Hoppa till huvudinnehåll

Orgeln var 4-åriga Joeys favoritleksak

Joey DeFrancesco
Joey DeFrancesco Bild: print-credit-gdjazz.jpg April jazz,Joey DeFrancesco,Hammondorgel,jazz,jazzmusiker

Orgeln, den maffiga Hammond B-3-pjäsen, har haft en speciell ställning som soloinstrument på jazzscenen sedan Jimmy Smith började göra namn om sig i slutet av 1950-talet. Men det fanns på den tiden också en hel del renläriga jazzpurister som snörpte på näsan och dömde ut orgeljazzen som för kommersiell för jazzens finrum.

I de här kretsarna hade ”funky” ännu inte en odelat positiv klang. Få var det väl som kunde bortse från en Jimmy Smiths eller Jack McDuffs suveräna mästerlighet som musiker. Men kritikernas godkännande satt hårt åt.

Jimmy Smith spelar Hammond-orgel
Jimmy Smith spelar Hammond-orgel Bild: www.allaboutjazz.com Jimmy Smith (Jazz),jazz,jazzmusiker,Hammondorgel

Bland den mindre kräsna jazzpubliken fanns det hur som helst en beställning på dansant och mera utåtriktat jazzsväng. Men fram emot mitten av 1970-talet kom orgeln allt mera att förpassas till marginalen.

Orgeln kommer tillbaka

Joey DeFrancesco (f. 1971) hör till den fortfarande yngre generation musiker som sedan genombrottet på 1990-talet har åstadkommit en renässans för instrumentet. Och idag är det ingen som längre nekar honom – eller Jimmy Smith – ett fullt erkännande som jazzmusiker.

Men trots sitt onekligen virtuosa hanterande av klaviaturen är det ändå långt den samma tradition han håller sig i, som redan stakades ut av Jimmy Smith. Det är inte dagens moderna sound som präglar hans spelande.


Vill jag påstå, och det är just traditionen jag till att börja med tar fasta på då jag träffar den voluminösa organisten inför spelningen på onsdagen.

Joey DeFrancesco spelar Hammond-orgel
Joey DeFrancesco spelar Hammond-orgel Bild: MIKA KIRSI Joey DeFrancesco,jazz,jazzmusiker,Hammondorgel

Är det en riktig iakttagelse att Joey DeFrancesco Trio representerar den traditionella jazzen?
- Jo visst gör vi det, medger DeFrancesco, men vi representerar en massa annat också. Vi representerar faktiskt jazzens historia, ända från Louis Armstrong fram till det som händer nu, det som influerat vår generation.

Men traditionen är med i allting som vi gör, för att det är viktigt att ha den där som grund. I grund och botten handlar allt om att det ska svänga.― Joey DeFrancesco

Orgelsväng har inte samma anseende som Coltrane och Miles

Och svänger gör det, som den berömda älgen.

Det är framför allt den grymma svängen och grooven som blir kvar som de mest påfallande intrycken från onsdagens April Jazz-spelning i Louhisalen i Hagalunds Kulturhus.

Men vänta. Kan det vara så att häri föreligger en risk för missuppfattningar eller förutfattade meningar om orgeljazz?

Hammond-soundet har ett alldeles oemotståndligt sug, det är klart. Men för en lekman kan det vara svårt att uppfatta alla finesserna. Soundet är så distinkt att man kunde lockas påstå att orgeljazz alltid låter på ett visst sätt, följer ett visst mönster.
Sant eller inte, Joey DeFrancesco?

- Tja, fördomarna mot orgeln brukade till en början handla om att här fanns en stark koppling till blues och rhythm & blues. Verkliga jazzkonnässörer tog inte orgeln riktigt på allvar.

Säger DeFrancesco och bekräftar det jag var inne på.

Men allt det där har förändrats nu genom mig, fortsätter han. För det jag spelar är riktig jazz. Och det gjorde nog Jimmy Smith också.― Joey DeFrancesco

- Men det var hans utpräglat bluesbetonade grejer som blev populära medan han aldrig fick samma erkännande för sin mer seriösa improvisatoriska repertoar som någon John Coltranes fick eller Miles Davis. Ändå är han på helt samma nivå.
Miles Davis och John Coltrane
Miles Davis och John Coltrane Bild: musicbyemail.com Miles Davis,John Coltrane,jazzmusiker,trumpet,trumpetister,saxofon,saxofonister,Skivomslag

Orgeljazzen förpassades till den populära och mer kommersiella grenen av jazz, den som kategoriserades som soul-jazz . Det var inom den som Jimmy Smith kom att bli en stor stjärna.

En ambition som Joey DeFrancescos hade när han startade som musiker, var för övrigt just att försöka förändra fördomarna mot orgeljazz.

Inte så att han skulle förneka det element av sväng och groove, som förknippas med orgeln. Utan genom att understryka att det här är ett jazzinstrument som man kan spela jazz på.

Trioformatets begränsningar?

En annan missuppfattning som redaktören bär på handlar om formatet, den vanligaste banduppsättningen inom orgeljazz. Det vill säga trion med orgel, gitarr och trummor, den måste ju ha sina begränsningar.
Jag menar, det är bara tre personer, hur kan man få till stånd ett tillräckligt varierat musicerande?

- Det är inte alls begränsat, svarar Joey DeFrancesco inte surt men tvärsäkert. Det beror på musikerna, de måste vara kreativa.
- Det finns massor du kan göra inom ramarna för en trio…

jag menar, vår trummis Jason Brown är så musikalisk att han kan skapa hurudana stämningar som helst. Kom och se fast.― Joey DeFrancesco

- Ingenting låter lika, vi varierar musiken och grooven och stämningarna. Det här är den mest mångsidiga orgeltrion som finns, för ingenting är fastslaget, vi är inte begränsade till någonting specifikt.

Så det begränsade antalet musiker ställer inte nödvändigtvis några begränsningar på musiken eller hur den kan varieras. Men det här är uppenbarligen ändå saker som kan vara svåra att verbalisera. För trots DeFrancos övertygande emfas kan resonemanget bli svårt att greppa i ord.

För att få en bättre uppfattning måste man helt enkelt lyssna eller ännu hellre gå och se en spelning.

Som 4-åring visste han

Därför övergår jag till följande fråga. När bestämde sig Joey DeFrancesco för att välja orgeln som sitt instrument?

Jag var 4 år gammal, jag visste redan då och jag vet det nu. Det var då jag bestämde mig och här och nu 41 år senare får jag fortfarande den där samma känslan när jag kommer nära instrumentet.― Joey DeFrancesco

Här kan det vara på sin plats att inflika att Joeys far, ”Papa” John DeFrancesco också var en professionell musiker och organist. Men på riktigt, kan Joey faktiskt ännu erinra sig känslan och synen?

- Jo! Det var helt fantastiskt, jag var totalt betagen av soundet. Och jag kunde inte sluta lyssna på Jimmy Smith-skivan The Sermon förrän jag lärde mig att spela den not för not, solon och allt.
- Och det gjorde jag alltså, i den åldern. Orgeln var min favoritleksak.

Själv kan jag erinra mig en intervju jag såg en gång med en av de stora jazz-vibrafonisterna, Bobby Hutcherson (eller var det Roy Ayers?), som anspråkslöst menade att det egentligen är hans instrument som ger honom en fördel. Det ser nämligen så spektakulärt ut att bara se på en vibrafonist i aktion, och ljudet i sig är så pass speciellt, att det räcker för att han ska få ovationer.

Som om det inte skulle ha så stor betydelse hur bra han spelar, typ. Vilket givetvis är en underdrift.

En Hammond B-3-orgel
En Hammond B-3-orgel Bild: www.americanbluesscene.com Hammondorgel,musikinstrument,klaviatur,jazz

Men också vad gäller Hammond B-3-orgeln, finns där ett element av spektakulär show över både formen, utseendet och spelandet. Hurudan betydelse har det här haft för Joey DeFrancescos musicerande?

- Nåja, det är någonting som kommer automatiskt, liksom på köpet. För mig är det inte en utstuderad grej.
- Publiken ser mig spela och tycker kanske att, ”Wow, han är en bra musiker och en stor underhållare!”

Men Joey känner inte något tvång att måsta underhålla publiken. För honom kommer det helt naturligt som en del av spelandet.

Utseendet då? Visst är Hammond B-3:ans maffiga former en del av dess charm?
- Nja, till en början var det inte det jag tände på. Det kom senare… numera älskar jag formerna och utseendet, visst gör jag det.
- Men soundet är nummer ett.

Läs också