Hoppa till huvudinnehåll

Prince - en kameleont på scen

Prince
Prince Bild: AKM Images / GSI Media/All Over Press Prince

Jag såg Prince två gånger. Första gången i Stockholm under Sign O The Times-turnén i maj 1987, andra gången i Helsingfors i juli 2011, den enda gången han var i Finland. Här följer några minnen och intryck av konserterna. Med lite utomstående hjälp.

Sign O The Times

Till Stockholm åkte vi, ett litet gäng redaktörer och fans, med väldigt höga förväntningar. Prince hade varit i högform en längre tid, den ena fina skivan avlöste den andra och överallt prisades hans konserter.

Stämningen på Johanneshov var hög redan innan Prince kom in på scen, (ja, redan på vägen till Hovet i Tunnelbanan) och när ljusen i salen äntligen släktes var jublet öronbedövande.

Kalla kårar

Den första låten var Sign O The Times. Prince, ensam med sin gitarr, vandrade långsamt in på scen och sjöng den fina låten själfullt med stor inlevelse. Ett minne för livet!

Efter det kom bandet in och man drog igång med Play In The Sunshine. Minns jag rätt, var följande nummer ett potpurri med bl.a. Little Red Corvette som vi fick höra ungefär 30 sekunder. Kvällens största besvikelse, en favoritlåt som jag hade spetsat mig på att få höra i sin helhet.

Minnet sviker

Efter det här är det tomt. Av någon obegriplig anledning har jag inga andra nämnvärda minnen av konserten. En konsert som jag vet att jag tyckte mycket om, som jag vet att var bra.

Prince.
Prince. Bild: Wikimedia commons. Prince

Så jag ringer upp Sam Huber (Eternal Erection) som också var med på konserten och frågar vad han minns av den.

Den bästa konserten någonsin

Sam, som var och är en mycket större Princediggare än jag, säger, att det här var den bästa konserten han någonsin varit på. Men till min stora förvåning kommer inte han heller ihåg särskilt mycket av den.

- Jag minns att jag var alldeles i trans och bara gapade genom hela konserten. Och att jag var helt begeistrad av Princes gitarrspel. Han spelade ett enormt solo ute på catwalken under I Could Never Take The Place Of Your Man. Jag minns också Sheila E:s trumsolo. Och ljusen som var jättehäftiga. En laserljusshow, någonting alldeles nytt då.

I regnet i extas

- Så minns jag den sista låten, It’s Gonna Be A Beautiful Night, som Prince drog ut till en lång jam med publiken som sjöng med ända in i det sista. Efter konserten stod jag ute i regnet, som jag inte kände av alls, med låten snurrande i huvudet.

Det var först ett år senare, när Sam såg konsertfilmen Sign O The Times, som minnena av konserten i Stockholm och detaljer från den började komma tillbaka.

Alltid ett steg före

- Jo, en sak till. Jag hade hela tiden en känsla av att Prince var ett steg före, att man aldrig kunde veta vartåt det bar.

- Den här konsertfilmen är förresten jättebra, kanske den bästa som finns av Prince på scenen, en film som du kan rekommendera åt alla, säger Sam Huber.

prince konsert
prince konsert Bild: Fabio Campana / EPA / All Over Press prince

Good evening, Helsinki!

Tjugofyra år senare är Prince äntligen i Helsingfors. Fjärde gången gillt, eller var det nu femte. Förväntningarna är också nu skyhöga. Ryktet om att Prince, trots mindre imponerande skivutgåvor på sistone, är i fin scenform, har nått våra breddgrader och så är det ju faktiskt Finlandspremiär för karln. Nu får han så illa lov att vara bra!

Och visst ger han järnet och spelar många av de låtar som förväntas av honom. Han inleder starkt med 1999, D.M.S.R. och Pop Life. Han ger oss Alphabet St, Cream och Purple Rain. I den första encoren ingår Raspberry Beret och Kiss och senare kommer Nothing Compares To U och If I was Your Girlfriend.

Alla dessa covers

Det är bra, det är ställvis väldigt bra och det skulle vara ännu bättre om han hade bytt ut några av de nio coverlåtarna mot flera egna. Nio covers av tjugosju låtar totalt!

Sam Huber medger att han var besviken på konserten, trots att förväntningarna inte var så höga den här gången, och säger att det inte alls går att jämföra Helsingforskonserten med den i Stockholm.

Dramaturgin sviker

- Det var någonting konstigt med dramaturgin. Konserten började mycket lovande men sen blev det tyvärr en del svackor som dels berodde på alla covers. Varför måste man spela andras medelmåttiga låtar när man kunde spela egna mycket bättre?! I Stockholm funkade dramaturgin däremot perfekt, säger Sam.

- Tack vare att dramaturgin inte fungerade blev också stämningen emellanåt lidande, vilket sedan ledde till att Prince blev nyckfull och frustrerad.

Sam Huber är frontfigur i Eternal Erection
Sam Huber / Eternal Erection. Sam Huber är frontfigur i Eternal Erection Bild: YLE/Ted Urho morgonöppet

Blod ur öronen

Ett annat minus, som vi båda är överens om, var ljudet som på våra respektive platser tidvis var uselt, öronbedövande och grötigt.

- Några gånger var gitarren så högt och ljudet så diskantdominerat att det kom blod ur öronen, berättar Sam.

Betalar man 130 euro för en ståplats har man all rätt att vara arg om en världsstjärna i Princes klass inte kan bjuda på hygglig ljudåtergivning.

Den bättre konserten

Själv var jag ändå övervägande nöjd med konserten i Helsingfors och fick, med facit i hand, mera ut av den än av konserten i Stockholm. Antagligen för att jag nu uppskattade Prince mycket mera än jag gjorde 1987. Han visade sin funkigaste sida i Pop Life, han serverade oss läcker sweet soul i Shhh och han ruskade om oss med en frenetisk Baby, I'm A Star. Bland mycket annat.

Tidens tecken 29 år senare

Jag följer Sam Hubers uppmaning och kollar in Sign O The Times-filmen, som nu råkar finnas på Arenan, och märker genast att mina minnen inte riktigt stämmer. Prince är inte helt ensam på scen under Sign O The Times och Little Red Corvette är inte del av ett potpurri men nog precis så kort som jag kom ihåg.

Visst är det bra och fartfyllt, ja så fartfyllt att jag känner mig alldeles andfådd när filmen tar slut. Kanske också en av orsakerna till att det var lättare att ta till sig Prince 2011. Han for inte omkring som en skottspole och virvelvind hela tiden utan var mycket lugnare och stod t.o.m. stilla emellanåt.