Hoppa till huvudinnehåll

Sandström: Att landa på vattnet

Peter Sandström som flygvärdinna.
Peter Sandström som flygvärdinna. Peter Sandström som flygvärdinna. Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Sandström

Det var mycket okomplicerat. Jag lade upp mitt hår i en svans som dinglade ner mot ryggen. Sedan packade jag lite kläder och två böcker i en blå väska och tog ettans buss från salutorget ut till flygfältet i Åbo.

Det är länge sedan nu, jag var mycket yngre då. Syster bodde i Las Palmas och hade anställning som flygvärdinna på ett bolag som flög charter i Europa. Det hände sig att de skötte linjen Åbo-Las Palmas, och då fanns det tillfälle att lifta söderut. I mars 1990 levde vi fortfarande i den gamla världen. Jag gick helt enkelt fram till disken i terminalen och presenterade mig som bror till en av flygvärdinnorna. Jag frågade om det fanns plats på nästa flyg.

Jag fick en stol vid gången.

Genast jag klev ombord såg jag syster. Hon stod mitt i kabinen. Hon såg ut som en flygvärdinna.

Legg fast seekerheitsbelti, sa hon till mig. Å kåm ihååg ti oppföör de!

Jag satte mig i stolen. Jag försökte läsa en bok av Ray Bradbury. Syster serverade drinkar. Jag fick en campari med apelsinjuice. Jag mindes den första gången jag flög; det var i augusti 1975. Mor och far och syster och jag skulle ner till något som hette Benidorm. I Spanien var Franco fortfarande vid liv. Men det tänkte jag nog inte på. Jag var tolv år gammal och noterade att planet som vi skulle flyga med hette DC-10. Jag hade fått en gångplats också då, och jag skulle långt senare komma ihåg att den hade nummer 19 G. Allt möjligt kan sparas i minnet.

Ann-Sophie Sandström i charterbolagets tjänst.
Ann-Sophie Sandström och kollega i charterbolagets tjänst. Ann-Sophie Sandström i charterbolagets tjänst. Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Sandström

Ja, jag mindes att jag den gången, 1975, läste texten ”Life vest under your seat” och lade märke till den gula packning som fanns under sätet. Jag kände på den med fingrarna, och sedan frågade jag pappa om det var en fallskärm.
Han skakade på huvudet. Han log. He ir åm vi ska land på vattni, sa han. Vafö sko vi jära he, frågade jag. Jaa, sei he, sa pappa, och sedan pratade vi inte mera om den saken.

Jag tänkte på det där i planet till Las Palmas, och när syster serverade mig en ny Campari med juice så frågade jag henne: ”Ir i faktist möjlit ti land på vattni?”

”Sssch”, sa syster, ”tu fåår int na meir ti drick nu”.

Det var redan kväll när vi kom fram. Systers bostad låg nära Plaza Victoria, ett ställe där nattlivet tog fart på småtimmarna. Syster föreslog att jag skulle prova hennes uniform. Det var inget problem för mig, jag hade varit Lucia i Nykarleby gymnasium 1981. Så jag tog på mig allt det som hörde till en flygvärdinnas apparition; kjolen, skjortan, västen. Jag gick till en spegel och smetade på lite mascara och rouge och puder. Syster fotograferade mig, och senare, när hon visade bilderna för sina kollegor och sade att det här var ”den där nya från Finland”, så var det någon som konstaterade: ”hon är ju lång och ståtlig, men hon har lite dålig hy”.

Den kvällen då jag bar en flygvärdinnas uniform förslog syster att vi skulle gå till Gas och dela en kanna sangria.

Jag frågade om jag borde byta kläder, för säkerhets skull, i fall vi skulle bli tvungna att landa på vattnet.

Syster tittade på mig och flinade. Sedan sade hon:

”Vi far nu bara”.

Bland annat flygminnen blir det i nästa avsnitt av podden Sandström den 23.5. I väntan på det kan du lyssna på förra avsnittet:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje