Hoppa till huvudinnehåll

Varför bygga en institution mitt i skogen?

Siv Fagerlund
Siv Fagerlund är nöjd med boken om Kårkulla Siv Fagerlund Bild: Yle/Maud Stolpe siv fagerlund

Siv Fagerlund kom som kurator till Kårkulla 1965. Nu har hon tillsammans med sina gamla arbetskamrater Christina Grönholm, Tettan Lindqvist och Birgitta Rittinghaus gett ut boken Kårkullas tidiga år. Den kunde ha blivit full med text men den blev full med bilder.

I tiotals år har de som jobbat på Kårkulla från 1960-talet haft planer på att dokumentera den tid då de fick vara med och utveckla den svenskspråkiga omsorgen, som tidigare varit så gott som obefintlig.

Siv Fagerlund säger att de fick arbeta väldigt självständigt och kreativt och det inte verkade finnas några gränser för vad de fick göra. Det var en mycket fin tid.

Kårkulla 1964
Vårdare vid Kårkulla 1964 Kårkulla 1964 Bild: Tettan Lindqvist kårkulla 1964

Det regnade hela hösten

Vid den här tiden hade det kommit en ny människosyn på hur man skulle närma sig människan med specialbehov och mycket av den kunskapen kom från Sverige.

Siv Fagerlund kom själv till Kårkulla 1965 och hon säger, att hon har skrivit någonstans, att hon tyckte att det regnade hela den första hösten.

Hon var ung och ny kurator och skulle ta emot föräldrar och deras barn, som alla hade det väldigt ledsamt och hon tyckte att det var svårt. Folk kom 500 kilometer från Österbotten och Nyland och många hade aldrig rest så långt förut.

Redan från början undrade hon om det var riktigt rätt att man placerar en institution i en skog i Pargas och den frågan jobbade hon med i många år på olika sätt.
Det resulterade i en del olika saker och idag går man ju in för att avveckla institutionerna så här 50 - 60 år efteråt och det tycker hon är bra.

Siv Fagerlund säger att det för 50 år sedan var många saker som de fick ta itu med. Hon påpekar att de hade tur med att Kårkulla var helt nytt och att personalen och cheferna var unga och ville förnya allting, allt från hela andan till människosynen.

Danslaget Stampa lagom, Kårkulla
Kårkullas eget folkdanslag Stampa lagom Danslaget Stampa lagom, Kårkulla Bild: Tettan Lindqvist stampa lagom, kårkulla

De jobbade för människovärdet, jämlikheten och den socialpsykologiska människosynen där man ser personerna som subjekt. Småningom kom också pedagogiken att bli väldigt viktig och man kunde integrera människor, även om det tog ett tag.

Då Kårkulla öppnade sin poliklinik i slutet av 60-talet, kom barn från hela Svenskfinland och då började olika program och man kunde se vad som behövdes på olika håll och omsorgen kunde byggas ut över hela kustområdet i stället för att vara centraliserad i skogen i Pargas.

Siv Fagerlund säger att hon är glad att hon fick vara med. Hon påpekar att det var efterkrigstid och att det i landet fanns en allmän vilja att göra något. Finlandssvenska utvecklingsstörda hade inte haft någonting eget tidigare utan hamnade på finska institutioner där många for väldigt illa.

I Österbotten riktades mycket kritik mot att alla samlades till Kårkulla i Pargas, men Siv Fagerlund påpekar att någonstans måsta man ju börja.

Idrottsparaden, Kårkulla
Kårkulla deltar i Idrottsparaden Idrottsparaden, Kårkulla Bild: Tettan Lindqvist idrottsparaden, kårkulla

Ett underbart kollektiv

Det var arkitekt Erik Kråkström som planerade Kårkullaområdet. Han byggde en personalby med en stor gräsplan i mitten för att folk skulle kunna umgås, vilket de också gjorde.

Siv Fagerlund berättar att alla i personalen var unga och kom från hela Svenskfinland, vilket gjorde området till ett slags Svenskfinlands ghetto. Här hade de väldigt roligt, umgicks och tog hand om varandra. Barnen sprang ut och in hos varandra och blev väldigt sociala.

Hon berättar att alla i det lilla samhället var väldigt unga, så när hennes egen son en gång såg en äldre människa i Houtskär, trodde han att det var en häxa, eftersom han aldrig tidigare hade sett en gammal människa.

Tillsammans ordnade det här gänget en hel del och ingen verkade riktigt räkna timmarna då de jobbade. Siv Fagerlund berättar att hon åkte runt till olika familjehem som Kårkulla hade på olika håll i landet, men inte kom hon på att debitera arbetsgivaren för resorna.

Folk från Kårkulla ute och seglar
På seglats med Kårkulla Folk från Kårkulla ute och seglar Bild: Tettan Lindqvist kårkulla

Tidigt började man på Kårkulla ordna resor till olika ställen och den första resan till söder ordnades redan 1970. Hon säger att de gjorde olika trevare och deras chefer gav dem otroligt mycket ansvar. En annan sak som de plötsligt hittade på var att de införde dureformen och började dua varandra, vilket inte var så vanligt ännu på 1960-talet.

Annat var att de skalade av sjukhusmiljön och lämnade bort de vita kläderna för att i stället börja klä sig färggrant, ett nog så radikalt steg vid den här tiden.

Siv Fagerlund säger att det nog förekom konflikter också och att de kunde vara riktigt häftiga. Innan arbetsplatsdemokratin kom hölls här stormöten och utbildningar där de gjorde drama av sina problem. Hon kommer ihåg att en politiker, som en gång var med vid en sådan utbildning, efteråt sa att han aldrig vart med om något värre.

På många sätt var de som jobbade på Kårkulla rena 60-tals rebeller. Vid Roparnäs sjukhus i Vasa hade man i något skede liknande konflikter som i Kårkulla, men där sparkades folk, vilket inte skedde på Kårkulla. Siv Fagerlund säger att det var fint att få jobba i en så demokratisk anda som den som fanns på Kårkulla.

Kårkulla
Boare deltar i fritidsaktiviteter Kårkulla Bild: Tettan Lindqvist kårkulla

Kårkullas tidiga år

Boken Kårkullas tidiga år var från början tänkt att bli en bok med mycket text, i och med att det finns mycket material att utgå från.

Siv Fagerlund säger att de försökte få olika människor att skriva, men fick inget napp. Själva vågade de inte riktigt skriva, eftersom allting kändes för nära för de fyra som jobbat i årtionden på Kårkulla och var engagerade i det här projektet.

Tanken på en bok om de första årtiondena på Kårkulla ha alltså funnits med länge och mellan varven har den legat nere för att ibland dyka upp igen. Själv har Siv Fagerlund aldrig kunnat släppa tanken på att de skulle ge ut en bok om den här tiden, som hade varit så fantastisk.

Då det började komma mer bildböcker för ett tag sedan, började hon fundera på det som ett alternativ. Dessutom hade Christina Grönholm, som är med i den lilla kretsen, en hel del erfarenhet av bildböcker. Arbetsfördelningen blev sedan att Siv Fagerlund och Birgitta Rittinghaus jobbade med texterna, Tettan Lindqvist med bilderna och Christina Grönholm med layouten.

Gruppen sökte pengar för projektet men fick avslag från Kulturfonden, men då Kårkulla gav pengar fick gruppen också bidrag från Kulturfonden och projektet kunde förverkligas.

Siv Fagerlund säger att det finns tusentals bilder från Kårkulla så det var en hel del att gå igenom. Tanken var i alla fall att de skulle hålla sig till 60-70- och 80-talen. En del bilder var av dålig kvalitet, men mycket kunde räddas.

Det viktiga med boken är att visa människosynen, att alla hade haft så roligt och att de vid den aktuella tiden kunde hitta på allt möjligt som skilde sig från omsorgen tidigare. Här skildras allt från fritiden, scouting, segling, sommarvistelser till olika delar av livet som bröllop, begravning och söndagsskola. Med finns också att Kårkulla kunde ge ut sin första skiva som hette Jag vill åka brandbil .

Kårkulla
"Jag vill åka brandbil" var Kårkullas egen skiva Kårkulla Bild: Tettan Lindqvist jag vill åka brandbil, kårkulla

Texterna är direkta

Siv Fagerlund säger att hon är glad över att de fyra i arbetsgruppen beslöt att inte själva skriva texterna. De texter som finns med i boken är sådana som har plockats ur de tre diktböcker som har getts ut vid olika enheter inom Kårkulla och som klienterna själva har skrivit.

I de här texterna finns mycket levnadsvisdom. Exempel på det är "fritid luktar gott", "det är roligt att leva", "livet är vackert, livet är mjukt, mera kan jag inte säga" och "åt en karl kan man säga, du har fin bil. Man ska inte svära det låter fult. Om man blir riktigt arg kan man gå till sitt rum, där kan man vara arg på TV-gubbarna, de hör ingenting i alla fall, då far ilskan bort".

De här citaten, liksom de andra i boken, är exempel på att man kan säga saker på ett enkelt sätt, men ändå få det effektfullt. Speciellt förtjust är Siv Fagerlund i sluttexten i boken där Lars Åkerblom skriver: "Vi hör alla till Kårkulla, vi tillsammans gör Kårkulla bra för alla som behöver hjälp och stöd. Vi är värdefulla trots att vi är olika. Bra att Kårkulla finns."

Hon tycker att den texten innehåller mycket av det den lilla arbetsgruppen bakom boken vill ha sagt.

Då man bläddrar i Kårkullas tidiga år inser man att man vid Kårkulla införde mycket nytt som inte hade funnits tidigare. Redan i slutet av 1960-talet genomfördes den första konfirmationen och senare fick Kårkulla till och med en egen präst, som förde ut konfirmationerna till hela distriktet.

Siv Fagerlund berättar att Kårkulla också har ett eget andaktsrum, där man kunde samlas till exempel då någon hade dött. På många sätt fanns hela livet representerat inne på Kårkullas område och blev en egen värld för sig - både på gott och ont.

Hur som helst anser Siv Fagerlund, att den gemenskap som fanns på Kårkulla är något man minns hela livet.

Kårkulla
Gemenskapen är stor vid Kårkulla Kårkulla Bild: Tettan Lindqvist kårkulla

Kårkulla i blåsväder

Under den senaste tiden har det förekommit en hel del skriverier i media om den vanvård som en del anställda på Kårkulla anses ha gjort sig skyldiga till.

Siv Fagerlund säger att hon inte är insatt i hur det är på Kårkulla idag, men hon är ganska bekymrad över det hon läser och hör. Hur som helst tycker hon att det är bra att det tas fram, ifall det är så att människor far illa.

Hon tror att människor idag är öppnare och vågar peka på missförhållanden och hon tycker att det är bra att folk vågar titta på sig själv. En stor risk inom vårdsamhället är att det blir för isolerat och att det uppstår sådana lojaliteter att man inte vågar säga hur saker förhåller sig.

Siv Fagerlund betonar att öppenheten i vårdsamhället är a och o och om man ser något som inte är bra så måste man komma fram med det. Det glädjande med att missförhållanden kommer fram är att det får folk att tänka efter hur de beter sig.

Det är ett stort ansvar att ta hand om människor och då är det lätt hänt att vårdpersonalen börjar se sig själv som bättre människor med andra rättigheter än andra har och beter sig därefter.

Sensationsskriverier ger Siv Fagerlund inte mycket för, men i fallet med vanvården på Kårkulla tycker hon att det har fört en hel del gott med sig, i och med att ledningen har tagit itu med det på allvar och utreder vad det är frågan om och uppmanar folk att avslöja oegentligheter.

Kårkulla i december
Kårkulla Kårkulla i december Bild: Yle/Linus Hoffman kårkulla pargas

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland