Hoppa till huvudinnehåll

En dooba-dooba-kör av döda mammor

Sofia Torvalds
Sofia Torvalds skriver om sin släkt i "Bliv du hos mig". Sofia Torvalds Bild: Kasper Gustavsson sofia torvalds

Att läsa Sofia Torvalds bok Bliv du hos mig är som att sitta bredvid henne i soffan och bläddra i ett fotoalbum där kantstötta och blekta fotografier passerar revy – fotografier från släktkalas och semesterresor, men också fotografier på släktingar man bara hört talas om.

Sofia Torvalds konstaterar att berättelsen om hennes släkt är en berättelse om separationer:

”I den separeras de som en gång var varandras allt, eller trodde sig vara. Barn skiljs från sina föräldrar: de skickas till landet, på sommarbete för att lära sig språk, på läger. Vuxna springer ifrån varandra med vett och vilja.”

Den centrala frågan som löper som ett sorgeband genom texten är varför släktens kvinnor och män inte förmår vara varandra nog, varför så många äktenskap slutar i uppbrott – generation efter generation.

I centrum för berättelsen står författarjaget, Sofia, som läser av sin egen uppväxt och sitt liv mot bakgrunden av alla dessa närvarande, men kanske framför allt frånvarande, kvinnor och män som bildar en kör av röster som ljuder genom seklerna.

Och det är mödrarnas röster som ljuder starkast – alla dessa döda mammor som känt sig obekväma, fel och fångade i sin mammaroll, mammor som kämpat för att vara goda hustrur och omnipotenta mödrar, mammor som slitits mellan plikter och skyldigheter å ena sidan och drömmar och frihetslängtan å andra sidan.

Mor, lilla mor, vem är (väl som) du?

Vad är en mor, och hur ser det goda moderskapet ut? Får en mor vara självisk och längta sig bort, får en mor ställa sin egen vilja och sina egna behov i första rummet? Får en mor överge sina barn för den nya kärlekens skull? Måste en mor offra sig för sina barn? Är det en mors plikt att älska sina barn?

Moderskapet är förknippat med mångahanda tabun - det är lätt att kedja fast en mor vid skampålen och skuldbelägga en mor som utmanar och trotsar rådande värderingar och sociala konventioner.

Pärmbild til Sofia Torvalds bok "Bliv du hos mig".
Pärmbild til Sofia Torvalds bok "Bliv du hos mig". Bild: Sets förlag sofia torvalds

Sofia bläddrar i fotoalbumet och presenterar bl.a. sin farmors farmor Fanny som ligger på sanatorium för att bota sin tuberkulos – hemma i S:t Petersburg har Fanny två söner och en man som hon tänker lämna för sin nya kärlek. I det nya äktenskapet får hon tre barn, de två sönerna från första äktenskapet överger hon.

Farfarsmor Gerda som blev gravid med en man som inte ville gifta sig med henne, och som sedan lämnar sitt barn hos sin egen mor.

Mormor Kerttu som lägger patiens, som älskar att segla och att läsa, som skriver en lång rad böcker för barn – hon älskar att skriva så mycket att hon skickar sina sjuka barn till skolan för att få tid att skriva.

Farmor Märta som älskar att röka och att dricka vin, som kallar sig själv för det svarta fåret - och som vid skilsmässan tvingas avstå från ett av sina tre barn som får växa upp hos fadern.

Både mormor och farmor var modiga kvinnor – Kerttu trotsade stormar där Märta bröt mot konventioner, konstaterar Sofia som ser spår av släktens mödrar i sig själv: hon har likadana händer som mormor, lika smala höfter som både farmor och mormor – näsan har hon efter sin farfar.

”Sådana är vi, sammanfogade av alla dessa spillror. Vi kan ärva en röst eller en näsa eller ett leende. Men en plats i världen, vem ska ge oss den?”

Hon känner också igen känslan av övergivenhet, smärta, ångest och mörker.

På släktkalasen känner hon sig ofta oviss om vilka släktgrenar som hör ihop med vilka träd.

En personlig berättelse som blir allmängiltig

Bliv du hos mig är en personligt hållen berättelse om hur uppbrott, avsked och skilsmässor kommit att prägla släktled efter släktled – men det är också en berättelse som andas försoning och förståelse.

De döda mammorna är trogna följeslagare som kan vara irriterande och påträngande, men de är också omtänksamma och uppmuntrande. De påminner om goda féer som övervakar och tröstar när livet känns jobbigt.

”De ser på mig. De ler.
Jag får sitta ner för jag är trött och har ångest. De ler ändå.
Bakom dem står alla de döda mammorna i en stor dooba-dooba-kör. De sjunger en sång som jag aldrig hört.”

Trots att Sofia Torvalds skriver med utgångspunkt i sig själv, sin familj och sin släkt bär berättelsen på en allmängiltighet som får en att reflektera över rottrådarna och de yvigt spretande grenarna i det egna släktträdet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje