Hoppa till huvudinnehåll

Ögonvittnesskildringar från dem som var med vid reaktor 4 i Tjernobyl

Prick 23 minuter över ett på natten den 26 april 1986 stod den unge milisen Alexej Moskalenko på pass 400 meter ifrån reaktor nummer fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl nära staden Pripjat.

- Jag hörde en dov smäll, och sedan en till. Jag vände mig om och såg svarta bollar stiga upp i luften, med olika färger runt sig, gult, rött och grönt - det spektrum som bildas när koppar brinner.

Då Moskalenko ringde hem till sin fru trodde hon inte på honom. Det var omöjligt att ett sovjetiskt kärnkraftverk skulle kunna explodera.

En som däremot visste att det var hur möjligt som helst var vetenskapsmannen Jevgenij Jakovlev. Han var chef för ministeriets ekologiavdelning i Kiev, och hade undersökt effekterna av en mindre olycka som hade skett vid det kärnkraftverket redan tre år tidigare, 1983.

Jevgenij Jakovlev stämplades som den sovjetiska atomenergins fiende, men han kallades in för att leda det ekologiska räddningsarbetet.
Jevgenij Jakovlev stämplades som den sovjetiska atomenergins fiende, men han kallades in för att leda det ekologiska räddningsarbetet. Jevgenij Jakovlev stämplades som den sovjetiska atomenergins fiende, men han kallades in för att leda det ekologiska räddningsarbetet. Bild: Yle / Susanna Sjöstedt jevgenij jakovlev,Tjernobylolyckan,Tjernobyl,kärnkraftsolyckor,kärnkraftverk,vetenskapsman,ekologi

Olyckan hade i bästa sovjetstil förtigits. Också en mindre härdsmälta i Sosnovyj Bor strax utanför Leningrad 1975 hade tigits ihjäl.

Den sovjetiska atomenergins fiende kallas in

När Jakovlev och hans kollega lade fram uppgifterna i Moskva fick de höra att de var fiender till det sovjetiska atomenergiprogrammet. Jakovlev skulle mista jobbet och bli utslängd ur partiet. Det var i mars 1986, och man skulle “ta itu med honom” efter förstamajfirandet, hette det.

Men så exploderade reaktor fyra - delvis på grund av alla tekniska svagheter, delvis på grund av mänskliga misstag - och katastrofen var ett faktum. Miljoner gånger mer radioaktiva partiklar och strålning än i den dittills värsta kända olyckan i Harrisburg (1979) slungades ut i luften för alla vindar.

Det finns olika uppgifter om hur mycket strålning och radioaktiva isotoper det handlade om. Sovjetunionen talade om 50-80 miljoner curie, andra källor talar om miljarder curie. Redan en curie är mycket.

"Vi kom in som modiga män - utan skydd"

Jevgenij Jakovlev kallas in från dag två för att leda det ekologiska räddningsarbetet.

- Vi kom dit som modiga män, utan masker, utan något som helst skydd. Vi stod på den öppna platsen mitt emot den brinnande reaktorn. Jag gick runt för att se om det fanns sprickor i någon av de andra tre reaktorerna. Efter ungefär en timme kände jag att det brände i ansiktet och rev i lungorna. Vi förstod senare att det var jod -131.

Det första man försökte göra var att hindra mer radioaktivitet från att spridas med vinden eller vattendragen.

Grundvattnet måste skyddas. Radioaktiv skog måste fällas och begravas. Hela byar grävdes ner. Jordlagret ovanpå skulle hindra radionukliderna från att spridas.

Reaktorbranden måste släckas. Därför släppte man ner över 5 000 säckar sand, lera, bly och borsyra i reaktorn från helikoptrar. Inte en enda säck träffade sitt mål, berättar guiden Dmitrij Naumenko.

Mycket gjordes fel och ineffektiv, medger Jevgenij Jakovlev allvarsamt. Dessutom var allt topphemligt.

- Vi kunde bara rapportera till centralkommissionen i Moskva. Där dog all vår information.

Den gamla sarkofagen som täcker reaktor 4.
Den gamla sarkofagen som täcker reaktor 4. Den gamla sarkofagen som täcker reaktor 4. Bild: Yle / Susanna Sjöstedt Tjernobylolyckan,Tjernobyl,kärnkraftsolyckor,kärnkraftverk,radioaktivitet,Sarkofag

Den ödesdigra reaktorn måste täckas in. I all hast byggdes den gamla sarkofagen, som idag har stora sprickor och borde ha tagits ur bruk för flera år sedan.

Den nya sarkofagen - en av världens största flyttbara konstruktioner

Intill reaktorn byggs i dag den nya sarkofagen, NSF eller New Safe Confinement. Det är ett enormt krävande ingenjörsbygge, med experter från hela världen involverade.

De strategiska måtten är 110 m X 165 m X 260 m. Det betyder att sarkofagen blir lika lång som två jumbojetflygplan och skulle rymma St Paul’s Cathedral.

Den väger över 30 000 ton, eller lika mycket som tre Eiffeltorn.

Det är en av världens största flyttbara konstruktioner - för då arbetet är klart ska den rullas på skenor över den gamla sarkofagen.

Det franska bolaget Novarka håller i trådarna. Sarkofagen är designad med tanke på klimatförändringen och ska hålla extrema temperaturväxlingar. Taket är lika stort som tolv fotbollsplaner och ska hålla både tung snö och häftiga tornador. Konstruktionen ska klara av en jordbävning med styrkan 6 på richterskalan. Sarkofagen beräknas var klar i slutet av det här året.

Fukten måste hållas utanför och taket får inte rosta. För att det radioaktiva dammet ska hållas på insidan måste trycket innanför vara lite högre. Till takets insida används en speciallegering av stål som inte är magnetisk.

Robotar arbetar inne i sarkofagen

Från innertaket ska fjärrstyrda robotar sköta nedmonteringen av det mest kontaminerade avfallet inuti. Bygget är några år försenat och har blivit dyrare än tänkt. För tillfället räknar man med att kostnaderna kommer att uppgår till 2,15 miljarder euro. Bara sarkofagen kostar 1,5 miljarder euro.

Inuti reaktor 4 finns cirka 200 ton radioaktivt bränsle, uran och plutonium. Tillsammans med sanden, blyet och borsyran som släpptes ner har det stelnat till en slags lavamassa. Inuti den gamla sarkofagen finns också 90 000 kvadratmeter kontaminerad utrustning.

Allt detta ska nedmonteras, inaktiveras och flyttas till en skyddsanläggning som också ska byggas.

På området finns dessutom de tre andra reaktorerna av vilka den sista stängdes ner så sent som år 2000. Nedmonteringen av dem tar tiotals år.

Naturen tar över - mutationer syns först efter 300 år

Men det som människan gör är ändå bara en liten del, säger Jevgenij Jakovlev. Han är i dag ledande vetenskapsman på institutet för telekommunikation och global miljö (NANI), och medlem i det ukrainska parlamentets kommission för strålsäkerhet.

- På 30 år ser vi att naturen tar över. Radionukliderna sjunker djupare ner i jorden och jordmånen tar upp dem. Träden och buskarna växer över området, de begravda byarna och spökstaden Pripjat.

Djur- och växtlivet har återvänt till zonen. Här finns varg, lo, rådjur, sällsynta fiskar och fågelarter, växter som vi trodde var utrotade. Djuren är förstås radioaktiva och kan inte jagas - och därför är de inte heller rädda för människan.

- Zonen bör förbli en unik naturpark för forskning, säger Jevgenij Jakovlev.

Ännu känner vi bara till en del av effekterna. Mutationer brukar synas ordentligt först tio generationer senare. För människans del betyder det 300 år.

Texten korrigerad 27.4.2016 kl 21.00

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes