Hoppa till huvudinnehåll

Barn med funktionsnedsättning måste också höras

ilona fagerström mot brokig vägg
Ilona Fagerström ilona fagerström mot brokig vägg Bild: Yle/Julie Ebbe ilona fagerström

Barn och unga som omfattas av handikappservicen är sällan involverade när planen för service, rehabilitering och stöd läggs upp. Detta trots att lagen betonar att den berörda oberoende funktionsnedsättning ska ha möjlighet till delaktighet.

Sedan 2009 är det lagstadgat att var och en som omfattas av handikappservicen ska ha en så kallad serviceplan. I den ska behovet av och planen för service, rehabilitering och stöd finnas nedskrivet.

I sin pro gradu-avhandling i socialt arbete har Ilona Fagerström intervjuat socialhandledare som lägger upp serviceplaner samt granskat befintliga serviceplaner och hur de formuleras. Det framkom att barn och unga sällan är med på mötena och ofta har socialhandledaren inte ens träffat barnet eller ungdomen som serviceplanen gäller.

- Det är lätt hänt att barnet blir som ett objekt i planen när andra aspekter än problematiken inte tas upp, säger hon.

Föräldern är ett språkrör

Tove Waldonen är mamma till fem år gamla Aron som har downs syndrom mosaik. I veckan hade familjen ett så kallat ip-planeringsmöte, där ip står för individuell plan. På mötet gås det igenom hur Arons vardag ser ut nu, vilka stöd han har, vad han behöver under den närmsta framtiden och hur allting fungerar. Sådana möten har de en gång om året.

Tove Waldonen
Tove Waldonen Tove Waldonen Bild: Yle/Julie Ebbe tove waldonen

- Det var ett stort möte, alla som på något sätt är involverade i Arons vardag var med. Fysioterapeuten, dagispersonal och vi, berättar Waldonen.

Men inte Aron. Ännu finns det ingen nytta med att han följer med, anser Waldonen. Han har helt enkelt inte grepp om det, säger hon.

- Jag tänker att det är vi som föräldrar som ska vara språkrör för våra barn, åtminstone tills vidare.

Låt barnet berätta om hobbyer

Ilona Fagerström poängterar att barnen inte nödvändigtvis behöver vara med på alla möten som berör dem – ip-möten där en massa vuxna diskuterar barnets angelägenheter kan känna otrevligt för barnet. Det viktiga är att barnet hörs och syns i den nedskrivna planen.

- Till exempel kan socialhandledaren innan eller efter mötet träffa barnet och ställa frågor om den service barnet får och hur möten med terapeuter eller stödfamiljer upplevs. Delaktighet behöver inte heller betyda att barnet kommer med tankar och önskemål om service, utan kan också handla om att barnet får berätta om hobbyer eller andra saker det tycker om.

De flesta föräldrar lär ändå tala med sina barn, och vet vad de tycker om och önskar sig. Varför syns det inte i serviceplanerna?

- Det är nog frågorna som styr, de ställs på ett visst sätt och så svarar man på dem. Man kunde hämta in mera av det positiva och barnets styrkor.

Det som behövs är en förändring i struktur, tror Fagerström, och forskning kring barn och handikappservice, som det i dagsläget finns väldigt lite av.

När senast?

Någon exakt ålder för när ett barn senast borde involveras mera direkt i serviceplaneringen går inte att säga – det finns trots allt så olika grader av funktionsnedsättningar. Fagerström betonar att det ändå alltid på något sätt är möjligt att höra barnet.

För Aron är det i alla fall inte ännu aktuellt. Femåringar generellt är sällan involverade i beslutsfattning som berör dem. Dessutom behöver han vara varse om sin egen funktionsnedsättning för att deltagande i möten ska ge honom något, anser mamma Tove Waldonen.

- Jag vet inte när han blir medveten om sin olikhet. Eller om han ens behöver vara det.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle