Hoppa till huvudinnehåll

Svårt för stor rysk minoritet i Baltikum

Rysslands flagga
Rysslands flagga Bild: EPA/ROMAN PILIPE ryska färger

I sommar har det gått 25 år sedan Sovjetunionen föll samman. Estland, Lettland och Litauen återfick sin självständighet. Hur har Baltikums ryskspråkiga befolkning det? Sovjets barnbarn kallas de i en färsk intervjubok av Kalle Kniivilä. Motsättningarna mellan folkgrupper lever kvar.

Har de rysktalande ännu stämpeln som illojala ockupanter, eller har de anpassat sig och fått samma rättigheter som de andra i Baltikum? Den ryska ockupationen i Krim väcker farhågor också i de tre baltiska länderna. Fler invånare har börjat se den ryskspråkiga minoriteten som ett hot mot den nationella säkerheten. En miljon invånare i Baltikum har ryska som hemspråk, vem stöder de?

Splittrande fråga

Kalle Kniivilä, journalist på tidningen Sydsvenskan, har specialiserat sig på Ryssland och nu Baltikum. Senaste sommar åkte han runt i Baltikum för att träffa rysktalande och titta på deras situation och höra deras berättelser.

- Det här ämnet dyker oftast upp när det är problem i förhållandet mellan Ryssland och väst. Då kommer framförallt frågan om de ryskspråkiga är femtekolonnare som går den ryska regeringens ärenden, enigt Kalle Kniivilä.

Inställningen till ryssar är förmodligen också en bidragande orsak till en njugg inställning till invandrare i Baltikum. Det finns också högt uppsatta ester som talar om hundratusentals "parasiterande" ryssar.

Bortstött stor minoritet

Den svensk-finska journalisten Kalle Kniivilä har skrivit boken Sovjets barnbarn, om ryssarna i Baltikum. Som han säger: en grupp vi sällan hör talas om, utom när de betraktas som en säkerhetsrisk.

- Det finns en relativt stor grupp framförallt ryskspråkiga i Estland och Lettland som känner sig bortstötta, som inte är en del av den nationella berättelsen som man firar, säger Kalle Kniivilä. Sommarens 25-årsjubileum firas knappast i total enhällighet.

- Det handlar om en miljon rysktalande människor, i Estland, Lettland och Litauen, alltså invånare som talar ryska hemma, förklarar Kalle Kniivilä. Det är en stor grupp människor av de cirka sju miljoner invånare i de tre baltiska länderna. En del tvångsförflyttades till Baltikum, andra sökte ett bättre liv inom Sovjetunionen. Deras barn blir kanske tvåspråkiga, men har fortfarande ett ryskt namn som kan göra det svårare att få jobb eller göra statlig karriär.

Ockupanter och femtekolonnare?

I tider av kris i Ukraina, med rysk ockupation av Krim, diskuteras frågan också i Baltikum. Kan man lita på den ryska befolkningen, de som under sovjettiden till och med kallades ockupanter.

Jublande proryska ungdomar på Lenintorget i Simferopol
Jublande proryska ungdomar på Lenintorget i Simferopol på Krim i mars 2014. Jublande proryska ungdomar på Lenintorget i Simferopol Bild: EPA / Hannibal Hanschke krim

- Det begreppet används inte längre så ofta. Ordet ockupant dök upp i diskussionerna i slutet av sovjettiden, i slutet av 80-talet, minns Kalle Kniivilä. Då blev det igen möjligt att de baltiska länderna kunde återfå sin självständighet.

Under den perioden pratade man mycket om dem som hade flyttat in under den sovjetiska ockupationen. För det var ju en ockupation, konstaterar Kniivilä. Och de inflyttade ansågs ibland representera ockupationsmakten, och behövde inte lära sig estniska, lettiska eller litauiska. Därför fick de inte automatiskt medborgarskap i de nya staterna, som huvuddelen av befolkningen.

”Det var meningen att de skulle lämna Baltikum”

Litauen, som under sovjettiden hade en mindre inflyttning av ryssar, gav i princip alla invånare medborgarskap. Men både Estland och Lettland kräver godkända språk- och kunskapstest av de ryssar som vill få medborgarskap.

I synnerhet flera äldre saknar språkkunskap och har inget medborgarskap. Eller så har de skaffat ryskt – efter att deras hemland Sovjetunionen slutade existera.

Tanken var att de hellre skulle åka ”hem” till Ryssland. Men det var ju ganska orättvist påpekar Kalle Kniivilä. De var ju inte ryssar heller. Trots att Sovjetunionen inte längre existerar finns det fortfarande Sovjetmänniskor.

Rysk skurkstämpel

- En tanke bakom begränsningarna i medborgarskapet kring Sovjetunionens sönderfall var rimligtvis att man ville bli av med så många ryskspråkiga som möjligt. I viss mån lyckades det, konstaterar Kalle Kniivilä. En del flyttade till Ryssland, andra fortsatte ut i Europa och hade framgång där.

Följden var att ryssarna inte kunde känna sig riktigt välkomna, inte ens fast de kanske hade bott hela sitt liv i något av de baltiska länderna.

Ryssarna, de ryskspråkiga, har generellt fått skurkrollen i de tre baltiska ländernas nationella berättelser. Det är besvärligt eftersom det ändå är en rätt stor del av befolkningen. De kräver fortsatt service på ryska, vilket anses skumt, eftersom ryska inte är ett officiellt språk i de baltiska länderna.

Ryssland viktig politisk fråga

Frågan om Ryssland är en extremt viktig politisk fråga i de tre baltiska länderna, speciellt efter händelserna i Krim och östra Ukraina.

Kalle Kniivilä fyller sin bok med intervjuer med ryskspråkiga i Baltikum. Många röstar på partier som betraktas som suspekta, eftersom de har goda kontakter till Ryssland. De gamla kommunistpartierna är betydelselösa, enligt Kniivilä, men Centern har stöd av många i framförallt Estland.

Och så är det frågan om hur de rysktalande uppfattar locktonerna från Ryssland, var deras solidaritet ligger i fall av en konflikt, t.ex. i Narva. Den statistik som återges i boken visar ändå klart att de rysktalande alltmer sällan identifierar sig med Ryssland.

Som finlandssvenskarna, inte en enhetlig grupp

- I fråga om solidariteten med Ryssland blir det extra tydligt hur svårt det är att tala om de ryskspråkiga som en enhetlig grupp.

På samma sätt som man inte ska hävda att finlandssvenskarna tycker det ena eller det andra.

Visst är det så att opinionsundersökningarna visar att förhållandet till säkerhetspolitiska val och Rysslands agerande är annorlunda bland ryskspråkiga än bland majoritetsbefolkningen i alla tre baltiska länder. Men det finns ju väldigt många, framförallt unga, som inte alls lyssnar på den ryska propagandan utan har en mycket mer nyanserad syn på det som händer, betonar Kalle Kniivilä i sin bok.

Nato självklart, men för vad?

De tre baltiska länderna är medlemmar i Nato. Det är en självklarhet som egentligen inte ens diskuteras i Baltikum. Däremot finns olika opinioner om vad det ska innebära, påpekar Kalle Kniivilä.

- Nato har ju formellt inga permanent placerade trupper i dessa länder, utöver ländernas egna försvarsstyrkor. Opinionsundersökningar visar att de ryskspråkiga har en annan åsikt än majoritetsbefolkningen.

Framförallt i Estland vill många ha permanent baserade trupper som säkerhet mot Ryssland, medan många ryskspråkiga inte alls anser det är en bra idé. De ser inte heller Ryssland som ett hot mot Estlands säkerhet, vilket annars är en vanlig syn i Estland, förklarar Kniivilä.

Norden inte längre entydigt föredöme

- Jag intervjuade en person för min bok, en estlandsrysk filmmakare, som menade att Finland och Sverige agerar väldigt klokt som är försiktigare i sina uttalanden och förhållande till Ryssland än vad Estland är. Andra kan tycka att Finland och Sverige är väldigt mesiga och inte förstår vad Ryssland sysslar med.

Det har gått 25 år sedan de tre baltiska länderna blev självständiga på nytt. I början var kontakterna och hjälpsamheten stor från Norden. Hur resonerar man numera om nordisk tillhörighet, när balterna hittar framgång på annat håll i Europa?

- Visst är det så att de nordiska länderna var en sorts förebilder speciellt i början av självständighetstiden.

Trött på storebröder

Finland hade lite grann samma förhållande till Estland, som Sverige haft med Finland i många år. Men sen tröttnade man väl i Estland på storebrorsmentaliteten som man uppfattade från Finlands sida.

Nu tar man kanske inte längre så mycket inspiration från de nordiska länderna, tror Kalle Kniivilä.

Sovjets barnbarn betecknas som en reportagebok, som ger en inblick i det ryska livet i de tre baltiska länderna. Den som trodde att självständigheten blev problemfri har nytta av boken. Och den som tycker att guideböckerna blir alltför glansiga och ytliga har här något att bita i.

Ett restaurangtips ges i Kniiviläs bok; till den källarklubb i Daugavpils där man har "förbjudit ryskan". Ingen service ges på ryska, trots att 80 procent av befolkningen talar ryska. Den ryskspråkiga ägaren vill visa att man inte behöver förlora kunder utan det ryska språket. Den hårda språkpolitiken tycks fungera som en chockterapi, som ändå skapar kreativitet och nya möten. Dessutom hålls de kriminella borta, de trivs inte här. De är ju till största delen ryssar, hävdar krogägaren.

Frågan om de ryskspråkigas ideologiska och säkerhetspolitiska pålitlighet diskuteras flitigt i framförallt Estland, vilket framgick vid ett besök från Estland för några veckor sedan.

Kalle Kniiviläs bok ”Sovjets barnbarn – ryssarna i Baltikum” är utgiven av bokförlaget Atlas i Sverige. Boken utkommer också på finska.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes