Hoppa till huvudinnehåll

Slumpen förde Johanna Koljonen till Sverige

Johanna Koljonen är författare, kritiker och programledare.
Johanna Koljonen är författare, kritiker och programledare. Johanna Koljonen är författare, kritiker och programledare. Bild: Yle/Parad Media Journalistpris,Frågesport (Tv),På spåret,rollspel,lajv,författare,Johanna Koljonen,kritiker,programledare,föreläsare

Hon är föreläsare, författare, kritiker, jounalist och programledare. Hon har utmärkt sig i Sverige bl.a. genom att hon fick stora journalistpriset i Sverige år 2011 tillsammans med Sofia Mirjamsdotter för twitterkampanjen #prataomdet och för att hon år 2010 vann frågesporten På spåret tillsammans med Markus Birro.

Hon har varit programledare i både radio och tv, hon har sommarpratat och varit med i Sommarpratarna på SVT, hon föreläser, driver ett eget produktionsbolag och är ett återkommande ansikte i många tv-soffor.

Johanna Koljonen trivs när hon kan vara med och påverka och när hon känner att hennes insats gör en skillnad, och det har hon haft möjlighet att göra många gånger.

De senaste femton åren har hon varit bosatt i Sverige, men några undantag för bl.a. Danmark, men det var aldrig en medveten plan för finlandssvenska Johanna att flytta till Sverige.

Sverige av en slump

– Det var rena lotteriet att jag hamnade i Sverige, säger hon. Jag kände då att Helsingfors började kännas litet och min tillvaro som finlandssvensk och liverollspelare i Helsingfors gjorde att jag kände mej dubbelt bevakad på nåt vis. Det var som att leva i en småstad, varje gång jag gick ut träffade jag någon jag kände.

Fast nu för tiden älskar hon det. Hon bor i Malmö, som är en mycket mindre stad än t.ex. Stockholm och stortrivs med det. Men när hon var nitton år upplevde hon känslan av småstad som kvävande.

– Och då var jag inte så modig heller. Jag tänkte att jag åker till Sverige för då kan jag i varje fall språket, och om det skiter sig kan jag alltid ta båten tillbaka.

Rollspel blev en passion

Rollspel och närmare bestämt liverollspel är en hobby som har engagerat Johanna ända sedan tonåren. I Sverige kallas det lajv och i Finland och på finlandssvenska kallas det larp, från amerikanskans live action role play.

Liverollspel går till så att man bestämmer sig för en värld där spelet ska utspela sig, det kan vara en faktiskt eller en helt fiktiv värld. Det kan t.ex. vara en specifik tidsålder eller en, av spelarna påhittad, fantasivärld eller en redan känd sagovärld som t.ex. Tolkiens eller Stjärnornas krig med inslag av science fiction.

Sedan får alla spelarna en roll att spela som har en viss bakgrund och kunskap, och som eventuellt har någon egen agenda eller uppgift för just de händelser som ska utspela sig i liverollspelet.

Rollspel också som vuxen

– Numera spelar jag ju med vuxna människor i många olika sammanhang, säger hon. Jag har till exempel varit på ett Downton Abbey-larp på ett slott i Polen. Sådana grejer kan man göra när man är vuxen. Istället för att åka på weekend-resa till Paris, eller vad det nu är som normala människor håller på med, så kan man lägga några hundralappar på att få uppleva en annan tidsålder.

Liverollspelen kan givetvis handla om väldigt seriösa och verkliga saker också.

– Nu för tiden jobbar jag också en hel del med att till exempel undervisa spelutvecklare, och mycket av det går just ut på vad som händer i mänskliga möten, när människor interagerar. Det handlar om att folk skapar saker tillsammans. Till mina föräldrars enorma förvåning har jag haft mycket nytta av sådant jag lärt mej via rollspel, säger hon och skrattar.

Blev du med det svenska folket

På hösten 2010 deltog Johanna Koljonen i den populära tv-frågesporten På spåret på SVT och vann, tillsammans med Marcus Birro. Det gjorde att hon blev känd för hela det svenska folket för sitt intellekt och sin kvicktänkthet.

– Det var extremt otippat för mej, berättar hon. De ringde när jag precis hade spelat in ett av mina program som hette P3 Kulturoch jag var otroligt ofokuserad på min telefon. Det ringde någon som frågade om jag ville vara med i På spåret och jag visste ju inte vad det var, så jag stack in huvudet hos kollegorna, ännu med telefonen i handen, och sade "De ringer från något som heter På spåret - är det bra eller dåligt?” och de gjorde ju alla tummen upp.

Så Johanna bad dem skicka några dvd-skivor så hon skulle kunna göra lite research kring programmet medan hon funderade på saken. Men någon research hann hon aldrig göra men hon tackade ja ändå.

– Jag har konstaterat det förut men jag tror fullt och fast på att om jag hade hunnit se på programmet och fattat hur svårt det var så hade jag aldrig vågat delta.

Hon tillägger att det kanske är en lite typisk kvinnogrej, att tänka just så. Att man som kvinna på något vis tror att man borde vara perfekt eller super kvalificerad för att våga göra något eller våga satsa på något. Män däremot är kanske mera uppfostrade till att våga testa lite och inte ta det så allvarligt om det inte går vägen, och kanske mera tänka i banor som att vad har jag att förlora på det här och så vidare.

Igenkänd på gatan

– I det här fallet skulle jag ha kunnat skämma ut mej på tv inför hela Sveriges befolkning, så därför var det likaså bra att jag inte visste vad som stod på spel när jag tackade jag, konstaterar Johanna. Men det visade ju sig att det gick ganska bra, eller rent av jättebra, och vi klarade oss mycket bättre än vi eller jag någonsin hade trott.

För Johanna var segern i På spåret lite av en vändpunkt. Efter det blev hon ofta igenkänd på gatan och de flesta visste vem hon var.

– Trots att de inför varje avsnitt av På spåret piffade till mitt hår och sminkade mej väldigt mycket, så till den grad att jag liknade Sally Spectra ur De vackra och de djärva, så behövdes det inte så mycket för att folk skulle kunna koppla den finlandssvenska rösten till ansiktet. Jag blev igenkänd rätt ofta, och blir det faktiskt forfarande, berättar hon. I större städer blir jag ändå oftast lämnad i fred men av någon orsak vill i synnerhet taxichaufförer ofta tala om På spåret. Kanske taxichaufförer är lite besserwissertyper, skrattar hon.

Spåket är en fördel i Sverige

Den största fördelen med att bo i Sverige för Johanna är att hon kan tala svenska hela tiden. Och att språket lever, att när språket förändras och det kommer nya fenomen så kommer det också nya ord för det.

– Det finns liksom en levande språklig miljö. Och det kan jag tycka att är synd med Svenskfinland, att vi här liksom kopplats loss från den svenska kultursfären på det viset. Och det är ju fråga om två helt olika kulturer så klart, det är inte så att jag menar att vi ska bli rikssvenska, det skulle ju nästan vara hemskt, skrattar hon. Men att konsumera mera av de romaner och sådant som finns i Sverige skulle vara viktigt för vår språkliga livaktighet i synnerhet här i Finland, tycker hon. Språket ser jag som en stor fördel med att bo i Sverige.

Sen tycker hon också om att bo i en progressiv miljö.

– Malmö, där jag bor, är otroligt mångkulturellt. Och det sägs att våra högstadieelever i Malmö är de minst rasistiska i Sverige, för att alla lever i så otroligt integrerade miljöer. Man träffar hela tiden folk oavsett samhällsklass med väldigt olika bakgrund, och jag är ju också själv invandrare så jag trivs väldigt bra med det.

Irriterad på ständig jakt på konsensus

Som finländare i Sverige kan Johanna ibland bli irriterad på att allt ska vara så konsensusorienterat hela tiden.

– I Sverige finns den här tanken om att konsensus är jättefint och då ska man ju hålla på och förhandla så himla långe, också om ganska triviala saker, som man också kunde ha bestämt i mycket raskare takt. Nu när jag inte länge bor i Finland har jag insett att i Finland är det ett sätt att visa respekt att inte ta upp folks tid med att evighetsförhandla vid möten. Mycket av den rakhet finländarna har, handlar om att få saker gjorda, så man blir klar och kan gå vidare. Så det här med den svenska möteskulturen är inte bara en myt.

Sexuella gråzoner

En av Johannas största milstolpar i karriären var twitterkampanjen #prataomdet 2010 tillsammans med Sofia Mirjamsdotter, som också ledde till att duon fick Sveriges stora journalistpris 2011.

– Det hade varit mycket nyhetsgrejer om Julian Assange just då och också ett i Sverige väldigt uppmärksammat våldtäktsfall med ungdomar, tonåringar, berättar hon.

I medierna hade det varit mycket historier kring hur man utgick ifrån att saker och ting gått till i de här fallen, dvs. vilda spekulationer. I stil med att “nu vet vi ju att det är så här det går till i sovrummet..” eller “det är ju inte våldtäkt om man gör så här…”. Det vill säga att folk spekulerade hejvilt i situationer där de inte har varit inblandade.

– Det väckte mycket tankar i mej, när det kom just till sådana här gråzoner, berättar hon. Oftast, det vill jag inte minimera alls, är det väldigt entydigt vad som är våldtäkt, men det finns en del situationer där den ena parten kanske har en helt annat upplevelse än den andra.

En av de viktigaste orsakerna till detta, menar Johanna, är att vi inte i offentligheten har berättelser om hur sex faktiskt funkar, och särskilt inte när det funkar dåligt.

– Det vi har är ren fiktion, som är helt glamoriserat och inte har något med verkligheten att göra. Och vi kan ju inte prata om de här sakerna, det finns för mycket skam och det är alldeles för pinsamt. Det är till och med lite för pinsamt att jag nu i den här intervjun talar om det, säger hon och skrattar lite.

Det Johanna räknade ut då var att om tillräckligt många samtidigt berättar om det, genom en personlig erfarenhet, så skulle de tillsammans kunna sänka på skamtröskeln lite eftersom det är så social dynamik fungerar. Först tänkte de försöka hitta tolv personer som skulle skriva en text i en dagstidning om en sexuell upplevelse som inte varit bra, med detaljer, vad det var som hände, hur man själv uppfattade det och vad man tror att den andra tänkte, och så vidare.

#prataomdet väckte intresse

– Sedan började Sofia testa sina idéer för det här på Twitter. Vi gav det en hashtag för att förbättra sökbarheten av texterna. Nu låter det som att som att vi hade en genial idé, men det visade sig fort att folk bara hade ett jättestor uppdämt behov av att tala om de här sakerna. Folk tog hashtagen och började berätta sina egna berättelser.

Plötsligt fanns det tusentals historier i offentligheten, jätte detaljerade historier. Enskilt vägde dessa inte så mycket men när man läste flera av de här började man kunna se ganska mycket mönster om hur våra sexuella script och koder fungerar. Både det oroväckande och positiva i det.

– Dels förändrade det här lite hur folk ser på att tala om sexuella överenskommelser och dels förändrade det lite hur man talar om sexuella övergrepp i offentligheten, och det är roligt att veta att det hade jag en liten del av.

Det här ledde till av Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter tilldelades stora Journalistpriset år 2011.

– Priset i sig ser jag inte som en milstolpe, men däremot att vi gjorde det, synliggjorde ett problem i och med det här och att det hade ett inflytande, det var viktigt för mej.

Expertgrupper för regeringen

En annan karriärsmässigt viktig grej för Johanna har varit att hon vid två olika tillfällen haft möjlighet att sitta med i expertgrupper som jobbat för regeringen med olika kulturrelaterade frågor.

– Den första gången satt jag 2011 med den förra regeringen i något som hette litteraturutredningen som en av fyra ledamöter där vi utredde litteraturens och läsandets status, förhållande, potential och kriser. Nu med den här regeringen sitter jag i något som heter regeringens expertgrupp för jämställdhet i högskolan, säger hon.

Expertgruppen ser bl.a. på varför det tar så väldigt länge att få ens ett någorlunda jämställt antal kvinnliga professorer vid svenska universitet och högskolor och varför till exempel kvinnliga doktorander slutar i större utsträckning än manliga, och så vidare.

– Jag tycker det är helt sjukt att jag får vara med i rummet när sådana här saker diskuteras på högsta nivå. Och förstås är det helt fantastiskt, ett underligt erkännande för en kulturskribent som jag, att ha fått ett så här stort ansvar. Men då tvingas man ju förvalta det också, skrattar hon. Som spindelmannen säger, med stor makt kommer också stort ansvar. Så himla mycket makt har jag ju inte, men jag tycker ändå att man ska försöka påverka makthavare där man kan.

Johanna Koljonen medverkar i Efter Nio om Sverige, måndag 9.5.2016 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Yle Fem