Hoppa till huvudinnehåll

I nöden prövas vännen

Susanne Wendell håller en av sina hundar i famnen.
Susanne Wendell tillsammans med en av sina hundar. När hennes hus brann för sjutton år sedan var det viktigaste att alla i familjen, också hundarna, klarade sig. Susanne Wendell håller en av sina hundar i famnen. Bild: Svenska Yle/ Jessica Morney egnahemshusbrand,Helsingby,katastrofer,Hundar

En som drabbats av katastrofen, i form av en husbrand, är Susanne Wendell. För sjutton år sedan brann hennes egnahemshus ner till grunden.

- Det var den där vintern då det var 38 grader kallt och flera hus brann. Brandchefens fru ringde på morgonen och sa att ni kanske inte vet om det, men ert hus brinner. Brandchefen själv hade 38 graders feber.

Susanne Wendell ringde till sin dåvarande man, som var på väg till skolan med en av sönerna. Precis när hon ringde körde de över Replotbron och såg rökpelaren från deras hem i Jungsund.

När branden bröt ut befann sig hela familjen, förutom äldste sonen som flyttat hemifrån, och alla deras hundar på Replot i Södra Vallgrund på lägergården Bulleårs, som familjen drev vid den tiden.

Alla minnen upp i rök

- När jag kom till huset den eftermiddagen så hade huset förvandlats till en hög med aska. Endast skorstenen stod kvar. Men på askan, där vårt bibliotek funnits, låg böcker. I en av böckerna reste sig en sida i taget, så förkolnade sidan och nästa sida reste sig. Elden läste långsamt boken. Jag kommer aldrig att glömma den synen.

Alla ägodelar och alla materiella minnen försvann med branden.

- Det enda vi hittade efter branden var en liten porslinsgris, som dottern fått i lekskolan på en julfest.

Pratade inte om branden

Vad som var det värsta med katastrofen är svårt att säga i efterhand.

- Vi reagerade med att slå bort det. Vi bara upprepade mantrat att ingen hade blivit skadad. Det var bara föremål, ingenting oersättligt. Nu skulle vi bara se framåt.

Sökte eller fick då familjen någon krishjälp? Dottern blev erbjuden krishjälp i skolan men hon ville inte ta emot den. Hon ansåg att det bara angick henne.

- Det som var mest påtagligt var hur lite vi pratade om branden, säger Susanne Wendell. Men det som överväldigade oss var andra människors sympati. Också människor som vi inte kände så väl tog kontakt. Det är det som är det viktigaste när en katastrof inträffar, att man får veta att andra människor bryr sig. Det var en stark upplevelse.

Ibland hör man någon säga att svåra upplevelser stärkt hen som människa. Men Susanne Wendell kan inte se att något gott skulle ha kommit ur efterspelet av branden.

- Mina barn växte upp i det huset. Vi tillbringade den viktigaste perioden i livet där. Nu ledde branden till att vi blev helt strandsatta på Bullerås, en offentlig plats där det inte fanns någon egentlig bostad.

Vänskap viktigast

Under den svåra tiden efter att hemmet brunnit blev skrivandet en ventil för Susanne Wendell. Men nu när livet är lugnare har hon kommit bort från skrivandet. Nu sover hon på nätterna istället för att skriva.

- Trots branden som tog så mycket så har jag haft ett gott liv. Det finns folk som varit med om mycket värre. Tänk bara på många av de här nya vännerna vi fått, de som kommer från till exempel Irak.

- Vi hade egentligen ingen nöd. Vi hade tak över huvudet och tydligen mycket fler vänner än vi hade räknat med.