Hoppa till huvudinnehåll

Åländska skärgårdskommuner redo för flyktingar

Helt åt skogen på Runsala
Helt åt skogen på Runsala Bild: Yle/Annika Holmbom helt åt skogen

Ingen kommun är för liten för flyktingar, så tänker man i Ålands skärgård där några av de minsta kommunerna bäddar för kvotflyktingar. Nagu har fått vara modell för lyckat integrerande.

För några månader sedan framstod Nagu med sina 1 500 invånare som exempel på hur en liten ort kan lyckas väl med att motta flyktingar. Nu framstår Nagu plötsligt som något av en storebror som mindre tar modell av. Det är nämligen så att några av de allra minsta kommunerna i landet, Kumlinge och Brändö i Ålands skärgård gör sig redo för sina allra första kvotflyktingar.

Med 320 invånare är Kumlinge den tredje minsta kommunen i landet. Där ser man framemot ett litet tillskott i invånarantalet i höst om det blir klartecken för att en familj med kvotflyktingar kan flytta dit. Kommunfullmäktige har redan bett styrelsen utreda saken och i maj avgörs frågan.

Boende går att ordna, svårare med jobb

Något som komplicerar saken är kommunens avlägsna läge mitt i den åländska skärgården. Det är två timmars resa till Mariehamn som är den närmaste staden och för många myndighetsärenden måste man resa dit. Det är klart att om vi tar emot flyktingar, så vill vi att de ska känna sig så pass välkomna och hitta en roll för att stanna hos oss, säger kommundirektören Christian Dreyer.

– Vi kan ta emot dem med öppna armar och erbjuda dem det vi kan. Boende är inte ett problem, men vissa saker är svåra, som att hitta jobb till exempel. Visserligen är arbetslösheten låg i skärgården, men det beror inte på att det finns en himla massa jobb, utan på att folk flyttar härifrån när de inte har jobb.

Dreyer tror att det handlade om en solidaritetsyttring då politikerna ville utreda saken, men det är ju klart att det alltid är positivt för oss med fler invånare, säger han.

– Det är kanske inte realistiskt att tro att alla flyktingar som Kumlinge tar emot väljer att vara här resten av sina liv, så det är kanske inte långsiktiga invånare.

Brändö väntar redan på syrier

Grannkommunen Brändö som gränsar till fastlandet är sjätte minst i landet med sina 475 invånare. Där har man redan bestämt sig för att ta emot kvotflyktingar och räknar med att de kunde vara där i höst. En lägenhet är redan reserverad för en familj på 4-6 personer och allt det övriga kommer efterhand.

Brändö räknar med att kunna samarbeta kring tolkar och övriga tjänster med andra åländska kommuner som tar emot flyktingar. Allting går inte att ordna på egen hand i kommunen, men en flyktingkoordinator måste finnas där i åtminstone ett års tid och anställs på deltid. De familjer som är aktuella för Brändö och antagligen andra åländska kommuner är syriska kvotflyktingar.

Med tanke på att Brändö är en liten kommun, så är det här en utmaning och kräver mycket, säger kommundirektören John Wrede. Liksom i Kumlinge är sysselsättningen en svår bit, men det finns en del jobb inom fiskodling och byggverksamhet. Både NTM-centralen i Åbo och Migrationsverket har blivit väldigt nogsamt informerade om att den familj som kommer anländer till en liten skärgårdskommun där inte allting finns, säger han.

mänskor ligger på madrasser på flyktingförläggning
Arkivbild från flyktingförläggning. mänskor ligger på madrasser på flyktingförläggning flyktingförläggning i pansio

– Förhoppningen är förstås från vår sida att de trivs och stannar på sikt och inte vänder efter några månader och flyttar till Mariehamn eller Åbo.

Wrede säger att det i grunden måste handla om hjälpvilja att välkomna flyktingar, men han sticker inte heller under stol att det för en kommun med ett sviktande befolkningsunderlag inte är helt ointressant att få 4-6 nya invånare.

– Det betyder ju mycket och kanske att få elever till skolan, det är där vi har vår största svacka i antalet elever. För oss är det en familj som kommer annanstans ifrån och behöver hjälp, det är det som det handlar om, jag försöker att inte så mycket att tänka i banor om att det är flyktingar.

Han säger att man läst och följt med Nagumodellen. Tanken är att gå in för flyktingmottagandet med hull och hår, inte att ta emot dem med tång. Beslutet var att antingen så gör vi det eller inte och nu gör vi det, säger Wrede. Helt ensam står inte kommunen även om den har huvudansvaret för flyktingarna. också Folkhälsan i Brändö, Röda korsets sektion och den lokala församlingen deltar i arbetet

Får hjälp från Pargas

De två åländska kommunerna får under våren och sommaren besök av Gudrun Degerth som är flyktinghandledare i Pargas. Hon har bjudits in till Kumlinge och Brändö för att berätta om erfarenheterna från Nagu och Pargas. Hon räknar med att få svara på frågor av helt praktisk karaktär och att hur allting ska gå till.

– Jag antar att kommuninvånarna är precis som i Nagu och Pargas, alltså väldigt oroliga och fundersamma till en början och de måste få svar på sina frågor. Jag tror att vi har väldigt goda möjligheter i små kommuner att ta emot flyktingar. Man känner folk och har lätt att mobilisera dem och den tredje sektorn. A och o för att lyckas är att skapa positiva attityder, det är egentligen det viktigaste.

De långa avstånden ser Degerth inte som ett problem och hon tror inte på att en kommun kan vara för liten och för långt borta för att ta emot flyktingar. Vi lever i ett IT-samhälle, så mycket ska gå att sköta på distans, säger hon.

– Det har visat sig att det fungerat bra i små kommuner med flyktingar som integreras snabbare eftersom de dras med i alla möjliga aktiviteter som finns i kommunerna. Det är inte omöjligt att hitta lösningar, det gäller att skräddarsy dem.

flyktingshandledare gudrun degerth
Flyktinghandledare Gudrun Degerth. flyktingshandledare gudrun degerth Bild: Yle/Johanna Ventus flyktingshandledare gudrun degerth

Degerth säger att flyktingarna nog kostar till en början, men att det också behövs arbetskraft och skärgårdskommunerna behöver barnfamiljer. Om man lyckas, så blir de en tillgång efter något år och inte en belastning och kostnad, säger hon.

Magiska knep för att familjerna ska trivas också under mörka och kalla kvällar på de avlägsna platserna är enligt Degerth att de tas med så fort som möjligt. Kvotflyktingarna till Pargas kom den första december och till Nagu kom familjerna i september där kvällarna började vara rätt mörka.

– I Nagu är det ganska begränsat med en bollhall och en ungdomsgård. De kan spela fotboll och innebandy och kommuninvånarna, föreningar och församlingen har varit med från första början. Det kan handla om helt vanligt program med skogsvandringar till exempel.

Av allt att döma har flyktingfamiljerna trivts i Pargas och i Nagu. Av de 31 kvotflyktingar som kommit sedan december 2014 har ingen flyttat bort. Av de 90 asylsökande som i september anlände till Nagu är 23 kvar. För dem har Naguborna ordnat med boende och samlat pengar. Viljan att stanna har varit stor, men de flesta har fått flytta efter att asylboendet stängde. Tre familjer kunde stanna och ytterligare en familj kom tillbaka från Raumo efter endast några dagar där. I alla familjer har åtminstone en person fått jobb i Nagu.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland