Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Tonårsflickor utmanar snäva rollmodeller i ny pjäs

Kaisa El Ramly och Olli Haataja som Samira och pojkvännen Piter.
Samira med pojkvännen Piter. På bilden Kaisa El Ramly och Olli Haatja. Kaisa El Ramly och Olli Haataja som Samira och pojkvännen Piter. Bild: Lars Kastilan olli haataja

Vad är en asfaltsängel, egentligen? Är det en ung kvinna som betalar med sitt liv för att hon trotsat gränser - eller kanske en som i halsbrytande parkour tar sig igenom alla de hinder som omgivningen lagt i hennes väg? Kulturcentret Lilla Villan i Sibbo sätter upp Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar som teater och resultatet är klassisk utvecklingsberättelse med modernt stuk.

Samira och Leila är systrar och trots att de utåt sett är väldigt olika delar de samma problem. Bägge vill definiera sig själva och göra sina egna livsval. Men det är inte så lätt när förväntningarna och kraven haglar från alla håll: hemmet, vänkretsen, skolan, samhället.

Med en nordafrikansk pappa och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam har de fått vänja sig vid att ständigt särskiljas och klassificeras som utbölingarna, ’de andra’. Och mycket lättare är det inte hemma heller där modern med konvertitens iver tolkar Koranen så strängt att livsrummet blir för trångt både för maken och tonårsdöttrarna.

Trött på tjat -  Kaisa El Ramly som tonåringen Leila. I bakgrunden Anna Kuusamo och Olli Haataja.
Trött på tjat - Kaisa El Ramly som tonårstjejen Leila. I bakgrunden Anna Kuusamo och Olli Haataja. Trött på tjat - Kaisa El Ramly som tonåringen Leila. I bakgrunden Anna Kuusamo och Olli Haataja. Bild: Lars Kastilan asfaltsänglar

Fadern har en pragmatisk inställning till religionen men i synen på sina döttrars framtid är han traditionalist.

Så Samira flyttar ut, till okänd adress, för att slippa en kvinnoroll hon inte vill ha medan den halvvuxna Leila drar munkjackshuvan djupt över pannan och slår dövörat till när pressen från hemmet och skolan blir för påfrestande.

Men hur tar man upp kampen med ett helt samhälle byggt på kategorisering och snäva rollmodeller?

Linda, Leilas bästis från lågstadiet, har inte ens reflekterat över det förrän hon störtas från sin position som högstadiets självskrivna kotteridrottning.

Linda Lindqvist - skolans drottning. På bilden Anna Kuusamo.
Linda Lindqvist - skolans drottning. På bilden Anna Kuusamo. Linda Lindqvist - skolans drottning. På bilden Anna Kuusamo. Bild: Lars Kastilan anna kuusamo

Hon har nått sin ställning genom att uttryckligen bejaka en snäv flickroll , inte bekämpa den, men konjunkturerna växlar snabbt bland osäkra tonåringar där grupptryck idkas med naken brutalitet. Ett felsteg och du är ute.

Och vem är du då?

I regissören Salla Leinos dramatisering gestaltas alltså tre utvecklingsberättelser parallellt samtidigt som uppsättningen speglar de olika rollmodeller vi skolas in i – ofta utan att vi ens riktigt är medvetna om det.

Ambitiöst men späckat resonemang

Dramatiseringen är omsorgsfull. Det mesta Holmström sätter under lupp finns med också i pjäsen och de angelägna frågeställningarna är många.

Kanske till och med lite för många för en så kort föreställning som den här, en timme och femton minuter.

Tempot är rappt med snabba scenbyten och korsklippningar mellan de olika tidsplanen. Och skådespelarna bara tre men rollgalleriet betydligt större.

Konsekvensen blir att vi som publik ibland slängs mellan olika personkonstellationer och frågeställningar utan att riktigt hinna bottna i dem. I nästa sekund har vi kanske redan glömt vad vi snappat upp när föreställningen rusat vidare.

Det drabbar inte minst vuxenrollerna.

Anna Kuusamo som Sarah, Samiras och Leilas mamma i Asfaltsänglar.
Blev det rätt nu? Anna Kuusamo gör rollen som Samiras och Leilas mamma. Anna Kuusamo som Sarah, Samiras och Leilas mamma i Asfaltsänglar. Bild: Lars Kastilan anna kuusamo

I Asfaltsänglar är ingenting riktigt vad det vid första anblicken ser ut att vara. Det svartvita - vare sig det nu rör sig om hotbilder eller idyller - existerar inte. Men likafullt gestaltas vuxenrollerna genomgående karikerat här och i den mån porträtten i något senare skede fördjupas sker det rätt flyktigt.

Och då blir ju frågan om man inte där i flykten också underblåser en del stereotypier i stället för att ifrågasätta dem.

Charmig teaterparkour

Samtidigt finns det förstås en oerhörd charm i det energiska tempot. Uppsättningen jagar fram lika smidigt som kompisarna Leila och Linda på vild parkour genom staden.

Nina Mansikkas visualisering är enkel och effektiv, en neutral ram som Sanna Salmenkallios mångsidiga ljudvärld fixerar vid de olika miljöer som passerar revy. Men uppsättningens absoluta trumfkort är nog skådespelarna.

Kaisa El Ramly gestaltar både Samira och Leila medan Anna Kuusamo och Olli Haataja delar på resten av det omfattande och brokiga persongalleriet. Alla pendlar blixtsnabbt mellan sina olika roller och fångar kärnan i scenerna direkt, det finns inga andhämtningspauser eller transportsträckor.

Att handlingen rätt långt utspelar sig i svenskspråkiga miljöer har regissören Salla Leino också löst elegant. Ensemblen kommer att ge pjäsen i en svensk version senare i år men i den nu aktuella finska versionen, Asfalttienkelit, går också en del av dialogen på Samiras och Leilas hemspråk.

Lite svenska, lite arabiska och resten på finska, alltså. Och det fungerar utmärkt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje