Hoppa till huvudinnehåll

Det eviga underhållet och ett staketbygge

Det är bra att komma ihåg att allt som byggs också behöver underhållas. Det gäller växthus, staket och plank, bryggor - ja, till och med små fågelholkar.

Vi hade en riktigt fin och frodig trädgård när jag var liten. Vi hade äppelträd, ett litet växthus, grönsaksland, morötter, potatis och massor av jordgubbar, svarta vinbär och trädgårdshallon. Det var min pappa som hade trädgården som sin hobby och vi andra hjälpte till.

I jordgubbslandet kämpade han och vi mot röta och myror och i växthuset mot frost, torka, värme och bladlöss. En gång skulle kvarterets alla barn samla nyckelpigor till växthuset. Nyckelpigornas uppgift skulle bli att äta upp alla bladlöss. Vi fick en mark per nyckelpiga. Det tokiga var att nyckelpigorna fick för varmt i växthuset och flög ut igen. Vi fångade in dem på nytt och "en mark per nyckelpiga"-räkneverket tickade på. Det blev en lukrativ inkomskälla för arbetarna, men dyrt för bonden. Allt medan lössen fortsatte att gnaga på som vanligt.

Morots- och potatislanden skulle gödslas och mullen noggrant justeras till rätt PH-värde. Ju bättre värde och fluffighet i jorden desto mer jobb med gallring och ogräsbekämpning. Trädgårdshallonen blåste omkull och äpplena fick skorv. Vi filade på kanten mellan grusgångarna och gräsmattan, en gräsmatta som trots alla ansträngningar pendlade mellan mossighet och torka.

Trots allt detta kämpande var det fina tider. Allt skördades och lagrades. Morötter lagrades i sand i kylrummet, lök torkades i pannrummet och vinteräpplen radades i lådor som importäpplen kommit i till butiken. Lagrena var fyllda på hösten och vi fick äta hur mycket jordgubbssylt vi ville. Jag är fortfarande beroende av svartvinbärssaft, det blev så mycket av den varan redan från barnsben.

Arbetsfördelningen var den att pappa odlade och mamma förädlade. Jag minns inte att trädgården och bemästrandet av naturen skulle ha varit ett tungt arbete för oss barn, vi skuttade nog mest glatt omkring. Det var bara när vi jobbade med nyckelpigorna och när min storasyster snubblade på den nya vattenspridaren så den blev platt, som det blev lite för mycket för oss allihop.

Min pappa är inte speciellt nostalgisk. Plötsligt ett år lades odlandet ner och cykling blev hans nya hobby. Vegetationen tog snabbt över, men pappa tyckte att kampen var slut. Han hade äntligen blivit ett med naturen.

Så är det också med allt man bygger - man skall ligga i. Det skall målas om och ses över. Det söndriga och murkna skall repareras och bytas ut. Det går att hålla byggen fina och intakta men de kräver ett livslångt underhåll. Man håller på så länge det känns roligt, sedan lyfter man bara händerna och låter förfallet ta över. Då är det bra om man använt så naturvänliga material som möjligt.


Strömsö

Bilder på Instagram

Vi i rutan

Nyligen publicerat - Strömsö