Hoppa till huvudinnehåll

Veckan då världen höll andan

Statskuppen i Moskva 1991
Statskuppen i Moskva 1991 Bild: YLE statskupp

Kuppen i Moskva 1991 tog Finland på sängen. Utrikesministeriets hemligstämplade dokument avslöjar hur Finlands ledning var splittrad och rädd för en enorm flyktingkatastrof. Spotlight har tagit del av de nu offentliggjorda dokumenten.

I augusti 1991 skakades Finland av chocknyheter från Moskva. En militärkupp försökte avsätta president Michail Gorbatjov.
När pansarvagnarna rullade in i Moskva visste Finlands statsledning inte på vems sida man skulle stå. Motstridiga viljor rådde om vad som borde göras.

Stefan Brunow, du har tagit del av utrikesministeriets dokument från den här tiden. Det är fråga om ett arkiv som öppnats efter 25 år av sekretess. Vad minns du själv från den tiden? Och vad är det mest centrala som kommer fram i dokumenten?
- Själv tågluffade jag den sommaren och var på väg till Wien i augusti 1991. Där minns jag att folkmassor samlades för att fira kuppens misslyckande med banderollerna "Die Perestrojka geht weiter".

Så stor var lättnaden i Europa över att inte klockan vreds tillbaka till tiden före Berlinmurens fall. Då var många framför allt i Finland rädda för att satsa på fel häst. Nu gick inte som de flesta av UM:s rapportörer trodde, att perestrojkan skulle fortsätta.

Mauri Pekkarinen var inrikesminister 1991
Kuppen i Moskva 1991 var det värsta jag varit med om som politiker, säger dåvarande inrikesminister Mauri Pekkarinen. Mauri Pekkarinen var inrikesminister 1991 Bild: YLE Mauri Pekkarinen

I stället blev det Jeltsins Ryssland som spräckte Sovjetunionen inifrån. Det hade ingen förutsett. Allra minst president Mauno Koivisto. Dokumenten visar en rädsla för krig och kaos.

Men det allra mest centrala finns inte med i dokumenten; ambassadör Heikki Talvitie ringde in sina rapporter från Moskva där hela utvecklingen skenade iväg. Lite överraskande var det att både Aho, Koivisto och utrikesminister Paavo Väyrynen tycks ha tittat på CNN och sovjetisk tv i stället för att läsa UM:s rapporter.

Informationen var till en början var bristfällig samtidigt som det fanns information om att något var i görningen. Hur går det ihop?

- Med facit i hand kan man alltid säga att det fanns tecken och varningar. Men skulle statsminister Esko Aho ha släppt in försvarsminister Elisabeth Rehn i sin krisgrupp kunde hon ha haft en del att berätta om militärjuntans planer. Generaler och överstar hade läckt om sin frustration både inför henne och hennes man Ove under deras officiella besök i Sovjet en månad tidigare.

Information om att kuppen skulle misslyckas eftersom militären inte lydde kuppmakarna, den gick inte fram i tid till den finska statsledningen. Väyrynen – som inte ställde upp för en intervju – hävdar att det var NATO-uppgifter som inte Finland hade tillgång till. Andra misstänker att han bara slog dövörat till.

Hur allvarlig ansåg vår ledning att situationen var? Jag minns själv att jag då som nyhetsreporter på TV-Nytt var orolig för vad konsekvenserna skulle bli för Finland.
- Efter Tjernobyls informationsfiasko i Finland fem år tidigare undrar man om Finland alltid går i lås när någonting händer i vårt östra grannland. Läget var potentiellt verkligen katastrofalt. Men det gick snabbt över.

Varför fick inte dåvarande försvarsminister Elisabeth Rehn vara med när besluten fattades?
- Varken försvarsministern eller Försvarsmaktens kommendör Jan Klenberg mobiliserades i den här krisen. Den officiella förklaringen är att Aho ville ge omvärlden en lugnande signal om att Finland inte såg några militära hot. Men Rehn var också känd som en profilstark och påstridig kvinna ”från höger”. Som enda kvinnan i gänget var det lätt att utesluta henne.

Hur förhöll sig vår ledning till statskuppen? Visste man på vilken sida man skulle stå?
- Man visste absolut ingenting utom att man ville stå på vinnarnas sida. Det gällde nog vissa medier också. Intressant nog var det nästan bara TV-Nytt som konsekvent använde ordet ”statskupp” från dag ett. TV-Uutiset var försiktigare och kanske känsligare efter president Koivistos kritik av Yles Baltikumrapportering tidigare under 1991.

Vilka planer fanns det för en eventuell flyktingkris?
- De planerna är fortfarande hemliga. Jag har bara Pekkarinens och Ahos muntliga berättelse om skolor och andra inkvarteringsplatser för flyktingar. Men Heikki Talvitie, som jag ju ser som det här dramats regissör, trodde inte alls på en flyktingkris. Han kan sin ryska historia. Ryssar brukar inte fly utomlands.

Var det inte lite väl enkel lösning att behandla kuppen som ett internt ryskt problem?
- Finland behandlade alltid sovjetiska frågor som interna sovjetiska problem. Man hoppades därmed att Sovjet skulle lämna Finland i fred. Tjernobyl var därför svårt att hantera eftersom det drabbade hela Europa. Men de facto beklagade regeringen utvecklingen efter kuppen och hoppades på ett återgång till det ”normala” i Sovjet. Det ansågs vågat.

Martti Ahtisaaris svar i Citylehti om vad göra med en ev. flyktingskris vid statskuppen 1991
Martti Ahtisaari var den enda presidentkandidaten 1994 som var beredd att använda vapen för att stoppa flyktingar vid östgränsen. Idag vill Ahtisaari inte kommentera sitt uttalande. Martti Ahtisaaris svar i Citylehti om vad göra med en ev. flyktingskris vid statskuppen 1991 Bild: Yle statskupp

President Mauno Koivisto har en undanskymd roll. Tidigare på våren 1991 hade ju Koivisto varnat de baltiska staterna från att frigöra sig från Sovjetunionen.

- Koivisto har ju anklagats för mycket. Han var mer försiktig än Kekkonen. Men han hade investerat mycket i vänskapen och stödet till Gorbatjov och han var djupt skakad när hans vän sattes i husarrest på Krim.

En annan ledstjärna för Koivisto var nog president George H.W. Bush. De var jämnåriga och hade båda efterträtt varsin karismatisk ledare – Reagan och Kekkonen. I ett meddelande från Bush till Gorbatjov som nyligen publicerats i New York Review of Books, skriver han: ”I have conducted myself in ways not to complicate your life. That’s why I have not jumped up and down on the Berlin Wall”. Åt det skulle Koivisto ha nickat gillande.

Finland hade ju satsat hårt på bilateral handel med Sovjetuionen. En tid före kuppen var jag i Kostamus när statsminister Esko Aho träffade sin ryska kollega Valentin Pavlov, som sedan var med i kuppförsöket.
Kostamus var ju det stora samarbetsprojektet inom gruvindustrin. Förstod man alls att Sovjetunionen ekonomiskt var på väg att kollapsa eller var Sovjets fall en omöjlig tanke för de finländska politikerna?

- Det var nog en omöjlig tanke för de flesta. Och tittade man på kartan dominerade kärnvapenmakten Sovjet ju hela Asien och Europa från Berings sund till Bornholm. Esko Aho medger i Spotlight att den sovjetiska ekonomin var regeringens akilleshäl.

Har Finlands ledning lärt sig något av krisen 1991?
- Troligen inte så mycket. Vi är fortfarande förankrade i den klassiska ryska hotbilden, som fredsforskren Pertti Joenniemi säger i programmet. Och inte ens den vågar vi tala öppet om. Kompasskursen är återigen riktad mot Kreml, fast vi står med båda fötterna i Bryssel.

Läs mera:

Ur utrikesministeriets tidigare hemligstämplade arkiv från 1991.

När Johannes Salminen stack sitt svärd i presidenten

Finska diplomater matade statschefen också med essäer. Essäisten och författaren Johannes Salminens upprop för friheten skrevs under augustikuppen i Moskva 1991 och skickades med ilpost till presidenten personligen.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle