Hoppa till huvudinnehåll

Tusen kilo makaroner och ett grishuvud

madrasser på golvet, flyktingförläggningen i Pansio
madrasser på golvet, flyktingförläggningen i Pansio flyktingförläggning i pansio

När flyktingströmmen nådde Finland senaste höst, var det många som ville hjälpa och några som ville provocera. Fler frivilliga än någonsin ställer upp, men så kan det också dyka upp ett grishuvud utanför en flyktingförläggning. Mikaela Weurlander återvänder till sina upplevelser från en TV-dokumentärinspelning om vardagen på en flyktingförläggning i Åbo.

flyktingförläggningen i Pansio exteriör hösten 2015
Flyktingförläggningen i Pansio har funnits i tjugofem år. flyktingförläggningen i Pansio exteriör hösten 2015 flyktingförläggning i pansio åbo

September 2015. Jag cyklar hemifrån till jobbet genom stadens centrum. Det är en kall regnig morgon med tanke på att hösten just har börjat. På trottoaren promenerar en grupp mänskor klädda i kortbyxor och sandaler, någon bär på ett sovande barn och en annan på några väskor.

Det är något mycket främmande och samtidigt mycket bekant över synen, som om mänskorna hade stigit ut ur TV-rutan för att med bestämda steg vandra gatan fram mot polisstationen i min hemstad.

Det stannade inte vid en grupp mänskor, utan grupperna blev fler. Till flyktingförläggningen i Pansio som dittills vanligen tagit emot en till två mänskor per dag, kom det nu hundra mänskor om dagen. På polisstationen i Åbo tar en mänskas registrering en timme, om det står hundra mänskor i kö tar det hundra timmar. Och följande morgon kunde där stå hundra nya mänskor.

asylsökande, bild på fötter tossor och sandaler
Asylsökande asylsökande, bild på fötter tossor och sandaler flyktingförläggning pansio åbo

Många kom med Sverigebåtarna till Åbo, andra med tåg från Torneå. I fjol anlände nästan 32,500 asylsökande till Finland, de allra flesta i september.

För Röda Korsets personal i Pansio är det en utmaning att kunna erbjuda husrum och mat samt ta hand om sjuka och nyanlända. Mänskor får sova på golv, i tält, i skolor, i tomma byggnader som snabbt städas och tas i bruk som tillfälliga förläggningar.

Röda korset öppnar tillfälliga förläggningar i Pansio skola, i vandrarhemmet vid polisstationen, i lägergården ute på öarna, i det före detta missbrukarhemmet i Patis. Ibland ligger förläggningarna avsides, kanske tiotals kilometer från centrum och butik.

madrasser på golvet, flyktingförläggningen i Pansio
Fullt på flyktingförläggningen i Pansio. madrasser på golvet, flyktingförläggningen i Pansio flyktingförläggning i pansio åbo

Första besöket i Pansio

Första gången jag besökte Pansio flyktingförläggning var det som om jag kommit till ett främmande land, och inte till en Åboförort som kanske mest är känd för sin varvsindustri.

Ett tiotal stora, vita Röda Korstält på gården, sådana man brukar kunna se på bilder från katastrofområden. Massor med mänskor, mest män, i sandaler och med mobilen i handen. Jag förstod inte vad folk sade, jag visste inte ens vilket språk de talade. Mitt öra kunde inte skilja mellan arabiska, dari eller farsi – för att nämna bara några språk som surrade i luften. Det rådde kaos och det var högljutt prat överallt, men många hälsade vänligt på mig vilket också gjorde att den litet skrämmande känslan av osäkerhet försvann.

interiör tält på flyktingförläggningen i Pansio
Många asylsökande bor i tält. interiör tält på flyktingförläggningen i Pansio Bild: Yle Petri Vilén flyktingförläggningen i pansio

För att ha något att göra ansluter jag mig till en grupp volontärer, som har kommit för att sortera kläder. Fyra kvinnor, två i medelåldern och två yngre, väntar på instruktioner i personalköket. En viss förvirring ligger i luften, vart ska vi gå och vad ska vi göra? Ingen har tid att ge instruktioner, alla i personalen ser ut att springa från den ena uppgiften till den andra.

Efter en stunds väntan får vi gå ner i källaren, och bland damm och sopsäckar börjar vi sortera kläder. Nu får man sig en funderare: Aftondräkter för damer på en flyktingförläggning där det mest bor män? Fina skinnmössor från femtiotalet får gå i roskisen, suck! De passar bra i en vintagebutik, mindre bra här. Och vad sägs om högklackade skor med ena klacken bruten, trasiga kläder, noppiga tröjor eller rockar med fickor fulla av sand. På riktigt: vart ska jag sätta sanden och vad ska jag göra med jackan?

Närbild på studerande Ylva Perera utanför polisstationen
Studerande Ylva Perera utanför polisstationen i Åbo Närbild på studerande Ylva Perera utanför polisstationen ylva perera

Många vill hjälpa

Mänskan är en nyfiken varelse, och jag följer mänskorna som stigit ur TV-rutan till polisstationen. Där köar asylsökande, men där står också stadsbor som försöker hjälpa med att servera mat och varmt te.

När man kommer till Finland går man först till polisen, där man ska anmäla sig som asylsökande. Den asylsökande får en lapp med ett datum när hen har anlänt, sedan lämnar hen sitt pass hos polisen och registrerar sig på flyktingförläggningen. Där får asylsökande också en väska med dyna, täcke, tandborste och liknande. Och sen gäller det för den asylsökande att vänta.

De är många som genom olika nätverk och via sociala medier kontaktar varandra och hjälper asylsökande med att hitta till polisstationen, flyktingförläggningen, med att servera mat, samla kläder Det är också de frivilliga som letar reda på någon som kan skriva information på arabiska om hur allt går till.

Röda Korsets anställda och frivilliga granskar välkomstväska
Granskning av väskor, Patis öppnar Röda Korsets anställda och frivilliga granskar välkomstväska flyktingförläggning i patis

Det är med hjälp av volontärer som väskor, mat och klädpaket packas. Det är frivilliga sjukskötare som vaccinerar, läkare som har mottagning, frivilliga undervisar i finska, guidar på stan och i naturen, besöker museer. Det är med de frivilligas hjälp som man också öppnar nya flyktingförläggningar. Det är många som jobbar som frivilliga, bara inom Röda Korset är de cirka 800 i Åbotrakten.

studerande ylva perera bland ett hav av säckar
Frivilliga Ylva Perera sorterar kläder studerande ylva perera bland ett hav av säckar frivilliga sorterar käder

Hjälp behövs, och det är många som vill donera kläder och andra förnödenheter, såsom mat. En dag kommer det tusen kilogram makaroner, en annan dag hundra liter olja.

Ibland blir det fel, som när snälla mänskor har donerat kläder och lämnat dem utanför förläggningen, och sedan tror misstänksamma invånare i Pansio att asylsökande ”kastar omkring sig kläder”.

Ibland kommer det också mycket barnkläder och leksaker fast det främst är män som anländer, andra gånger kommer det barn men då finns det inga barnkläder.

Vi börjar filma

Jag vill börja filma och letar efter mänskor som kunde medverka. Det är lättare sagt än gjort. Många som är aktiva inom nätverken vill inte bli filmade. En orsak att inte synas, är näthatet.

Jag åker till Pansio.

Vi planerar; det här ska vi filma. Men när vi kommer fram händer det något helt annat. En filmdag får personalen på förläggningen veta att det ska komma två bussar med asylsökande från Torneå, eller rättare sagt, de är redan på väg. Hur härbärga hundra mänskor när det inte finns en endaste ledig plats? När alla golv redan är fulla? Också tälten är fulla, alltså måste en annan plats hittas.

Så öppnas det före detta missbrukarhemmet i Patis. På en enda dag samlas madrasser, väskor packas, det städas och planeras, och på kvällen tar Röda korsets volontärer emot hundra nya asylsökande.

en buss med asylsökande anländer till Patis utanför Åbo, nattbild
Asylsökande anländer till Patis en buss med asylsökande anländer till Patis utanför Åbo, nattbild Bild: Yle Petri Vilén asylsökande anländer till patis

Det är en märklig stämning när bussen anländer och mänskorna stiger av.

Det finns de som inte har något bagage alls. De har rest genom Europa, korsat farliga vatten, åkt genom Sverige och ner genom Finland för att till sist stiga av bussen på ett före detta missbrukarhem i Patis, beläget mitt i skogen tiotals kilometer utanför Åbo. De säger hej och de säger tack. Sen får de sin väska och en madrass på golvet. Många har rest i många veckor och en del är mycket trötta, de vill sova och de vill köpa kort till mobilen, för att ringa och berätta att de har kommit fram.

En annan dag när vi filmar på förläggningen ropar många och viftar med något papper som de har i handen. Det är svårt att förstå vad det handlar om, annat än att det är något viktigt på gång. Vid disken trängs tiotals mänskor med sina papper. Disken är gränsen. På ena sidan de asylsökande, på andra siden de som jobbar där. Ett hål, en lucka i glasväggen är det som förenar.

en asylsökande frågar om besked vid disken
Ahmed och Vivian vid luckan en asylsökande frågar om besked vid disken flyktingförläggning pansio

Det är registrering på gång. Varje invånare på förläggningen ska fotograferas och sen får hen ett kort. Men det här tar tid och mänskorna blir nervösa. De asylsökande vill ha kortet så fort som möjligt eftersom kortet kan berätta var hen bor och vem hen är. Passet är ju hos polisen.

Hösten

Under hösten, från september till december, filmar vi varje månad. Vi följer med vardagen på flyktingförläggningen. Vi träffar många mänskor. Ylva, som i september börjar jobba som frivillig vid sidan av sina studier. Eller Vivian, som i september börjar jobba på flyktingförläggningen. Och Ahmed, som i september anländer efter en lång resa genom Europa, från Bagdad i Irak till en madrass i Pansio.

Flyktingförläggningen i Pansio exteriör september
Flyktingförläggningen i Pansio på hösten Flyktingförläggningen i Pansio exteriör september flyktingförläggningen i pansio

Alla vill inte hjälpa. Det finns också av dem som vill stänga gränserna. De demonstrerar i Pansio nedanför skolan, de som vill stänga gränserna. Samtidigt arrangeras en motdemonstration. En del bär masker för att de inte vill visa sitt ansikte.

Det blir på något sätt tillåtet att säga rasistiska saker. Någon lämnar ett grishuvud utanför skolan i Pansio. Någon försöker tända på vid en annan förläggning, en annan klottrar fula ord här och där i anslutning till förläggningarna. Ska man verkligen tillåta sådant?

En ny vår

Sista inspelningen gör jag i mars. I april åker jag på nytt till Pansio för att visa programmet ”Ylva, Vivian och flyktingarna” för Vivian och Ahmed.

Nu har Ylva fått sin examen och Vivian blivit chef medan Ahmed fortfarande väntar på besked. Besluten kommer nu i rask takt, också många beslut om utvisning. Det är stressande. Natten innan hade polisen hämtat en invånare vid litet före ett på natten. Mannen blev utvisad till Portugal, hans fingeravtryck fanns där och enligt Dublinavtalet ska han då åka dit. Det är stressande och det kan vara svårt att få sömn på natten.

Ahmed och Vivian tittar på programmet tillsammans. De känner igen mänskorna; ”den är inte här längre, den där bor fortfarande här, den har flyttat till Björneborg eller Kristinestad och den har åkt tillbaka hem”. Så pratar de. Och när programmet är slut, ber Ahmed om en kopia av programmet.

”För sen när jag har fått mitt tillstånd vill jag minnas den här tiden, och… gråta”.



Läs också