Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson och intervjun som kunde ha blivit en katastrof

Collage.
Collage. Bild: YLE/Johan Lindström och Tomas Jansson rivet ur mitt arkiv

Tomas Jansson minns Stockholm för exakt tio år sedan, teater med en ung Noomi Rapace, och en intervju med Sara Stridsberg som räddas på ett oväntat sätt.

Det var intervjun som höll på att gå riktigt fel, innan den ens hade börjat.

April 2006. Jag är på arbetsresa, har som vanligt packat almanackan för full, och nu är jag försenad till mötet med Sara Stridsberg. Dessutom har jag inte ens läst hennes två romaner.

Jag har rest till Stockholm framför allt för att se en pjäs av Sarah Kane, 90-talets mest omtalade dramatiker som slog igenom som 24-åring och begick självmord som 28. När jag träffade henne några månader innan hennes död, gjorde hon ett så starkt intryck på mig att jag visste att jag bara måste se så många produktioner av hennes pjäser som möjligt.

Därför Stockholm där jag får se en uppsättning av debutpjäsen Blasted, bland annat med det nya skådisnamnet Noomi Rapace på scenen.

Scen ur föreställningen Bombad.
Noomi Rapace i Bombad. Scen ur föreställningen Bombad. Bild: Joel Persson Noomi Rapace,Dramaten

Samtidigt vill jag prata med personen som hade översatt pjäsen för Dramaten. Hon heter Sara Stridsberg, författaren som jag inte vet annat om än att hon strax innan hade kommit ut med sin andra roman Drömfakulteten. Den har jag inte läst, inte heller hennes debut Happy Sally.

Vi kommer överens om ett klockslag tidig kväll, jag föreslår en indisk restaurang vid Mariatorget för att jag vet att jag borde hinna äta. Att jag har en intervju med musikern Kajsa Grytt några stenkast därifrån strax innan, tänker jag att inte ska vara något problem.

Fel fel fel.

Svettig och sen

Kajsa skivprojekt med texter baserade på kvinnofångars historier är allt för intressant, snacket flyter, och det är först när jag redan borde vara på den indiska restaurangen som jag lyckas packa ihop, tar avsked, springer alla kvarter till indiern, öppnar dörren, och inser att mitt val av intervjuställe är en katastrof. Inte nog med att stället är överfullt och människosorlet allt för högt som radiointervjubakgrund, dessutom är Sara inte ens intresserad av att äta.

Småsvettig, försenad, huvudet kvar i en annan intervju, i helt fel akustik och total obalans eftersom jag är svinhungrig och mitt intervjuobjekt nyss har ätit. Feelingen känns inte precis på topp, och jag kan inte ens småprata om hennes romaner. Det som jag vill diskutera är ju Sarah Kane.

Jag känner att det här kan bli riktigt riktigt fel.

Sidospår med Noomi Rapace

Blasted (på svenska Bombad) är en pjäs som förutsätter skådespelare som kastar sig handlöst in i den ruffiga våldsamma historien. I programbladet läser jag att flera skådespelare tackat nej till en roll i uppsättningen för att texten mentalt sett är FÖR tuff.

I centrum står den medelålders skandaljournalisten Ian, den naiva unga kvinnan Cate, och ett hotellrum i Leeds. Halvvägs in i första akten våldtar han henne, och snart exploderar hela scenrummet när inbördeskriget i Bosnien landar i Leeds. Så får vi en berättelse om krigets grymheter, och om hur de föds ur fredstida grymheter. Våldet finns i oss alla, berättar Sarah Kane, och beskriver förtryckets mekanismer för oss.

Det är en grym och vansinnigt effektiv text, och det behövs skådespelare som David Dencik och Noomi Rapace för att göra den rättvisa. Redan då visar Noomi upp det som hela världen snart kommer att imponeras av i rollen som Lisbeth Salander i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millennium-trilogi, att hon så totalt ÄR sin rollfigur, sådär som hon berättar i en tidningsintervju, att hon väljer att leva sina roller, dygnet runt, för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt.

Scen ur föreställningen Bombad.
David Dencik och Noomi Rapace i Bombad på Dramaten, 2006. Scen ur föreställningen Bombad. Bild: Joel Persson David Dencik,Noomi Rapace,Dramaten

Noomi och Sara skulle komma att samarbeta flera gånger. Några månader efter Bombad är det Valerie Solanas ska bli president i Amerika, och strax efter Salander-trilogin är det Medealand, Saras version av den antika tragedin Medea.

Men nu är det våren 2006, jag sitter på en indisk restaurang, och inser att intervjun med Sara Stridsberg kan bli en riktig katastrof. Jag måste hitta på någonting.

Sarah Kane som räddande ängel

Istället för att bara sätta igång, berättar jag varför jag önskat en intervju, att jag åtta år tidigare hade träffat Sarah Kane, om vilket starkt intryck hon hade gjort på mig. Jag berättar vilken oerhört humoristisk person hon var, kedjerökande och svartklädd och smart och humoristisk, och snabbt märker vi att det finns hur mycket som helst att prata om.

collage av Sarah Kane-material.
collage av Sarah Kane-material. Bild: Tomas Jansson/YLE Sarah Kane

Om jag blivit totalfascinerad av dramatikern Kane, verkar detsamma ha hänt med Sara. Och på ett ögonblick är min inte precis lyckade entré som bortblåst, begravd under det som är så mycket viktigare, våra gemensamma tankar om Sarah Kane.

- Det var som att lära mej skriva då jag läste henne, berättar Sara när jag till slut får igång min bandspelare med mikrofonen som jag är tvungen att hålla riktigt nära hennes ansikte för att bakgrundssorlet inte ska överrösta oss.

- Jag kunde inte skriva innan, och att läsa Sarah Kane var som att gå den hårdaste skolan. Jag hade inte kunnat skriva en pjäs utan henne, för det man annars får lära sej är att man aldrig får vara direkt och man ska gå som katten runt het gröt, det ska finnas hål i texten och undertext som är det tråkigaste som finns och, jag hade nån aning om att jag var ointresserad av undertext men jag hade ingen som kunde visa mej hur man kunde göra det.

- Men det kunde Sarah Kane.

Ja ja, vill jag säga, jag är också så trött på undertext, det där som ska finnas mellan raderna men aldrig får sägas ut, och så trött på att det automatiskt klassas som fel om man vill skriva på något annat sätt.

Antagligen säger jag det också.

- Och så är hon så teatral, vilket jag älskar, fortsätter Sara. Och jag tror att hennes sätt att vägra vara realistisk och istället vara teatral, det där att det inte finns någon känsla av att mänskor talar med varann eller avbryter varann Norénskt, utan att replikerna tillhör dem själva. De har x antal repliker som de ska uttala, och de kommer att göra det, replikerna är som skrivna i sten, som om de bara kan se ut på ett sätt.

Sara Stridsberg
Sara Stridsberg. Sara Stridsberg Bild: Caroline Andersson sara stridsberg

- Sarah Kane lärde mej att låta texten förbli litterär och inte närma sej ett vardagsspråk, sådär som teater så ofta gör.

Om jag efter intervjun med Sarah Kane innerligt hoppades på att jag skulle få flera chanser att prata med henne, hoppas jag detsamma med Sara Stridsberg. Hon har ett så spännande sätt att resonera sig fram till sina tankar, ibland motsäger hon sig själv och skrattar till när jag påpekar det. Om hon småningom ska bli känd som författaren som lyckas måla fram helt egna universum med sina ord, gör hon det redan 2006 i sina resonemang.

Och så är hon förtrollad av Sarah Kane. Det kanske låter fånigt, men alla som är förtrollade av Sarah Kane känner jag någon form av samhörighet med. Precis som när man älskar ett okänt rockband, och sedan hittar någon annan som totalälskar samma band.

Nya träffar med tre års mellanrum

Sarah Kane hann jag aldrig träffa en andra gång, istället fortsatte jag med att samla på mig uppsättningar av hennes pjäser. Tillsvidare har det blivit femton stycken.

Men Sara Stridsberg har jag kunnat återvända till, faktiskt med jämna mellanrum, exakt vart tredje år.

2009 var det igen i samband med en teaterföreställning där Noomi Rapace var med. Medealand, en pjäs som – berättar Sara - hon skrev på Noomis initiativ, ”för att hon hade fått så många roller som hon inte känt sej bekväm i, och för att hon alltid drömt om att få spela Medea”.

Pärm till boken med Sara Stridsbergs pjäser.
Noomi Rapace från föreställningen Medealand, på pärmen till boken med Sara Stridsbergs pjäser. Pärm till boken med Sara Stridsbergs pjäser. Bild: Albert Bonniers Förlag. sara stridsberg

Medea, kvinnan som känner sig tvingad att dräpa sina egna barn.

När Noomi börjar repetera Medealand – ännu en genomsårig kvinnosjäl – har det bara gått någon vecka sedan arbetet med Lisbeth Salander avslutades. Och ännu en gång lever hon upp till karaktäriseringen som en rikssvensk dagstidning serverat: ”Sveriges mest kompromisslösa skådespelare”.

Också bakom teaterscenen är hon kompromisslös, och Sara berättar att deras syn på språket krockat ibland. ”Hon vill inte hora för publiken och inte vara högtravande poetisk, så hon vill inte använda ordet älska för hon vill säga knulla, sånt. Men jag har hållit fast vid ordet älska, fast hon avskyr det”.

Det handlar om att inte närma sig ett vardagsspråk utan låta texten förbli litterär, sådär som Sara konstaterade redan 2006. Det där som Sarah Kane hade lärt henne.

Lyckligtvis hade vi Sarah, den där gången då allt hade kunnat bli så fel. Och sedan dess har jag läst alla Saras romaner, också de två som jag ännu inte hade upptäckt när vi träffades för första gången.

Läs också