Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Behöver vi mörker för att se klart?

Foto från Nälänhätä på Teatteri Takomo.
Vad ser du? Från vänster Ella Lahdenmäki, Joonas Snellman, Joanna Haartti och Laura Halonen. Foto från Nälänhätä på Teatteri Takomo. Bild: Mitro Härkönen laura halonen,Teatteri Takomo,Joanna Haartti

Empati, solidaritet, ansvar – vem vågar ta sådana ord i sin mun i dag? Marie Kajava utmanar tidsandan med en intervjupjäs om svälten i världen. Nälänhätä är ett samarbete mellan Konstuniversitetets teaterhögskola och Teater Takomo.

Vad ser du?

Frågan ställs i en beckmörk teatersal.

Innan ljusen släckts har de fyra skådespelarna presenterat sina roller. Laura Halonen agerar intervjuare medan Joanna Haartti, Ella Lahdenmäki och Joonas Snellman ger röst åt ett tiotal intervjuade.

Skaran är blandad. Med finns yrkesexperter av olika slag men också en handfull som kort och gott presenteras som ’barn’, ’ex-anorektiker’, ’äldre kvinna’, eller ’född i södra Sudan’.

På uppmaning av intervjuaren analyserar de ett fotografi.

Experterna kommenterar sakkunnigt jordmånen och den uppenbara torkan på bilden. En liten fläck diskuteras ingående.

Avföring, tippar en av de tillfrågade. Från en hyena. Egentligen ser det ju ut som en bit plast, säger en annan. Men det är kanske inte sannolikt på den här platsen.

Det är mitt land, säger den som är född i södra Sudan. Jag har sett den här bilden många gånger.

Småningom inser också vi där i mörkret vilket fotografi de talar om. Och att också vi har sett det förr - trots att vi kanske försökt förtränga det.

Fotografiet är Kevin Carters från tidigt 1990-tal, ett utmärglat barn i inbördeskrigets och hungersnödens Sudan med en gam avvaktande i bakgrunden.

En kappgam för att vara riktigt exakt, påpekar den intervjuade fågelbiologen.

Ingenting har förändrats, säger den som är född i det land som idag heter Sydsudan.

Får lidandet exploateras så här?

Carter fick Pulitzerpriset för sin bild men den har också väckt mycket kritik och många frågor.

Nöjde sig fotografen faktiskt bara med att dokumentera situationen? Är bilden arrangerad? Vad finns utanför den? Får mänskligt lidande exploateras så här?

Carter ger inga svar längre. Han begick självmord en kort tid efter Pulitzer-utmärkelsen.

Men i den här uppsättningen fortsätter diskussionen samtidigt som vi blir plågsamt medvetna om hur varje fråga också rymmer en potentiell avledningsmanöver. En ursäkt för att inte tvingas se.

I mörkret kommer vi paradoxalt nog inte undan. Expertrösternas kommentarer framkallar fotot tydligare än någonsin för våra inre ögon samtidigt som deras affektfria analyser snart står i allt skarpare kontrast till våra egna reaktioner.

Emotionell utpressning, säger kanske någon. En nödvändig och klok dramaturgi, säger jag.

Hela pjäsen är nämligen som en kameralins som småningom vidgar sitt perspektiv. Den handlar framför allt om orsakssammanhang och ansvar. Men utan den bild vi allra först konfronteras med hade vi kanske slagit dövörat till.

Hungern angår oss alla

Nälänhätä är Marie Kajavas slutarbete vid teaterhögskolans dramaturgilinje men hon är ingen novis som författare. Med en lång erfarenhet av människorättsfrågor och utvecklingssamarbete behärskar hon också sitt ämne.

Den här pjäsen bygger på intervjuer hon gjort med bland annat erfarenhetsexperter och sakkunniga på olika områden.

Foto från Nälänhätä på Teatteri Takomo.
Expertintervjuer i halvmörker. Foto från Nälänhätä på Teatteri Takomo. Bild: Mitro Härkönen nälänhätä,Teatteri Takomo,Teaterhögskolan i Helsingfors

Henri Tuulasjärvis regi är diskret. Det är utsagorna som står i centrum, inte skådespelarna. Och i takt med att ljuset igen tänds i salongen övergår uppsättningen till att granska svälten ur humanitärt, politiskt och ekologiskt perspektiv.

Är en fungerande resursfördelning möjlig? Är hungersnöd en följd av konflikter eller orsak till dem? Vilka blir följderna av den globala uppvärmningen?

I sina svar går de intervjuade ofta i debatt med varandra men på en punkt är de samstämmiga. Hungern har många ansikten och långa tentakler. Den berör oss alla.

På den punkten är också pjäsen entydig. I övrigt undviker den nogsamt alla förenklingar.

Så nogsamt att det efterhand nästan känns som att sitta på ett faktaspäckat seminarium, inte en teaterföreställning.

Men är det ett problem? Nej, inte alls.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje