierna? Vad blev det av honom?

pärmen till Annika Luthers Fördärvaren
pärmen till Annika Luthers Fördärvaren Bild: Schildts & Söderströms roman

Det förflutna är ett främmande land

Annika Luther skriver snärtigt, så snärtigt att hon ibland glider över de partier som hade mått bra av en fördjupad gestaltning. Som när Irene betraktar sina släktingars fotografier och får för sig att Harry och Irenes morfar Holger hade ett sexuellt förhållande. Något som på den tiden var förbjudet.

Den tolkningen kommer hon fram till eftersom de båda herrarna så ofta syns tillsammans på bilderna. Men läsaren får nöja sig med att det är hennes spekulation.

Dåtid och nutid

Det är synd att den fiktiva Irene inte har någon fiktiv släkting som kunde berätta lite mera. Nu får läsaren nöja sig med riktiga mänskor på fotografier och deras brev. Men det räcker inte riktigt för att vi ska komma dem nära. Annika Luther gestaltar det förflutna ytterst sparsamt även om hon citerar det rikligt. Istället koncentrerar hon sig på sin fiktiva hjältinna.

Irene väljer att vistas bland sina döda släktingar istället för att ta itu med dagens utmaningar. Eller inte bara. För att få pengar när räkningarna hopar sig jobbar hon nämligen i hemvården och besöker gamla och ensamma tanter. Vissa av dem orkar inte längre komma ut ur sina ostädade rum.

Luther beskriver den krassa verklighet åldringar i dagens Finland lever i. En av dem, en 93-årig dam, blir Irene vän med. Utan större skrupler tycker hon att denna tant Lulu liknar en chimpans.

Fattiga vänner, inte att förakta

Irene kräver inte mycket av sig själv, men det gör hon inte heller av andra. Antagligen är det därför som gårdshuset småningom fylls med en brokig, liten skara vänner. En sorts nyfamilj, med en luggsliten gårdskarl att bli kär i, en asiatisk hyresgäst som helt enkelt stannat kvar i huset och en flicka som vill vara pojke. Den enda som inte är luggsliten är Irenes gamla vän Jenny som försöker hjälpa henne sköta sin ekonomi.

Men det är tuffa tider för drömmare, så Irenes intresse för ”själsfränden”, den tafatta och råddiga Harry blir nästan en tvångstanke. Hon besluter sig för att det får gå som det vill men en sista storslagen och dumdristig gest ska hon genomföra. Hon ska föra en hälsning till Harrys grav från barndomsgården Linnais, såld för länge sen.

Ingen vanlig flickbokshjältinna

Det finns mycket att glädja sig åt i Fördärvaren trots att boken som helhet är lite spretig. Irene i all sin tafatthet är en ovanlig huvudperson. Inte det minsta glamorös och trendmedveten och mycket irriterande om man är lagd åt det ordentliga hållet. Annika Luther skildrar henne som en anti-flickbokshjältinna med depressiva anlag i en feel-good historia med mörka stråk. Feel-good för att läsaren hela tiden har en känsla att riktigt på tok kan det inte gå för vår, av livet tilltufsade, hjältinna.

Och den andra Fördärvaren – honom hade jag gärna hört mera av. Men det hade kanske blivit en helt annan historia.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje