Hoppa till huvudinnehåll

Tioåriga Gustaf Storbjörk visste direkt att han ville bli konståkare

- Det känns härligt när man får uttrycka sig med kroppen. Man får visa allt man vill säga, men med stängd mun. Så beskriver tioåriga Gustaf Storbjörk hur det är att hålla på med konståkning.

När han var åtta år frågade han sin mamma när han skulle få börja med den hobby han alltid velat prova på. Han syftade på konståkning, som han sett litet av under ett besök i Karleby ishall flera år tidigare.

- Det såg så fint ut när barnen tränade och rörelserna var stora och mäktiga. Man visade av sig själv, säger Gustaf Storbjörk när han berättar om sin första kontakt med konståkningen. Nu två år senare är han själv en duktig konståkare. Han tränar på is fem gånger i veckan, både med sin tävlingsgrupp och enskilt med tränare från Karleby Konståkning r.f.

Stark vilja

- Det enda man behöver för att bli bra på konståkning är en stark vilja, resten kan tränaren hjälpa till med. Naturligtvis är det bra om man är vig, för då får man bättre skär. Balans behöver man, men det får man när man börjar träna.

Gustaf Storbjörks mamma Malin Storbjörk är musiker, dirigent och musiklärare. Hon har det konstnärliga med musiken, och jag har det med kroppen, funderar Gustaf Storbjörk. Kan man då visa olika känslor med konståkningen? Jo, det kan man.

- Om man är arg så far händerna snabbt och ansiktet ser väldigt argt ut. Rörelserna blir också arga. Händerna knyts och fötterna går som små ekorrar. Och när man är glad har man raka händer, glad min och allt är bra.

Kommunicerar på blandspråk

Gustaf Storbjörk har med framgång deltagit i tolv tävlingar. Nu ska han få ett nytt tävlingsprogram med olika stegserier, förflyttningar och piruetter. Hans privata tränare instruerar honom på tyska med inslag av finska. Gustaf lyssnar uppmärksamt och gör sedan som tränaren sagt.

- Jag fattar vad han säger, jag vet inte hur det kommer sig. Han talar tyska och jag säger de tyska och finska ord jag kan. Kan jag inte orden, så säger jag dem på svenska.


Tränaren Marchel Malover är före detta balettdansör och har tränat konståkare i Österrike under många år. Nu bor han i Karleby.

- Det är ett riktigt lyckokast att få träna Gustaf. Han vill verkligen bli en bra konståkare. Han är uppmärksam och flitig och han älskar att lära sig nya saker. På två år har Gustaf lärt sig att använda sådana element inom konståkningen som det vanligen tar tre eller fyra år att lära sig, berömmer Marchel Malover.

Bland världseliten

Gustaf Storbjörk är den enda pojken mellan Rovaniemi och Seinäjoki som tävlar inom konståkning.
Det bekymrar honom inte. Både han och kamraterna i Karleby Konståkare r.f. är vana vid att det bara är en pojke med.

För att Gustaf ska få lite utmaningar och något att jämföra sig med, har familjen varit i Sverige på konståkningsläger. Där har han också fått se den manliga världseliten på isen. Inspirerar det då honom att se de här mästarna?

- Så klart blir jag fascinerade av att se de som är absolut bäst i världen. Men det ger inte så mycket inspiration, för den har jag i mig själv, säger Gustaf Storbjörk.

Var ser han då sig själv som vuxen?
- Naturligtvis drömmer jag om att bli bäst i världen. Men jag tror nog att jag kommer upp åtminstone på elitnivå. Jag är hundra procent säker på att jag kommer att fortsätta med konståkningen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje