Hoppa till huvudinnehåll

"Jag har ingenting att skämmas för - det är han som får skämmas"

Theresa har blivit trakasserad på praktikplatsen.
Theresa fick höra att hon kunde få två biobiljetter för att hennes rumpa hade kommit med i tv - en biobiljett för varje skinka. Theresa har blivit trakasserad på praktikplatsen. Bild: Yle/Julia Holmvik sexuella trakasserier,respekt,praktikanter,arbete,theresa,filmbranschen

När Theresa blev sexuellt trakasserad på sin arbetsplats sa hon till sist till på skarpen och det hjälpte. Nu hoppas hon att alla vågar kräva respekt.

Theresa har studerat film på Arcada i Helsingfors i fyra år nu.

För bara två månader sedan skulle hon delta i en inspelning för en tv-serie som praktikant i ljusteamet.

Teamet bestod sammanlagt av fyra personer: Theresa, hennes manliga arbetsledare och två manliga assistenter. Ganska snabbt kände Theresa att något var fel.

- Det kändes som om de kunde säga vad som helst till mig när som helst, utan att tänka efter, säger Theresa.

Theresa började vara på sin vakt. De snuskiga kommentarerna från hennes manliga kollegor kom allt oftare och Theresa kände sig allt mer illa till mods när hon skulle gå till jobbet.

Jag kände ganska tidigt av att jag måste akta mig lite. Jag måste spela hårdare än vad jag är. Jag kunde inte vara mig själv.― Theresa

Arbetsledaren kommenterade hennes underkläder

Den manliga handledaren var närmare 40 år gammal. Han hade fru och barn. Ändå kunde han fälla kommentarer som att han ser igenom Theresas kläder och att han kan se hennes underkläder.

När Theresa och en av assistenterna hade varit borta samtidigt skämtade handledaren och sa ”jaha, vad har ni två varit och gjort bakom knuten”.

Även om det aldrig handlade om fysiskt sexuella trakasserier kändes det obehagligt för Theresa att jobba i den arbetsmiljön.

Det är ingen skillnad vad du är med om, vad du får höra eller vad du måste uppleva. Om det känns dåligt för dig så är det fel.― Theresa

Många gånger ville Theresa säga ifrån och be kollegorna att sluta, men hon vågade inte.

- Det är svårt för man blir så chockad. Efteråt tänkte jag alltid ”nej, varför sa jag ingenting”. Sedan tänkte jag också att det här är en så liten grej. Kanske det inte händer igen. Det här kanske jag kan svälja ändå. Inte är det väl så farligt.

Det blev bara värre

När halva praktikperioden hade gått kom dagen då det bara blev för mycket för Theresa.

Pressen var inbjuden att intervjua några av skådespelarna. Några intervjuer skedde framför kameran.

Samtidigt som en av tv-intervjuerna pågick bad handledaren Theresa att klättra upp för en stege och fixa en lampa som hade gått sönder i taket. Theresa gjorde som hon blev tillsagd att göra.

När arbetsdagen var över och teamet gick tillbaka till kontoret sa handledaren att Theresas rumpa syntes i bakgrunden under tv-intervjun, när hon var uppe och fixade lampan.

- Din röv kommer med i tv, sa han. Eftersom jag redan var arg, skrämd och bara hade gått och väntat på när nästa kommentar skulle komma, svor jag och sa ”voi vittu” (jävla fitta). Då svarade handledaren ”ei, vaan sinun peppu” (nej, din rumpa), säger Theresa.

Skämtet eskalerade

Efter att handledaren hade uppmärksammat Theresa om att hennes rumpa syntes i bild, kunde en av ljusassistenterna i rummet inte låta bli att ta skämtet ett steg längre.

Statister som medverkar i filmer får ingen lön utan biobiljetter. Eftersom min rumpa syntes i filmen sa assistenten: ”Kanske du får två biobiljetter nu - en biobiljett per skinka”.― Theresa

Det här var droppen som fick bägaren att rinna över för Theresa. Hon kunde inte stanna kvar på jobbet utan åkte hem utan att säga något.


Jag bara grät och var typ i panik. Jag tycker ju om det jag gör och jag tycker om min arbetsplats. Jag är där för att jobba. Men det kändes inte okej för han är min chef. Jag är 24 år och han är 40. Han har familj.
― Theresa

Vännen uppmanade henne att kontakta chefen

Theresa fick mycket stöd av sin bästa vän Frida, som uppmuntrade henne att berätta vad som hade hänt till högsta chefen.

Theresa samlade mot till sig och tog kontakt med producenten, en av de kvinnliga chefer som Theresa hade förtroende för.

- Producenten var nog chockad för hon har känt min arbetsledare sedan länge. Hon sa att hon inte kunde tro att det här kunde hända. Hon sa att hon var ledsen. Jag sa att jag inte visste om jag skulle kunna jobba kvar, säger Theresa.

Producenten tog genast kontakt med handledaren och assistenten och gjorde det klart för dem att deras sätt att behandla Theresa inte var okej.

Producenten tog också upp ärendet på morgonmötet inför hela teamet, när Theresa inte var där.

Det hjälpte

Theresa visste inte om hon skulle kunna återvända till ljusteamet igen, efter allt hon hade varit med om. Men sättet som producenten hade reagerat på när hon berättade för henne om trakasserierna, fick henne att tänka om.

- Det bästa med hela den här historien är att den har ett lyckligt slut. Jag kunde fortsätta jobba i ljusteamet och gruppdynamiken blev bättre än den någonsin hade varit. Jag är så glad att jag berättade om det här till min chef.

Förmannen sa aldrig förlåt, annat än i ett sms. Även om Theresa hade önskat att han hade konfronterat henne öga mot öga, låter hon det inte ta hennes energi. Nu jobbar hon och arbetsledaren tillsammans igen. Theresa vet att handledaren skäms för det han har gjort och det gör Theresa ingenting.

Jag har ingenting att skämmas för. Det är han som får skämmas. Jag är nog stolt över mig själv.― Theresa

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes