Hoppa till huvudinnehåll

Vem hjälper dem som hjälper?

Mattias Levälahti eldar i spisen.
Mattias Levälahti arbetar som brandman. Mattias Levälahti eldar i spisen. Bild: Svenska Yle/ Jessica Morney mattias levälahti,brandman,Vasa,räddningsverksamhet

Brandsoldater som orädda kämpar i ett eldhav för att rädda människor. Väggar som viker, avgrunder som öppnar sig - sådant förekommer i många filmer och tv-serier. Katastrofilmer speglar en oro i samhället. När katastrofen drabbar i verkliga livet är vi beroende av dem som är tränade att hjälpa i svåra situationer, som brandmän, ambulanspersonal och poliser.

Men hur är det för dem som konstant lever med katastrofer som en del av vardagen? Hur anpassar man sig till en sådan verklighet? Och hur får de i sin tur hjälp att bearbeta sina upplevelser?

- Katastrofer som dödsfall och svåra olyckor är värst för de drabbade, men också jag påverkas, säger Mattias Levälahti. Han arbetar som brandman och ambulanspersonal på Räddningsväsendet i Vasa.

Varför gick det som det gick? Kunde man ha gjort något annorlunda? Det är frågor som kommer upp efter svårare utryckningar.

- När vi kommer tillbaka till stationen så pratar vi om det som hänt, men mest tekniskt och taktiskt. När jag kommer hem så säger jag åt min fru om det varit något större, till exempel om jag varit med och tagit hand om en person som hängt sig.

Det här gör man som ett led i bearbetningen, dels för att få det ur sig och dels för att den som man bor med ska förstå varför man beter sig på ett visst sätt.

- Det är olika på person hur man påverkas av att ta hand om någon som begått självmord. Man kan bli allt ifrån väldigt innesluten till överaktiv, för att dölja det som pågår inombords.

Ingen hjälp för hjälparna

Mattias Levälahti har arbetat på räddningsväsendet i drygt nio år. Under de här åren har han inte varit med om någon riktig krisbearbetning.

- I teorin finns det planer för hur krishanteringen ska skötas. Det finns också utbildad personal på räddningsväsendet.

Men vi har inte fått in det i arbetskulturen, att faktiskt ta det på allvar. Speciellt ambulanspersonalen får vara med om mycket. Därifrån hörs ibland frågan Var är hjälpen för hjälparna?

Vad gör man istället, då krishanteringen på arbetsplatsen inte fungerar?

- Också det beror på person, alltifrån att man tar till alkohol till att man engagerar sig intensivt i någon hobby, säger Mattias Levälahti. Om man inte lyckas bearbeta svåra upplevelser så kan man reagera fysiskt, psykiskt och andligt.

Machokultur inom räddningsväsendet

En av orsakerna till den dåliga krishanteringen inom räddningsväsendet är machokulturen som finns i branschen. Sedan råder både okunskap och stress. Befälen har mycket att göra och dessutom krav på sig att visa upp goda siffror. Då blir det svårt att ha tid att tänka på mjukare värden.

-Men mycket beror på machokulturen. Inställningen är nog den att behöver man tala om svåra saker, så borde man kanske fundera på att byta jobb.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje