Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Främlingsfientliga fjäderfän

Angry Birds-filmen
Angry Birds-filmen Bild: Sony Pictures. 2016. angry birds

Vreda fåglar skjuts iväg med slangbella och krossar gröna, äggstjälande grisar. Där har vi konceptet för ett mobilspel i miljardklassen. Nu också för en långfilm. Angry Birds-filmen är en underhållande berättelse – men en berättelse som kanske inte borde berättas.

När 65 miljoner euro sätts i rullning kan underverk ske. Ett spel med en dramaturgisk komplexitet i klass med Tetris och Pacman förvandlas till en tjusig helaftonsfilm för hela familjen.

Först lockar man en Simpsons-skribent, Jon Vitti, att trolla fram ett manus:

Ett samhälle av fåglar utan flygförmåga lever lyckliga på en isolerad paradisö. Den röda fågeln Red har tjocka svarta ögonbryn och ett explosivt temperament. Han döms till fågelvärldens strängaste straff. Han tvingas gå en kurs i vredeshantering.

Medan Red och tre olycksbröder genomlider kursens hopkok av New Age och kökspsykologi, anländer ett oidentifierat flytande objekt till ön: ett pansarskepp med gröna grisar.

Angry Birds-filmen
Främlingar anländer till paradiset. Angry Birds-filmen Bild: Sony Pictures. 2016. Angry Birds

Fåglarna, som trodde de var ensamma i världen, blir hejdlöst nyfikna. Och ingen blir besviken. Grisarna visar sig vara festfixare och underhållare av stora mått.

Bara Red anar oråd. När han högljutt försöker varna för grisarnas tvivelaktiga uppsåt, blir han utskrattad och utfryst. Tills det är för sent. Grisflottiljen seglar iväg med fåglarnas dyrbaraste skatter, deras ägg.

Guld som glimmar och stinker

Det var steg ett i filmskaparprocessen. Steg två är att pumpa in några miljoner i förförande glassig animation – under ledning av regissörsduon Fergal Reilly och Clay Kaytis – och sedan resten av miljonerna i marknadsföring.

Så väntar man på att guldägget ska kläckas. Och så välpolerat är det att mor Rovio knappast blir besviken.

Men ägget har en omisskännlig lukt av röta.

grisarna i angry birds-filmen
Grisinvasion. grisarna i angry birds-filmen Bild: Sony Pictures. 2016. Angry Birds

Ett skeppslass utsugare från främmande ort anländer, härjar och plundrar. Är detta en hälsosam utgångspunkt för en film riktad till barn som växer upp i dagens Europa och USA?

”De kommer hit och stjäl våra döttrar.” Det klingar obehagligt bekant.

För all del, filmens gris har inte mycket gemensamt med den bild som de främlingsfientliga lägren odlar av den arabiska eller mexikanska invandraren. Grisarna är tekniskt överlägsna lurendrejare och exploatörer, snikna utsugare med underhållningen som vilseledande vapen.

Snarare kan man dra tydliga paralleller till den antisemitiska nidbilden av juden. Nämnas kan också att de ilskna fåglarna vid flera tillfällen anspelar på grisarnas värde som mat. ”Baken är deras bästa del.” Grisarna själva äter givetvis inte fläsk.

I vilket fall som helst förmedlar filmen en entydig bild av idealsamhället. Fåglarna mår bäst så länge deras ö bevaras som ett isolerat ekosystem. Kontakten med det främmande får världen att falla sönder.

En smällkaramell

Betraktat som rent animationshantverk är Angry Birds-filmen klanderfri. För min smak smäller det onödigt ofta i knutarna, men det smäller med finess. Och vad väntade jag mig?

Färgvärlden är klar och attraktiv som en godispåse, ljudet är mjukt och fritt från det störande plingplong som så ofta förorenar animerade filmer. Och visst är de där tjocka ögonbrynen effektiva verktyg för att uttrycka, ja, olika nyanser av vrede.

Angry Birds-filmen
Fest för alla sinnen. Angry Birds-filmen Bild: Sony Pictures. 2016. Angry Birds

Den ledsagande vuxna publiken bjuds på en ofta finurligt använd kavalkad av slagdängor och andra popkulturella referenser. I bildens periferi skymtar en generös mängd ordlekar. I grisarnas stad kan vi till exempel spana in huvudkontoret för Hamnesty International, eller min favorit, en filmplansch: ”Kevin Bacon in Hamlet”.

Troligt är att flertalet föräldrar blir så illa tvungna att gå på filmen med sina tjatande barn. Om man inte låter sig störas av det våldsförhärligande och främlingsfientliga budskapet, så är det fullt möjligt att njuta av en enkel, spexig, välproducerad 3D-animation.

Själv låter jag mina femåringar förstå att filmen har åldersgräns. Vilket den borde ha.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje