Hoppa till huvudinnehåll

Månadens radiodokumentär: Asadullah, Pirkko och jag

Asadullah Hasanzada och Pirkko Heiske sitter på ett berg i Sjundeå
Asadullah Hasanzada och Pirkko Heiske sitter på ett berg i Sjundeå Asadullah Hasanzada och Pirkko Heiske sitter på ett berg i Sjundeå Bild: Ingrid Svenfeldt månadens dokumentär,flyktingar

Frivilligarbetet med flyktingarna är givande, men bristen på psykiskt stöd att erbjuda för de som varit med om traumatiska händelser är svår att acceptera och byråkratin är frustrerande, tycker Ingrid Svanfeldt som gjort månadens radiodokumentär om sitt nystartade internetkafé för flyktingar i Kyrkslätt.

Tanken på att hjälpa vaknar

Någonting fick mig och många andra journalister att reagera i augusti i fjol då flyktingarna började strömma in också till Finland.

Jag bestämde mig för att reservera en halv dag i veckan till flyktingarbetet och öppnade ett internetkafé för flyktingarna i vår musikstudio i Sjundeå, som precis utvidgats med en ny stor sal. Eftersom salen annars skulle ha stått tom, var beslutet inte särskilt svårt. Jag kollade på Google maps att det var 12 km till flyktingförläggningen i Evitskog i Kyrkslätt. Att ordna med transporten skulle inte vara omöjligt. Helt enkelt var det ändå inte.

Ingrid Svanfeldt tipsar om nyttiga webbsidor.
Internetcafet i Sjundby Ingrid Svanfeldt tipsar om nyttiga webbsidor. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström ingrid svanfeldt

Jag förstod redan i september att jag inte skulle kunna vänta mig så mycket hjälp från några etablerade institutioner med erfarenhet av invandrararbete. Finland har ju haft så väldigt lite invandrare. Alla som kunde något i frågan var därför redan överösta med jobb.

Det gällde att organisera det mesta själv och bara åka till platsen och rycka förläggningens chef i armen. Efter ett tre minuters samtal hade han prickat in kaféet i sin kalender och gett grönt ljus för start den 8 oktober 2015. Egentligen var det inte så svårt att börja, eftersom jag rätt snabbt kunde värva familj och bekanta från vår byförening, Sjundby traditionsförening.

Föreningsmedlemmarna började sköta transporten av flyktingarna och såg till att alla fick kaffe och tilltugg. En äldre företagare som reparerar gamla datorer ställde upp med datastöd och fixade alla datorer som behövdes. Men det var nog några aktiva flyktingar, som kunde engelska, som var nyckeln till att vi fick verksamheten igång.

På Internetkaféet i Sundby Mediacenter i Sjundeå i februari 2016
På Internetkaféet i Sundby Mediacenter i Sjundeå i februari 2016 På Internetkaféet i Sundby Mediacenter i Sjundeå i februari 2016 Bild: Ingrid Svanfeldt månadens dokumentär,flyktingar

De marknadsförde verksamheten på arabiska på flyktingförläggningen och fick igång en Facebookgrupp som samlade förläggningens flyktingar. På flyktingförläggningen tog man emot all hjälp, men de anställda där hade ännu på hösten svårt att göra så mycket mer än önska oss lycka till och ge oss sitt godkännande till verksamheten.

Vanligt med tortyr

”De slog mig i sju dagar och min tunga blev avsliten”, berättar den afghanska flyktingen Asadullah Hasanzada på bruten engelska. Jag lovar att han ska få psykologisk hjälp, men tyvärr har det visat sig vara mycket svårt att ordna.

Senhösten 2015 bestämde jag och min man oss för att djupintervjua några av flyktingarna som brukade besöka vårt internetkafé. Det här är långt före jag vet att det kan bli en del av en radiodokumentär. Jag är beredd på hemska berättelser, men ändå reagerar jag med illamående och mardrömmar efter att jag får höra hela Asadullah Hasanzadas och några andra flyktingars berättelser. Svårast har jag kanske ändå haft att förstå samhällets inställning till flyktingarna och det obefintliga psykiska stödet som ges till dem.

De flesta flyktingar mår ju dåligt och behöver berätta, få vård och tröst. Men det de får är värktabletter och ibland osakligt bemötande från polis och andra myndigheter.

Sanningen är för tung att acceptera

Visst har jag ju vetat att våld, krig och tortyr finns. Men det är klart att det är annorlunda när det inte längre är en avlägsen nyhetsnotis eller en siffra i en statistik om tortyroffer i Irak eller Afghanistan

- Det är förfärande att tänka att någon man känner verkligen har blivit kidnappad och torterad, säger Pirkko Heiske som blir Asadullah Hasanzadas räddning, efter att han får sitt utvisningsbeslut. Hon tror att många hellre vill tänka att flyktingarna ljuger, eftersom sanningen är för tung att acceptera. Hon tror också att en del av främlingsfientligheten och rasismen beror på det här. Vi vill inte tro på deras berättelser, eftersom det skulle betyda att vi skulle tvingas hjälpa dem och engagera oss.

Asadullah Hasanzada, Ammar Al-Kaysi och Ingrid Svanfeldt umgås på internetcafét
Ingrid Svanfeldt på Internetcafet Asadullah Hasanzada, Ammar Al-Kaysi och Ingrid Svanfeldt umgås på internetcafét Bild: Yle/Monica Slotte ammar al-kaysi

- Vi är på visst sätt rädda för att se att någon har haft det dåligt, förklarar Pirkko Heiske som själv arbetar med psykologisk konsultation och utbildning.

En rådgivningsbyrå saknas

I månadens dokumentär berättar jag Asadullah Hasanzadas berättelse och försöker ge folk en inblick i hur det är att vara flykting i dagens Finland och hur det känns att försöka hjälpa. Det värsta är ofta bristen på information och den dåliga kommunikationen med och mellan alla myndigheter. Ofta fattas beslut över huvudet på flyktingen, utan att personen har kraft eller möjlighet att påverka. Hopp och förtvivlan avlöser varandra i papperskriget.

Det blir snabbt många papper för någon som är sjukskriven.
Tungrodd byråkrati Det blir snabbt många papper för någon som är sjukskriven. Bild: Yle/Johanna Ventus fpa

Och som hjälpare vet man inte vem man ska tro. Man blir irriterad och frustrerad över att ingen kan se människan som berörs av besluten.

Asadullah Hasanzadas kamp för att få stanna i Finland är inte över än, men jag hoppas och tror ännu på att vårt samhälle kan fungera humant. Då kommer våra myndigheter snart att fatta det enda vettiga beslutet. Att han får stanna i Finland. Men det är bara min fromma förhoppning. Varför det måste vara så otroligt svårt, förstår jag ännu inte och jag tycker det är helt vansinnigt att öda så mycket resurser på att bolla folk mellan olika myndigheter.

Asadullah Hasanzada på internetcafet i Sjundby
Asadullah Hasanzada på internetcafet i Sjundby Bild: Ingrid Svanfeldt asadullah hasanzada,

En rådgivningsbyrå och en personlig handläggare, läs socialarbetare, för varje flykting, skulle spara och minska på den onödiga byråkratin och ett enormt mänskligt lidande. Jag skulle vilja se alla dessa begåvade unga män ute i vårt studie- och arbetsliv så fort som möjligt. Det finns stora möjligheter för dem att lyckas om vi bara låter dem försöka.

Den irakiske flyktingen Farman Can ute i skogen
Den irakiska flyktingen Farman Can sjunger i dokumentären Den irakiske flyktingen Farman Can ute i skogen Bild: Ingrid Svanfeldt radiodokumentär,flyktingar

Fina projekt finns men tyvärr går allt väldigt långsamt och de stora organisationerna som sköter projekten har ibland svårt att samarbeta och kommunicera med frivilliga hjälpare. Det här är mina erfarenheter av arbetet med flyktingarna i Kyrkslätt under det gångna halvåret. Givande har det varit, trots all frustration.

När jag nu skriver detta i april 2016 har kaféet fungerat en gång i veckan i ett halvt år. Under sommarmånaderna kommer vi att hålla stängt, men troligen fortsätter verksamheten igen hösten 2016.


Lyssna på Månadens Radiodokumentär på Yle Radio Vega söndag 24.4.2016 kl. 9.03 och onsdag 27.4 kl. 11.03 och på Arenan i 30 dagar fram till 24.5. 2016.

Sången i dokumentären sjungs av den irakiska flyktingen Farman Can.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle