Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson: ”Jag älskar den här festivalen”

Tomas Jansson utanför Berlins Festspielhaus.
Tomas Jansson utanför Berlins Festspielhaus. Bild: YLE/Mikaela Weurlander theatertreffen 2016

Nya namn och samhällsengagerad teater dominerar årets Theatertreffen, det tyskspråkiga Europas årliga Best Of-festival som nu är igång för 53e gången. Tomas Jansson kollar in programmet som bjuder på fler kvinnliga regissörer än någonsin och som känns mer politisk än på länge, och kommenterar festivalöppningen som behandlar temat Flyktingströmmen till Europa.

Ja det finns andra teaterfestivaler. Den i Edinburgh skulle jag gärna uppleva en gång, det finns också av dem i Nordens alla huvudstäder, Tammerfors förstås. Men det finns något med Theatertreffen i Berlin som är alldeles speciellt.

Det handlar inte bara om att dagens tyskspråkiga teater (här inkluderar man också Österrike och Schweiz) är superviktig och stilbildande i Europa, och att det fortfarande finns så mycket pengar i teatern här att man kan göra nästan vad som helst.

Nej, det handlar också om stämningen. Bara det att man ännu kring midnatt kan sitta kvar i teaterhuset och diskutera föreställningen tillsammans med ensemblen! Det är något med att man tar teater så på allvar som gör mig på gott humör, år efter år.

Festivalens logo.
Festivalens logo. Bild: Theatertreffen. theatertreffen 2016

Och blir man trött på festivalprogrammet finns det gott om teateralternativ i staden, sådär som HAU som fungerar som ett europeiskt centrum för nya former.

I år arrangeras festivalen för 53e gången, alltjämt i Berlin. När Berlinmuren ännu fanns kvar sågs festivalen tillsammans med filmfestivalen Berlinale som ett sätt att hålla liv i det omringade Västberlin. Den funktionen behövs ju inte mera, och efter murens fall pågick i flera år en vild diskussion om Berlins ställning som Theatertreffens ständiga hem. Men den diskussionen är över nu, Berlin tog hem segern, och nu samlas hela det tyskspråkiga Europa fortsättningsvis här, inför mer eller mindre alltid utsålda salonger.

Kritikerjury hinner med 400 teaterbesök under ett spelår

Det speciella med festivalen är också att en kritikerjury står bakom valet av spelårets ”mest betydande produktioner” – det är så man kallar det, för att undvika ordet ”bästa”.

I år har juryn kollat in närmare 400 (!) produktioner under resor land och riken runt, och om det länge var så att det år efter år var de mest berömda teaterhusen och de största regissörerna som dominerade festivalutbudet, ser årets urval något annorlunda ut.

Festivaljuryn.
Festivaljuryn Festivaljuryn. Bild: © Freese/drama-berlin.de theatertreffen 2016

I år bjuder Theatertreffen på sensationellt många festivaldebuterande regissörer – och att jag uttryckligen talar om regissörer beror på att det fortfarande är de som räknas i Tyskland. Att teatrar från städer som Karlsruhe och Kassel finns med bland de utvalda produktionerna är också högst ovanligt. I vanliga fall är det alltid bara Berlin, Hamburg, München, Wien och ibland Zürich som räknas – de är alla förstås med också i år.

Mycket politiskt och samhällsengagerat

När festivaljuryn inför festivalstarten kommenterade sitt arbetsår, fanns det ett tema som inte gick att undvika: det jurymedlemmarna sett i samband med att man vecka efter vecka tagit tåget till ännu en föreställning. Det har varit omöjligt att inte stöta på flyktingströmmarna som tagit sig till och genom Tyskland.

Kanske just därför bjuder festivalen i år på ovanligt många aktuella och samhällskommenterande teman.

Flyktingfrågan behandlas i två uppsättningar, men det är också Mellanöstern-kris och nazihistoria. Och när man tar upp klassiker (Ibsen förstås, stor i Tyskland, både John Gabriel Borkman och En Folkefiende spelas under festivalen) för man över historierna till nutid, och tvingar pjäsfigurerna att förhålla sig till vår samtid, på olika sätt.

Kvinnliga regissörer på frammarsch

Genus har sällan varit ett stort tema i den tyska teatervärlden, kvinnliga regissörer har alltid fått spela en biroll här men har ändå sällan valt att ta upp frågan till diskussion.

I år är också det annorlunda. Hälften av de inbjudna produktionerna är regisserade av kvinnor, så jämnt har det aldrig varit tidigare.

Porträtt av teaterchefen och regissören Karin Beier.
Teaterchefen och regissören Karin Beier. Porträtt av teaterchefen och regissören Karin Beier. Bild: © Klaus Lefebvre. Karin Beier

Dessutom fick Karin Beier äran att öppna festivalen, hon som för ett par år sedan tog över chefskapet för jättelika Schauspielhaus Hamburg (stora scenens salong har plats för 1.200 åskådare!) och samtidigt blev den över hundra år gamla teaterns första kvinnliga chef.

I Theatertreffen-gästspelet Schiff der Träume har Beier förvandlat Federico Fellinis film E la nave va (1983, på svenska: Och skeppet går) till en historia om dagens flyktingkris.

Uppsättningens första 90 minuter följer filmens manus, med en orkesterensemble ska sprida ut sin dirigents aska i havet. Här handlar det om Egeiska havet, man repeterar dirigentens storverk Human Rights No. IV – ett klassiskt musikstycke i 60-talistisk avantgardistisk anda – och samtidigt gestaltas det västerländska samhällets existentiella kris, tomhet och leda. Hela första akten är som en Västeuropas dödsmässa.

Scen ur föreställningen Schiff der Träume.
Schiff der Träume från Schauspielhaus Hamburg. Scen ur föreställningen Schiff der Träume. Bild: © Matthias Horn, 2015. schiff der träume

Så möter man en flyktingbåt, svarta människor stiger ombord, kulturkrockar följer, och den helt nyskrivna andra akten speglar fördomar/klichéer som vi alla bär på. Inte bara europeiska fördomar gentemot Afrika, utan också tvärtom.

De kommer för att rädda européerna

De afrikanska gästerna serverar nyckelfrasen: ”vi såg en dokumentär om Europa, och ni verkade så deprimerade, ni verkar ha det så svårt, så vi bestämde oss för att ta vårt pick och pack och resa till Europa för att rädda er!”

Den frasen sätter tonen för hela andra akten. Litet vriden komik. Litet oväntade perspektiv. Karin Beier vill hämta in något nytt till teaterns sätt att behandla flyktingfrågan - något som man för övrigt just i Hamburg har jobbat mycket med, till den grad att den Finlandsbekanta baltiska regissören Alvis Hermanis hoppade av ett regijobb eftersom han inte ansåg sig kunna stå bakom en teaters uttalade ”alla flyktingar är välkomna”-linje.

Men hur lyckas Schiff der Träume?

Det är förstås en svår balansgång, att leka med fördomar, att skratta åt bilden av Tyskland som en utdöende nation och samtidigt framhäva den afrikanska mannens livskraft. När blir afrikanska danser bara folkloretrams? När blir kulturkrockar bara upprepande ytskrap?

Scen ur föreställningen Schiff der Träume.
Michael Sengazo, Patrick Joseph, Michael Wittenborn, Charly Hübner, Rosemary Hardy, Julia Wieningerm och Kathrin Wehlisch i Schiff der Träume. Scen ur föreställningen Schiff der Träume. Bild: © Matthias Horn theatertreffen 2016

På Theatertreffen har gästspelet väckt många reaktioner. En Berlintidning kallar det hela för ”rasistisk antirasism" och för något "som kanske kan fungera i Hamburg men inte i Berlin".

Det speglar för all del lika mycket Berlinpublikens och Berlinmedias litet överlägsna attityd till det som kommer utifrån, som själva föreställningen. För visst, blandningen av franska, tyska och engelska på scenen fungerar, och det faktum att ensemblens fem mörkhyade gäster är professionella scenkonstnärer och ingenting annat känns helt rätt.

Men jag lämnas också med en känsla av att det viktigaste med pjäsens flyktingtema var att man överhuvudtaget har valt att behandla frågan, för att man på ett eller annat sätt MÅSTE göra det.

Det jag imponeras av är istället det som den tyska teaterns elit så ofta är så bra på. Skådisprestationerna är kanon. Med 21 personer i ensemblen (ja, tysk institutionsteater sitter fortfarande på resurser som gör sådana satsningar möjliga) förvandlas kvällen också till ett slags allkonstverk, med mycket musik, fysik, dans och sång. Och så är det det här med de magnifika tyska scenografierna som redan i sig fungerar som konstverk.

Och efteråt, när klockan närmar sig 24, samlas man för att samtala om kvällen.

Det kallar jag Teaterfest.

Tomas Jansson återkommer nästa vecka med en artikel om Berlins hetaste teater Maxim Gorki, och teaterns Theatertreffen-gästspel som behandlar Mellanöstern-krisen på ett högst personligt sätt.

Se hur det går till på Theatertreffen, i tre akter:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje